Var det bra så? - Lena Andersson

(Pocket, Månpocket, 2000, 175 s. )

Lena Anderssons debutroman är överraskande på många sätt.
Överraskande smart, överraskande rolig och framför allt en överraskande knivskarp samhällskritik.
Den skär som en klingsåg genom illusionen om "det svenska folkhemmet".

Boken handlar om Lotta som växer upp en Stockholmsförort i ett höghusområde nån gång under det tidiga 80-talet.
Bland det underhållande, absurdistiska vardagslivet fyllt av händelser som både väcker igenkänning och avståndstagande finns den överhängande känslan av hopplöshet. Medan politikerna pratar sig varma om det mångkulturella Stensby frodas de sociala, kulturella och mänskliga klyftorna mellan höghusen.

Det är svårt att beskriva tonen i de ganska korta, avskalade kapitlen med vardagliga händelser och dialoger som ändå säger otroligt mycket om hur det är att växa upp på 80-talet i en trist förortsmiljö.
Men det finns också mycket som man kan känna igen sig i som rör hur det sociala spelet i skolan fungerar; tjejbästis-kriget, den subtila mobbingen, kompisförtrycket, kulturkrockarna och lärarna i skolan som inte tar itu med de verkliga problemen utan ordnar studiedagar istället.
Politiker som kommer på besök och beundrar det mångkulturella samhället som i verkligheten mest är misär.

Lotta är bra i skolan, men det är helt andra saker som räknas förstår hon.
Som vad man har för jacka, eller vilket märke det är på ens byxor eller vilka killar man gillar. Till exempel kan man inte gilla Jocke för han är mesig, ful och spelar i skolorkestern.
Det är Mia, Pia och Anna som bestämmer över Lotta. Och över alla de andra i klassen. Fast Lotta inte vill påverkas hon av vad de säger till henne. Hon blir en annan än den hon vill vara. Hon vill inte bli utstött och ensam och då är det vissa regler som gäller.
Anna är Lottas bästa kompis, ibland, en typisk kompisförtryckare som utövar sin makt mot Lotta och hela tiden får henne att känna sig kass med små pikar.
Lottas mamma är frånskild, har ett dåligt betalt jobb, köper kläder åt Lotta på rea som hon inte vill ha och läser engelska för att kanske kunna plugga vidare.
Där finns också Åsa, Lottas gamla bästis från dagis, som det är synd om och vars mamma nästan aldrig har några pengar. Finska Micke, som egentligen är smart, men aldrig orkar plugga för att det är så bråkigt hemma. Mia vars mamma är alkoholist och sitter på den lokala puben i Stensby centrum och dricker öl med sina pojkvänner.
Turkiska Zeynep som är kär i Niklas som är smygrasist och spottar på golvet när de har en tyst minut i skolan för Olof Palme. Och kurdiska Leyla som är med i SSU och får byta skola när hennes pappa skriver en debattartikel i DN. Och Yilmaz, Mustafa, Roberto, Eleni och Marek. Alla från olika länder, men fast i samma hopplösa återvändsgränd.

Jag rekommenderar varmt boken till alla, men kanske borde särskilt politikerna i Sverige få sig var sitt ex innan de pratar vidare om det mångkulturella samhället som de inte vet ett skit om.

"Lotta sitter på berghällen bredvid Anna, som sitter bredvid Mia. Anna och Mia har gemensam matsäck. Först nu upptäcker Lotta det. De tar upp varsin festis ur Mias väska. De äter likadana smörgåsar. Sen viskar Mia något till Anna, som ser besvärad ut och vänder sig mot Lotta.
- Har du mjölk med dig? Säger Anna.
Lotta tittar rakt fram, in i runstenen.
- Jag tog fel i kylen.
Anna pillar av plasten från sugröret. Hennes sugrör är lila. Mias är gult. De kommer överrens om att båda färgerna är lika fina. Finast är de tillsammans, lila och gult.
En vass ståltråd har snört ihop Lottas strupe. Hon pressar ner limpsmörgåsen.
- Du Lotta, det är en grej jag måste säga.
Lotta rör svagt på huvudet, tittar alltjämt rakt fram. Hon urskiljer inga runor på stenen, hur hon än försöker. Till höger om sig hör hon Anna säga:
- Mia är min bästis nu.
Och ser henne gnida sitt knä.
- Du kan väl vara med Åsa istället?
/…/
Nu har hon ingen att kasta bollen till på gympan och när de ska jobba två och två får hon jobba med fröken. Nästan hela tiden jobbar de två och två, upptäcker hon. Skolväsendet bygger på att man har en bästa kompis.
/…/
En torsdag flyttar Pia Espelin till Stensby och börjar i deras klass. Hon är inte blyg fast hon är ny. Hon är längre än de andra och sminkad, och de har hört att hennes pappa går till jobbet i kostym. De ställer sig på rad. En av dem ska bli utvald som Pias bästa kompis. Alla vet att det blir Mia; hon har sin mammas körsbärsröda läppstift på sig och håret uppsatt. Hon är söt."

Innehållsförteckning:
Förortsmisär
Tonårsångest
Höghus
Alkisar
Arbetarklass
Invandrare
Rasism
Knivskarp samhällskritik
…och…
Humor

Om författaren:
Lena Andersson är journalist och född 1970 och uppvuxen i Stockholmsförorterna Tensta. Debuten "Var det bra så?" fick genomgående lysande recensioner i media och flera drog parallellen till Jonas Gardells "En komikers uppväxt". Lena Andersson säger själv att boken är "en kritik från vänster mot socialdemokratin". Idag bor Lena på Östermalm.

Andra böcker av författaren:
"Var det bra så?" Är Lena Anderssons debutroman.

Övriga bokfakta:
"Var det bra så?" gavs ut på Natur & Kultur i inbunden version 1999 och i Månpocket i februari 2000.

Mia Gustavsson: 01-10-01