Killinggänget är äntligen tillbaka och för första gången på bio.
Succén med deras fyra små filmer har nu följts upp med en riktigt stor film. En mastodontfilm faktiskt.
Bara smaka på det ordet - mmmmmastodontfilm - det liksom rullar fram och tillbaka i munnen som en extra god pralin.
Fyra olika svenska livsöden presenteras som en kärleksfull hyllning till vanliga människor och den vanliga vardagen. I alla fall om man får tro Killinggänget själva.

Så här kan en likvaka i dalarna gå till. © SF

Den som är lite mer analytiskt lagd kommer raskt fram till att en hyllning till vanliga människor signerad bland annat Henrik Schyffert och Andres Lokko är lika trovärdig som en hyllning till det palestinska folket signerad Ariel Sharon.
Skall man vara ännu lite kinkigare så kan man raskt konstatera att:
a) Det finns en anledning till varför det görs så få mastodontfilmer
b) Om den inte har med minst en elefant och en scen med 1000 statister så är det bara en riktigt lång jävla film.

Som det nu är så har vi ett typiskt exempel på varför filmer behöver en producent som inte är bästa kompis med regissören, som i sin tur är bästa kompis med manusförfattaren. Om jag hade producerat så hade det blivit på sin höjd tre nyanser av brunt, kanske inte mer än två, med följden att filmen hade blivit en hanterlig längd och inte behövt en ironisk kisspaus i mitten.

Som det nu är presenteras vi med fyra helt från varandra skilda historier som korsklipps, men gud förbjude aldrig hänger ihop.
En excentrisk gammal travkusk i Dalarna har dött och begravningen som utförs i enlighet med hans sista vilja är nog så bisarr.
Ett ungt moderiktigt hotellägarpar i Västervik får besök av hans mindre moderiktiga föräldrar och hans mors mycket märklige danske älskare.
En konstig och stel skånsk familj drabbas av en olycka och tvingas omvärdera sina liv.
En samling underliga karaktärer har en matlagningskurs i Göteborg som spårat ut totalt och handlar om något helt annat.

Givetvis har alla de här historierna sina guldklimpar, men ingen av berättelserna hör riktigt ihop strukturmässigt med de andra. Detta och den oerhört olika tonen dem emellan gör att "Fyra nyanser av brunt" inte känns riktigt som en film utan snarare som om någon tagit "Fyra små filmer" och tappat ut filmrullarna inne i golvet på klipprummet. Jag skulle faktiskt hellre se den här filmen uppklippt på sina fyra delar och visad på TV.

Episoden i Dalarna är filmens kanske mest absurda och innehåller mest skratt. Västervik är mest bara konstig, med en neurotisk Henrik Skyffert som blek Basil Fawlty och ett oerhört märkligt förhållande mellan mamman, Karin Ekström, och hennes danske älskare Perikles, Finn Nielsen.
Perikles introduceras i filmen med repliken "Jag var och skulle köpa en bok och då träffade jag en så intressant man. Jag tänkte att vi kanske skulle vara ihop" och sen bara följer han med överallt och fungerar som någon form av comic relief. Eller fungerar och fungerar förresten, så jämra rolig är inte Perikles.

Det lilla skånska familjedramat är väl kanske där Killinggänget bäst lyckas, det är roligt på ett ganska så bitskt vis som drar på de flesta av våra fördomar om medelsvensson på landsbygden. Dessutom lyckas manus här fånga upp både allvaret och det dramatiska i en livsavgörande situation.

Sämst fungerar nog filmen i Göteborg, kanske typiskt när stockholmare håller i manuspennan, vad vet jag? Det kastas från frustande burlesk när Robert Gustafssons karaktär Johan fantiserar om att "hälla frosties (frukostflingan) i fittan på henne och knulla henne, hårt, hårt, hårt" och lyteskomik med Johan Rheborgs excentriske konstnär Ernst som bara för sitt liv inte kan vara normal och tråkig. Sen förvandlas det hela till djupt allvar och tragedi, som förvisso är extremt välspelad av Ulf Brunnberg, men som blir så konstig och fel i sammanhanget.

Nej Killinggänget, om ni skall vara värda biopengarna så får ni banne mig lära er någon form av återhållsamhet, och om ni vill göra allvarlig film får ni sluta skämta.
Bättre kan ni.

Innehållsförteckning:
En svår brandskada
En pedofil
En konstig dansk
En bra konstig dalmas
Det är roligt med folk som talar dialekt.
Robert Gustafsson gör äckliga ljud.

Svensk premiär: 6 februari 2004