Tintin 75 år

Det är nu trekvarts sekel sedan den unge reportern Tintin åkte ut på sitt första journalistiska uppdrag för "Petite Vingtieme" och därmed inledde den karriär som skulle resultera i 23 seriealbum och resor runt hela världen, till och med till månen.
För att fira detta har Carlsen Comics satsat på en nyutgåva av alla Tintin-albumen (med undantag för "Tintin i Hajsjön" som ju har en viss särställning som seriealbum gjort efter en film) i rätt ordning och med nya översättningar.
Det är visserligen länge sedan den officiella översättningen tonade ner kapten Haddocks alkoholism genom att låta honom vara beroende av "kalasmust" istället för whisky, men det är alltid trevligt när man anstränger sig med att göra en ny och bättre översättning.

De första sex albumen har kommit ut i bokhandeln nu i slutet på april.
De är intressanta för att man så väldigt tydligt ser hur manusförfattaren Hergé utvecklats. Från de tidiga albumens slapstick och onyanserat eurocentriska världssyn till den politiska satiren och täta spänningen i äventyr som "Blå Lotus".
Varje album inleds nu även med en kort introduktion och historik skriven av översättaren Björn Wahlberg där man får läsa lite om bakgrunden till albumet.

Tintin i Sovjet
Det är är det allra första Tintin-äventyret.
Det beskriver Tintins resa till kommuniststyrda Sovjet och förhållandena där. Albumet är speciellt av flera anledningar, dels på grund av att det aldrig tecknades om som de andra (Hergé tecknade de tidiga Tintin-albumen i följetongsform, publicerade i tidningen Vingtieme Sieclé, och kom sedan på 1940-talet att färglägga och teckna om dem) och dels på grund av dess inte helt objektiva inställning till kommunismen.
Lidandena i Sovjetunionen är oerhörda och den korrupta säkerhetstjänsten GPU terroriserar oliktänkare och utbölingar som Tintin.
Om man ser till berättandet så är det väldigt actionorienterat och laddat med humor, det är väldigt många scener med kolliderande tåg, och exploderande bilar, även om Tintin själv aldrig kommer till skada. På många sätt påminner det om de slapstickkomedier med skådespelare som Charlie Chaplin och Harold Loyd som var populära under den tid albumet skrevs/tecknades.
"Tintin i Sovjet" är mestadels en kuriositet. Eftersom den inte är omtecknad så saknar den den detaljrikedom som präglar Hergés senare verk och handlingen är väldigt tydligt färgad av det veckovisa publiceringsschemat.
En intressant sak som kan nämnas är att Tintin här faktiskt skriver en artikel, under senare äventyr blir han mest omskriven men verkar jobba väldigt lite för att vara en journalist.

Tintin i Kongo
Tintins andra äventyr är ett besök i den belgiska kolonin Kongo. Vad han egentligen är tänkt att göra där framgår inte med någon större tydlighet, men väl framme bekämpar han den onde gangstern Al Capones försök att tillskansa sig kontrollen över den afrikanska diamantproduktionen, avvärjer ett stamkrig samt nedlägger en betydande del av det afrikanska djurlivet.
"Tintin i Kongo" har kritiserats för sin koloniala framställning av det kongolesiska folket. Alla svarta i hela albumet framstår som stora barn som behöver räddas undan sin okunskap av de välvilliga vita, och då framför allt Tintin.
Hergé själv var senare inte allt för stolt över hur han porträtterat de svarta och albumet var länge förbjudet att återpubliceras. Karantänen hävdes dock då förlaget i Zaire (där Tintins övriga äventyr var stora succéer) skrev ett brev och undrade varför inte Tintin-albumet med "de svajiga teckningarna som föreställer våra förfäder" fick publiceras.
Berättarstilen är fortfarande den lite mer slapstick-humoristiska sorten, som figurerade även i "Tintin i Sovjet", men eftersom albumet är omtecknat så känner man igen mer av den Tintin man är van vid.

Tintin i Amerika
I det tredje Tintin-albumet följer vår hjälte upp Al Capones försök att sno åt sig den afrikanska diamantproduktionen.
Den unge journalisten reser till Chicago och hamnar med en gång i hetluften då han kidnappas av gangsters. Han hinner också möta indianer, nästan bli lynchad av ett gäng cowboys, hitta olja och stöta på några av den moderna industristatens underverk.
Berättandet är fortfarande kvar i det ganska episodiska tänkandet som präglat de två tidigare Tintin-albumen och formen är fortfarande rotad i slapstick, men man märker också hur Hergé har mognat som berättare.
Man kan också märka en ganska stark kritik mot hur USA behandlar sina urinvånare. Episoden där Tintin råkar hitta olja på indianreservatet måste ha framstått som rätt så vass satir på sin tid.
Den detaljrikedom som senare kom att känneteckna Hergés stil har ännu inte riktigt funnit sig till rätta i det här albumet, men man ser helt klart tecken på att den är på väg.

Faraos cigarrer
"Faraos cigarrer" är det första längre Tintinäventyret. Det sträcker sig över två album och tar sin början i Egypten för att senare avslutas i Kina. Här får vi också för första gången stifta bekantskap med de båda klantiga poliserna Dupond och Dupont, som i tron att han är en internationell knark- och vapensmugglare jagar Tintin berättelsen igenom. Ett flertal andra karaktärer som kommer att dyka upp igen figurerar också här. Framför allt är det här vi för första gången får stifta bekantskap med Roberto Rastapopuolos, Tintins verklige ärkefiende.
Berättelsen börjar med en skeppsresa och utforskandet av en faraonisk grav, fortsätter genom ett skeppsbrott och en arkebusering någonstans i Arabien. Sedan leder jakten på hemligheten bakom faraos cigarrer vidare till Indiens djungler. Tintin blir här allt mer en äventyrsseri, även om humorn och arvet från trettiotalets komedier finns kvar.
Inför "Faraos Cigarrer" hade Hergé börjat göra mer noggrann research, och han hade samlat på sig mängder med tidningsutklipp och resebeskrivningar som han använde för att skapa detaljerade bilder av de platser Tintin besökte. Det gör "Faraos cigarrer" till ett mycket helgjutet album med bra känsla för både äventyr och spänning.

Blå Lotus
Som en uppföljning på "Faraos cigarrer" kom Tintins besök i Kina. Det här är en skildring av ett förkommunistiskt Kina, som det var på 1930-talet då äventyret skrevs. Japan har invaderat och kontrollerar stora delar av landet och utländska makter har förvånansvärt stort inflytande i områden som Shanghai. Tintin fortsätter sin jakt på den internationalla knarksmugglarliga som han avslöjade i "Faraos cigarrer" och ledtrådarna för honom till Shanghai. Där står kampen mellan det inhemska sällskapet "Drakens söner" och opiumsmugglarna anförda av den onde japanen Mitsuhirato.
Till skillnad från de tidigare allbumen har Hergé här lagt sin eurocentriska världssyn åt sidan och mycket på grund av vännen Tchang Tchong-Jen, som för övrigt var den som skapade alla kalligraferade texter i albumet, har han lyckats skapa ett ganska så nyanserat porträtt av Kina och kineserna.
Bilden av japanerna är mindre smickrande dock och skiljer sig inte mycket från andra världskrigets propaganda.
En intressant detalj är att albumet verkar vara mindre omtecknat än vad dess föregångare blivit vid färgläggningen på 40-talet. Tecknarstilen är definitivt mer lik den tidigare och även om Hergé experimenterar med halv- och trekvartssidor så är de flesta bilderna fortfarande inlåsta i små rutor.
"Blå Lotus" kvarstår dock som ett av de bästa Tintin-albumen.

Det sönderslagna örat
Det här är Tintins första besök i ett ickeexisterande land. Senare kom fiktiva länder som Syldavien och Bordurien att bli de allra vanligaste skådeplatserna för Tintins äventyr, men innan "Det sönderslagna örat" så hade det varit den verkliga världens länder som besöktes.
Jakten på en stulen museierelik för Tintin till den lilla bananrepubliken San Theodoros, aldeles på gränsen till ett krig med grannstaten Nuevo Rico och dessutom plågad av inbördes stridigheter mellan Diktatorn Tapioca och den för Tintinfantsten inte helt okände General Alcazar.
Återigen ger Hergé prov på sin politiskt satiriserande sida när utländska oljeintressen och vapenhandlare hetsar fram ett krig mellan San Theodoros och Nuevo Rico över oljefälten i gränstrakten Gran Chapo. Dessa händelser är en paralell till det verkliga Gran Chaco-kriget mellan Boliva och Paraguay 1932-1935.
Man kan tycka att det är en smula lustigt hur Hergé som i början var så starkt antikommunistisk senare tog varje tillfälle att häckla kapitalismen och kolonialismen, men kanske var det snarare på grund av en stark humanistisk övertygelse än någon senkommen revolutionär anda.

Dessa första sex Tintin-album är ett kärt återseende för mig.
Jag har haft så gott som samtliga i min samling tidigare men de flesta av de gamla albumen har helt enkelt lästs sönder. Nyöversättningarna är ett mycket gott initiativ av Carlsen Comics och de korta förorden till varje album är högeligen intressant läsning.
Emedan jag inte hittar mina gamla album så har jag svårt att avgöra hur pass mycket den nya översättningen skiljer sig från den gamla, men den är i alla fall i sin egen rätt väldigt bra och de små fotnoterna som förklarar ord som inte översatts eller ordlekar som inte verkar självklara är mycket bra och hjälpsamma.
På hela taget är nyutgåvan av Tintins äventyr en välgärning, även om jag måste erkänna att jag faktiskt också skulle ha velat se en nyutgåva av de svartvita orginaltecknade äventyren.
Vissa av dem finns i en utgåva från 1995, men långt ifrån alla såvitt jag förstår.

Innehållsförteckning:
En ung tofsprydd reporter
Hans hund
Slemma skurkar
Klantiga detektiver
En hel värld av äventyr
Ännu ingen Kapten Haddock (han kommer först i album 9 - "Krabban med guldklorna")

Om författaren:
Hergé var en pseudonym för den belgiske serietecknaren Georges Remi (1907-1983). Förutom Tintin tecknade Hergé även berättelserna om rackarungarna Smäcken och Sulan samt Johan, Lotta och Jockos äventyr.
Även om Hergé hade en stab av färgläggare och textare till sina album så förblev Tintin hans egna personliga skapelse och när Hergé dog 1983 slutade också Tintin-serierna att komma ut.