Främlingen på Wildfell Hall - Anne Brontë

(Inbunden, Norstedts, 2004, 516 s.)

"Främlingen på Wildfell Hall" gavs ut 1848 i England, men det är först 2004 som Anne Brontës roman för första gången ges ut på svenska.
Anne var den yngsta av de tre berömda systrarna Brontë, men hon och systrarna Charlotte och Emily var under en del av sin levnad mest kända hos den engelska publiken under sina pseudonymer - Currer, Ellis och Acton Bell.

"Främlingen på Wildfell Hall" fick ett dåligt mottagande på sina håll på grund av Annes mycket detaljerade skildringar av en människas förfall i alkoholism.
Den fick också ett rykte om att vara skriven av författaren till "Jane Eyre", Currer Bell, något som dementerades efter bästa förmåga.
Faktum är att Charlotte Brontë ogillade sin systers skildring av Arthur Huntingdons väg in i alkoholismen för det var ganska tydligt för de närmaste var Anne hade hittat inspirationen, hos deras bror Bramwell. Boken sålde dock så bra att en andra upplaga fick tryckas upp och där skriver Anne i förordet ett svar på tal på kritiken " …är det bättre att skildra dem sådana som de verkligen är än sådana som de skulle vilja framstå. Att återge något ont från dess minst motbjudande sida är utan tvivel den angenämaste väg en romanförfattare kan slå in på, men är det den ärligaste vägen, eller den säkraste?"

Boken är uppdelad i två delar och börjar med ett brev från Gilbert Markham till sin svåger J Halford. Han kommenterar det faktum att svågern berättade mycket grundligt om sin ungdomstid och att han själv inte återgäldat förtroendet utan istället kommit med undanflykter, men att han med detta brev skulle vilja återställa den goda sämjan med att roa sin svåger med ett antal brev om sin ungdom.

Gilbert Markham är bonde eller snarare en herreman, utan att för den skull vara adlig eller speciellt förnäm. Han driver en bondgård där han bor tillsammans med sin mor och sina yngre syskon, en bror och en syster.
Han inleder sin berättelse det år han är tjugofyra år gammal och då en hyresgäst flyttar in i en förfallen herrgård, Wildfell Hall. De närmaste grannarna förtärs av nyfikenhet när de får reda på att hyresgästen är en ung, sorgklädd kvinna som bara har en tjänare i sällskap. Artighetsvisiterna som görs av traktens kvinnor minskar inte deras nyfikenhet för Mrs Graham visar sig vara väldigt ovillig att tala om sitt förflutna och blir nästan otrevlig när kvinnorna försöker framhärda.
Vid ett besök hemma hos familjen Markham blir de båda gästerna bjudna på vin. Både mor och son slår ifrån sig med båda händerna och Mrs Markham nämner hur hon gett sonen lite utspätt vin när han varit sjuk för att på så sätt inge honom avsky för alkohol, något den förbluffade familjen Markham har åsikter om.

Anne Brontë låter den unge Markham berätta om den några år äldre och betydligt mer mogna, men skadeskjutna kvinnan, Mrs Graham.
Han förvirras av sina känslor för henne och framförallt för hur hon håller honom på avstånd trots att han någonstans innerst inne känner att hans känslor kan vara besvarade. Vid en uppgörelse mellan de två får han en dagbok av henne som vid en genomläsning förklarar hennes avståndstagande till honom och till män överhuvudtaget.

Dagboken börjar sex år tidigare med den då artonåriga Helen och hennes funderingar över giftermål. Hennes moster förmanar henne när det gäller de tankar en kvinna ska ha om äktenskap och äkta män och Helen lyssnar och begrundar. Det hindrar dock inte Helen att bli intresserad av en ung man, Mr Huntingdon, som visar sig vara son till en numera framliden vän till hennes morbror. Hon tycker sig se att han inte är helt igenom god men är övertygad om att hon ska kunna få honom in på den rätta vägen och är så övermodig som en ung flicka är när hon är övertygad om att helgonet ska frälsa rucklaren.
Hon lyssnar inte heller till de varningsord hon får från bekantskapskretsen utan blir ond över det förtal de sprider om hennes älskade.
Helen gifter sig med Mr Huntingdon trots invändningar från sin moster och de bosätter sig på hans gods Grassdale. Tyvärr så blir inte rucklaren omvänd av sitt helgon utan Mr Huntingdon återvänder till sina forna intressen och kamrater och äktenskapet blir en kamp och börda för Helen. När så maken ser till att fördärva deras son genom att se till att barnet, fyra-fem år gammal, får smak för alkohol och installerar en älskarinna som guvernant beslutar sig Helen för att fly från sin make.

Hon får en fristad hos sin bror, Mr Lawrence, och slår sig ner som Mrs Graham, hyresgäst på det förfallna godset Wildfell Hall och möter där bland andra Gilbert Markham som efter att ha fått läsa Helen Huntingdons dagbok får en helt annan bild av kvinnan han älskar.
I sin fortsatta brevväxling/berättande för Mr Halford får vi följa Gilberg Markhams förvåning och besvikelse när han får reda på att Helen Huntingdon/Mrs Graham lämnat Wildfell Hall och återvänt till sin make som ligger svårt sjuk och hur Gilbert Markham så småningom möter henne igen.

Att boken fick "dålig" kritik när den publicerades 1848 är knappast förvånande för det måste ha varit en chockerande skrift. Inte för att den på något sätt skulle fantisera ihop en tillvaro som var okänd för de flesta, utan tvärtom beskrev en tillvaro som var väl känd av stora delar av befolkningen.
"Främlingen på Wildfell Hall" är mycket öppenhjärtig i sin beskrivning av en människas förfall i dryckenskap och med det ett medföljande dåligt omdöme. Anne Brontë skriver om rucklarens väg till helvetet och det helvete som det åsamkar de som måste se och i viss mån delta i färden.
När dessutom kvinnan, hustrun gör det förfärliga att lämna sin lastbare make och försörja sig och barnet på egen hand gör det henne nästan till en lika stor syndare som maken. För en kvinna lämnar inte sin lagvigde make, hon står ut, trofast vid makens sida även om han är en första klassens skitstövel. För hur skulle det se ut i världen om kvinnan klarade sig på egen hand?
Dagboksdelen, Helens anteckningar om ett femårigt äktenskapligt helvete är det som ger "Främlingen på Wildfell Hall" den extra dimensionen av en välskriven roman. Hon vågar gå emot dåtidens konvention som tillät män att leva precis som de ville och kvinnan till att stå vid hans sida oavsett vad hon fick stå ut med. Helen Huntingdon är modigare än de flesta andra kvinnor och har i romanens form fått den extra energi och okuvlighet som gör att hon vågar ta steget att bryta upp. Hon har också genom sitt måleri en möjlighet att försörja sig och en bror, som trots att de inte vuxit upp tillsammans finns som en trygghet i bakgrunden.

Det är en fascinerande roman, speciellt med tanke på vilken tidsperiod den är skriven i och med författarens bakgrund, en ung ogift kvinna som visserligen arbetat som guvernant under kortare perioder men mestadels tillbringat tiden i familjens hem. Det är bara beklaga att det tagit så lång tid innan boken blivit översatt till svenska, men i gengäld så är det en njutning att nu fått läsa den.
Det är mindre än tvåhundra år sedan boken skrevs och upprörs man över tillvaron för kvinnor så ska man kanske också tänka på att generellt sett så hade de bättre bemedlade kvinnorna det betydligt bättre än arbetarklassens kvinnor. Samtidigt så är det en underbart välskriven roman som ger läsaren människor av kött och blod, något som de tre systrarna Brontë lyckades med. Jag är personligen inte lika svag för "Svindlande höjder" som jag är för "Främlingen på Wildfell Hall" och "Jane Eyre".

Det är också bara att beklaga att Anne Brontë (och flertalet av hennes syskon) fick en så kort tid på jorden. Hon avled i tuberkulos 1849, året efter att "Främlingen på Wildfell Hall" publicerats.

Innehållsförteckning:
Himmel och helvete
Förtvivlan
Kärlek
Ilska
Hån
Slagsmål
Mod

Andra böcker av författaren:
Poems 1846 (under pseudonymen Acton Bell)
Agnes Grey 1847 (under pseudonymen Acton Bell)

Övriga bokfakta:
"Främlingen på Wildfell Hall" kom ut på Norstedts förlag i oktober 2004. Originaltiteln är "The Tenant of Wildfell Hall" och översättningen till svenska är gjord av Maria Ekman.