25th Hour

Utan att det på något sätt tar över filmens handling är det bilden av ett post-elfte september-New York som är det exceptionella med "25th Hour", en lågmäld historia om en dömd knarklangares sista dygn i frihet innan ett sjuårigt fängelsestraff.

Monty (Edward Norton) njuter av morgonen med sin trogna hund. © Buena Vista International

När polisen dyker upp på Montys (Edward Norton) tröskel har han länge levt ett smålyxigt liv efter att ha skott sig på andras smak för droger. Tillsammans med flickvännen Naturelle (Rosario Dawson) är livet party och designermöbler. Han har aldrig ens behövt använda sin pistol eftersom hans bufflige Sopranos-liknande "arbetskompis" Kolya ser läskig nog ut att skrämma både skit och stålar ur vem som helst som försöker komma undan billigt.
Monty är en lågmäld tvivlare. Han litar inte på någon förutom sin far (Brian Cox), en sliten men nykter alkoholist som tillbringar dagarna med att dricka Club Soda i sin bar där brandmän är stammisar och fotboll regerar.
Och förstås barndomskompisarna, den småtragiske men moraliske fluktarläraren Jakob (Phillip Seymour Hoffman) och börshajen Frank (Barry Pepper) som vådlig pengaspekulant på pappas Wall Street-företag. Flickvännen är den Monty tvivlar på när han åker dit.
Vem visste annars att både stålar och knark låg inbäddat i stoppningen i den tjusiga lädersoffan?

Sitt sista dygn i hemstaden ägnar han åt att ta farväl.
Hej hej morgonpromenaden med hunden.
Adjö basketminnena från high school, innan han började sälja braj till polare. So long farsans brandmansbar. Monty samlar sin posse för en sista blöt natt.
"25th Hour" riktigt pyser av ödesbestämd misär.
Monty kommer aldrig att komma tillbaka.
Påstå annat och du är en lögnare eller bara mosig i huvudet.
Sju år på kåken i sällskap med hårdingar som faktiskt mördat på riktigt; som bråkar, våldtar och fimpar dig snabbare än du hinner lägga av din första fis. Monty vet vad som väntar en "pretty-boy" som han själv, men han lyckas bära en kontrollerad mask av stram sammanbitenhet. Samtidigt brottas han med misstanken om att Naturelle tjallat, och med ångest över att hans egen girighet satt honom i en återvändsgränd han inte kan backa från.

Spike Lee kan sitt New York. Han får mig nästan att tro att jag också kan det, fastän jag aldrig varit där ens. Det är en av skillnaderna mellan Lees version och Woody Allens mer nostalgibetonade kärleksförklaringar till staden.
Spike Lees New York har alltid (mer eller mindre lyckat) strävat efter en trovärdig street-känsla. Han lyckas sätta en ton som gör att man inte kan låta bli att längta efter det skitiga men vackra - i hans filmer är människorna så pass sammansvetsade med staden att man kan känna den bara genom att notera svettdropparna på deras överläppar.

I "25th Hour", för övrigt den första film som skildrar New York efter terrorattackerna, är gatorna kallare än vanligt, men man känner staden ändå.
Lee lyckas till och med slänga in bilder av arbetare som krattar Ground Zero efter mänskliga kvarlevor utan att det känns påklistrat (erkänn, det skulle kunna vara så). Människan går vidare, även om de när de konfronteras med de konkreta efterlämningarna av tragedin liksom stannar till, glider bort i tanken för en sekund, innan de fortsätter med det de just höll på med.
Stillsam tomhet snarare än sorg, liksom att titta på ett foto av en gammal älskare/älskarinna. Det är lågmält skildrat, men stämningen avspeglar sig självklart både på publik och karaktärer.
Liksom en attackerad hund kryper Monty bakåt, morrar lätt, söker skydd bland sina närmaste och blottar strupen när han inser att han är ensam. Ingen och ingenting kan skydda honom. Såsom New York-borna reagerade i samband med attackerna, när de insåg det oförståeliga, innan ilskan tog vid.
"25th Hour" är fint fotad, har väldigt trovärdiga huvudkaraktärer och, framför allt, en stab av finlirande skådespelare, främst i Norton, Brian Cox och Barry Pepper, som är helt grym.

Lite stör jag mig på den "Taxi Driver"-pastisch som Edward Norton levererar i filmen. Den sticker ut och känns som en klisterlapp med texten "thug", som om Spike Lee inte riktigt litar på att vi hajar att vi betraktar en girig storlangare istället för en hygglo snubbe med otur.
Det fattar man ändå, särskilt då Norton får köra en subtil enmansshow i häktet på polisstationen, där han på ett synnerligen fräckt och obehagligt sätt spelar upp vilken visa han ska dra för domaren.
Då, liksom i den sjuka och omvända "male bonding-scen" där Monty ber Frank om en sista tjänst innan han åker, just då vill jag gå med i en Edward Norton- och Barry Pepper-sekt, om det nu finns någon sådan.

Innehållsförteckning:
New York
Elfte september-referenser
Överjävliga, genomonda snutar
Allvar på gränsen till depression
Avsked

Svensk premiär: 14 mars 2003