Tjock! - Jenny Dahlberg

(Inbunden, Bokförlaget DN, 2003, 158 s)

Journalisten Jenny Dahlberg har skrivit en bok om att vara tjock.
Något hon själv helt tydligt har viss erfarenhet av.
På omslaget till boken poserar hon i en baddräkt med en banderoll över bröstert där det står "Miss Tjockien".
Till vardags, om man skall tro boken, ägnar hon och sambon Linda sin mesta tid åt att vara tokroliga, äta kopiösa mängder onyttig mat, vara lata och göra andra saker som tjocka människor gör...

Det inkluderar, i Jennys fall, att sitta sönder stolar, fastna i badkaret, svettas ymniga mängder vid minsta fysiska ansträngning, ha sönder strumpbyxor i XXL och att förbanna världen för att hon som tjock inte blir accepterad på samma sätt som andra.
Bristen på acceptans leder, enligt henne, till exempel att hon inte blir uttagen till Robinson, inte träffat mannen i sitt liv, inte blir popstjärna, inte blir skådis, inte får jobb som programledare på TV (Adam Alsing får ju och han är ju fet, så det är säkert för att han är kille…orättvist!) eller får ett glassigt jobb som journalist.

Förutom dessa tydliga diskrimineringar vill Jenny berätta "hemligheter" om hur det är att vara fet, eftersom hon tycker att smala människor inte förstår detta.
De saker som icke-tjocka personer behöver veta om feta (tjejer) är tydligen till exempel att de får skavsår på insidan av låren om de har kjol eftersom låren är så feta att de gnuggas mot varann, att troskanten alltid rullar ner under magen, att de inte kan ha sexiga och moderiktiga kläder eftersom de inte finns i storlek 52 och att de, om de har D-kupa i BH-storlek, kan gömma en hel Nokia 3310 under tutten.

När Jenny inte i detalj berättar om hur mycket och vad hon och kompisen Linda äter (naturligtvis bara saker som potatisgratäng med en liter grädde, bernaisesås med 200 gram smör i, marängsviss, läsk, godis, kakor & glass i massor) så beskriver hon hur lite hon vill banta, väga sig, äta äckliga saker som broccolisoppa eller röra på sig.
Hon beskriver också hur hon medvetet sabbar för kompisen Linda när hon börjar banta och sin pappas familj när de gått med i Viktväktarna.

När det inte handlar om Jennys matvanor eller antibantnings-attityd så handlar det om att Jenny är en snygg, smart och jävligt kompetent tjej som i princip inte har några större brister förutom att hon är fet.
Vilket naturligtvis inte är nån brist egentligen, utan bara bedöms som det i vårt sjuka och utseendefixerade samhälle.
En befriande kaxig, självsäker och inte så oväntad inställning kanske.

För att vi skall förstå vilken sprallig brud Jenny är berättar hon historier om hur hon och kompisen Linda gör tokroliga saker, typ låtsas att de är TV-kockar när de lagar mat, tar kort på när de visar ändorna framför vägskylten utanför Trosa eller låtsas att hårtussar efter en sen länge hädangången katt är ett husdjur.

Spralliga toppenbruttan Jenny och jag har minst tre saker gemensamt (nej, inte humorn, bernaisesås-orgierna eller tricket med mobilen) - vi väger mer än skönhetsidealet påbjuder, vi är journalister och vi tycker båda att det borde finnas en större acceptans i samhället för folk som inte passar in i mall 1A för hur man skall se ut.
Sen skiljer sig våra åsikter åt ganska markant.
Även om jag känner igen flera av hennes tankar och nojor om hur andra personer tänker och tycker om överviktiga, så känner jag inte igen mig eller knubbiga vänner i hennes nidbild av hur en "tjockis" är (dvs en lat, omedveten, grönsakhatande frossare som tycker att samhället skall ändra på sig - inte man själv).
Jag tycker inte heller att boken på något sätt gör ett seriöst eller realistiskt sätt att skildra problem med övervikt.
Varken när det gäller Jenny personligen eller överviktiga i allmänhet.
"Rätten att vara tjock" hävdad på ett clownaktigt klämkäckt vis (är inte det också en typisk tjockis-klyscha?) är den övervägande vinkeln.
Om man tycker att det mest är tokroligt att man tillsammans med sin tjocka kompis kan trycka i sig 13 chipspåsar på två dagar eller att man nästan får hjärtinfarkt när man joggar 500 meter då känns det inte som om man har fattat att man faktiskt har ett allvarligt hälsoproblem - fysiskt och psykiskt.

Visst finns det ställen där det bränner till lite. Som när hon berättar om hur hon som normalviktig tonåring hetsades till anorexi-beteenden av sin dåvarande kille. Eller när hon beskriver förnedrande situationer när andra kommenterat hennes utseende, matvanor och liknande på ett taskigt sätt.
Det finns också passager som är riktigt underhållande och träffsäkra, som när hon beskriver hur män från andra kulturer uppvaktar henne intensivt oavsett vad svenskt skönhetsideal påbjuder eller hur hon efter tio öl tycker att hon är en riktig babe.

Jag fundera på vad som är Jennys egentliga syfte med boken.
Man behöver kanske inte vara mer än amatörpsykolog för att tolka det som ett sätt att säga "jag är minsann lika bra som alla andra fast jag är tjock!", men det blir lite motsägelsefullt då Jennys enda roll i boken är att vara tokroligt fet.
Om hon vore smal skulle hon ju inte ha fått skriva boken...fokus förblir på fettet och inte på personen bakom.
Synd!

Innehållsförteckning:
"Singel i Sumpan"-vibbar
Norsjö-bonska
Tokroliga infall
Vågantipati
Matorgier
Daller
Raptävlingar
Nakensolning
Brist på djupsinnig analys

Jenny Dahlberg © Christoffer Edling