28 dagar senare
(28 days later)

Författaren Alex Garland skrev succéromanen "The Beach" och mannen bakom filmer som "Trainspotting", "A Life Less Ordinary" och den underskattade "Shallow Grave", Danny Boyle, regisserade den sedan i en floppartad filmversion.
I en intervju i gårdagens Göteborgs-Posten lät Alex Garland oss förstå att han tycker att hans bok blev rejält misshandlad i filmen "The Beach". Trots det har Alex Garland skrivit manus till Danny Boyles senaste alster, "28 dagar senare".

Jim (Cillian Murphy) i ett öde London i filmen "28 dagar senare" © 20th Century Fox

"28 dagar senare" utspelar sig i England, nutid. En grupp aktivister bryter sig in i ett forskningscentrum för att släppa ut apor som används som försöksdjur. De vet inte att aporna bär på ett fruktansvärt ebolaliknande virus som gör dem extremt aggressiva, och dessutom är viruset mycket smittsamt.

28 dagar senare vaknar cykelbudet Jim (Cillian Murphy) upp på ett sjukhus, där han vårdats efter en trafikolycka. Sjukhuset är helt öde, och efter att ha tagit sig ut upptäcker han även ett öde London.
Helt öde är nu inte London eftersom viruset som aktivisterna släppt ut skapat zombie-liknande bärsärkar av de människor som smittats. Det finns också några få hittills osmittade som Jim stöter på, och tillsammans försöker de överleva.

Första delen av filmen känns ganska obehaglig, och särskilt scenerna med ett öde, tomt London utan rörelse eller människor ger en något hisnande känsla.
På Picadilly Circus står ett stort plank uppställt, där människor satt upp lappar om saknade personer. Även när Jim sällat sig till sina två nya osmittade vänner är det en hisnande tanke som väcks om att möjligheten finns att de är de enda kvarvarande människorna i Storbritannien, kanske i världen.
Efter den inledningen bådar det gott, särskilt eftersom man fått hoppa ur biofåtöljen ett par gånger så långt. Dock finns det ett orosmoln som sänker sig ju mer dialog som följer.

"28 dagar senare" har lånat mycket från zombie-B-filmer.
Våra zombies skiljer sig dock något från den traditionellt tröge, långsamme, med-händerna-utsträckta-framför-sig-zombien.
Zombien vi möter här är vansinnig-fotbollshuligan-på-speed, som inte drar sig för att på huliganmanér anfalla i grupp.
Det hade varit väldigt trevligt och fräscht om Danny Boyle endast lånat zombie-temat, men tyvärr har man även lånat B-temat.
Det finns en del fina exempel på lån från B-filmens värld. Jag tänker genast på "Crouching Tiger Hidden Dragon", där Ang Lee placerat in kung fu på ett helt fantastiskt sätt, men förstås lämnat allt trams som annars hör den sedvanliga B-kung fu-filmen till.
"28 dagar senare" övergår ganska snart till en rätt splattrig actionhistoria, och skådisarna är verkligen inget att hänga i julgranen.
Orosmolnet som följde dialogen utvecklar sig till storm.

Om man tar saken för var den är, en zombie-film, är det helt ok.
Men så snart man börjar fundera över varför huvudpersonerna inte kan prata normalt med varandra, varför de smittade inte attackerar varandra, hur viruset på 20 sekunder kan få en normal människa in i zombiedräkten plus en hel del annat, då är man illa ute och så även filmen.
Så inför "28 dagar senare", ta på B-filmsglasögonen, stäng av tankeverksamheten och låt dig skrämmas en stund.

Innehållsförteckning:
Blodögda huliganer till Zombies
Mycket Romero-referenser
Lågbudget och DV-kamera
Taffliga skådisar
Juste skräck med B-feeling