Underdog - Torbjörn Flygt

(Inbunden, Norstedts förlag, 2001, 399 s.)

Augustprisade skåningen & Ranelid-kompisen Torbjörn Flygt har skrivit en bok för alla oss som minns sportlovsfilmer på serbokroatiska, flumpedagogiska lärarvikarier, päronsplitt med samlarbild, den nya skrivstilen och flourtanterna.
Egentligen för alla som gick i skolan under 70-talet och med ett leende kan hitta tidsmarkörer och igenkänningsfaktorer på snart sagt varje rad i boken.
Även om berättelsen innehåller mer än nostalgitrippar känns det som om dessa detaljer ibland överskuggar historien om Johan och hans uppväxt i miljonprogrammets Malmö-förort.

Boken handlar om familjen Kraft.
Huvudpersonen Johan, storasystern Monika och ensamstående mamma Bodil som jobbar på ackord på Strumpfabriken, sliter ut sig och försöker skapa en bättre tillvaro för sina barn.
Om Malmös, och Sveriges, förvandling från 70-talets arbetarstad till 80-talets IT-samhälle.
Och om ett slags klassresa, där huvudpersonen Johan glider allt längre från barndomskompisarna och granngänget på gården.
Blandningen av nostalgi och den typ av uppväxtskildring som jänkarna placerar i "coming of age"-genren är inte direkt nyskapande.
Det känns som om man läst och sett det här förut i flera olika tappningar.
Det är en slags våg av nostalgi som sveper över de författare och filmskapare som passerat 30 och är på väg mot 40.
Barndomen skall dissekeras och skildras med lagom mycket uppväxt-angst och ett stänk ömsint vuxenperspektiv på barnet.
Dock är Flygts version kanske en av de mer läsvärda om än inte lika humoristisk och svartsynt som samma story á la Jonas Gardells "En komikers uppväxt".
Ändå är det samma typ av tema.
Huvudpersonen är en som lite fegt glider med och senare våndas över att han utan att ingripa såg på när andra, svagare, kompisar mobbades eller råkade illa ut. Dubbla lojaliteter mot sin bakgrund och sina nya "finare" vänner från en annan samhällsklass. Första fyllan, första kärleken.
Norénska familjejular med småborgerliga släktingar. Allt finns med.

Precis som i 2000 års Augustprisvinnare Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula" är det här uppväxttiden ur en killes ögon.
Tjejerna är mystiska varelser, svåra att få grepp om.
Alltifrån den smarta systern, den uppoffrande mamman och den första flickvännen till de frodiga medelålders damer han och hans kompisar tjuvkikar genom ett plank vid nakenbadet.
Även om ramen är den samma och man flinat igenkännande åt en hel del 70-talistsaker så finns det precis som i Niemis bok dels en kulturell skillnad utgjord av lokala referenser och uttryck och dels en könsskillnad i perspektivet som ligger där som ett slags barriär.
Jag kan aldrig riktigt ta till mig den vagt romantiserade pojkvärlden oavsett om den utspelas längst uppe i norr eller längst nere i söder av landet.
Till skilland från hos Niemi saknas de överraskande momenten, det stilmässigt utmanande och istället har Flygt anammat ett slags ranelidska där halvsideslånga meningar med detaljerade bisatser varvas med kortkorta meningar på ett par ord. Denna ständiga och helt tydligt utstuderade skrivstil är minst sagt tröttande.
Jag som viftar med prettovarning-flaggan så fort jag ser en bok av Flygts kollega och förebild Ranelid och aldrig lyckats ta till mig dennes svulstiga, egenkära ordonani kan säga att hans yngre adept ändå har lyckats bättre med tillgängligheten i sitt språk.
Skillnaden är kanske att Flygts prosa ändå målar intressanta bilder som man kan ta till sig och som man vill fortsätta läsa trots den känns lite som att samtala med en person som lider av verbal inkotinens.

Ett grepp som jag är tveksam till är också när berättaren liksom kommenterar sin egen berättelse med kommentarer som "men mera om detta senare" eller "ni förstår kanske vad jag vill komma till".
Bättre fungerar det när tidsperspektivet förskjuts och den vuxne Johan, berättaren, hoppar från skolgårdens klasskompisar till deras vuxna alter ego: "…för om femton år eller säg tjugo kommer vi att titta bort när vi ser honom, när han är fullt sysselsatt med att supa ihjäl sig, kan man se det redan nu, se tecknen i i tid, redan från det att han nu träder in i den här historien, eller finns det inga tecken alls, bara en Lasse vem som helst med en märklig väg att vandra från avbruten skolgång i nian till misskötta påhugg och uppsagda hyreskontrakt och soc och kvartar och Stadsmissionens härbärgen tills han blir sittande i Jesusparken eller på nån bänk utmed Kungsgatan, bakom brandstationen, tillsammans med ett gäng lika tandlösa, toviga kompisar som stinker piss och i vars ansikten spriten plöjt djupa fåror, eller sovande i buskarna runt S.t Pauli kyrka med armarna om en Rosita eller T-Röd, Lasse bli en av dem vi skyndar förbi, inte låtsas se, inte låtsas höra, med en inflammerad bukspottskörtel porös som en svamp för läkarna att sy i, varningen som han utan motvärn dricker sig bortom…"

Frågan är inte om Flygts bok är bra eller inte utan hur många fler barndomsskildringar från 70-talet vi orkar med.
När kommer 80-talisternas nostalgiböcker och hur spännande kommer de att vara?

Innehållsförteckning:
70% 70-talsnostalgi
10% kärleksfull berättelse om den goda modern
10% klassresa
10% malmöitiska uttryck

Torbjörn Flygt © Foto: Peo Olsson

Torbjörn Flygt är född 1964.
Han blev 2001 den yngste författaren nånsin som fått det prestigefyllda Augustpriset. Det är med sin tredje bok "Underdog" han fått sitt stora genombrott bland kritiker och läsare, men han har sedan flera år varit verksam som författare och var en av de första som gick författarutbildningen "litterär gestaltning" vid Göteborgs Universitet.
Han är själv uppväxt i den del av Malmö som skildras i "Underdog", men boken är inte självbiografisk.

Andra böcker av författaren:
Längsta ögonblicket 1995
Män vid kusten 1997

Övriga bokfakta:
"Underdog" gavs ut i inbunden upplaga på Norstedts i augusti 2001 och kom i Månpocket i juli 2002.

Mia Gustavsson : 02-07-13