Svålhålet - Mikael Niemi
Berättelser om rymden

(Inbunden, Norstedts, 2004, 223 s)

Mikael Niemi gör sitt bästa för att överraska.
När han efter att augustprisbelönats för sin förra roman "Populärmusik från Vittula" inte förmådde skriva en roman till om livet i Tornedalen så släppte han alla tyglar och skrev en samling science fiction-noveller.
Det är både lovvärt och innehållsmässigt roligt. Men "Svålhålets" styrka är också dess svaghet.

Det är Mikael Niemi ända ut i fingerspetsarna. Novellerna är genomsyrade av hans frejdiga och lite svulstiga berättande. Det är skrönor, inte längre från Tornedalen, men från hela världsrymden. Emellanåt är det befriande, Niemi vänder upp och ner på genrens förväntningar och blåser in friska fläktar i unkna hörn.
"I verkligheten har ju planeterna nästan alltid påfallande fåniga namn som ofta låter helt vansinniga i andra civilisationers öron."

"Svålhålet" är en rad kosmiska betraktelser och berättelser om rymden nedskrivna av en "tassare", en sorts intergalaktisk långtradarchaufför. Vi får lära oss om äventyrare i gistna rymdskepp från begagnatmarknaden, om de sex saker en tassare tar med sig från jorden i sin "sömbörs", nya teorier om stenar och vad som egentligen försigår i ens huvud när man ligger nedfrusen i en komasarkofag.

Det som får "Svålhålet" att svikta är just Mikael Niemis frustande försälskelse i den svulstiga tornedalska svada han använde redan i "Populärmusik från Vittula". Den där som man föreställer sig har gjort honom till ett sexobjekt bland ensamstående, suktande bibliotikarier i västernorrlands inland. Niemi kan inte nöja sig med att bryta mot konventionerna eller komma med ett vansinnigt påstående, han måste krydda det med lite jordnära plumphet.
Universums omstridda form i Niemis värld är den av en "kukprofessor". I själens innersta döljer sig en nedgången prostituerad, som ser ut som Hermann Göring, i i landstingets flanellrock.
Visserligen är ofta även det plumpa roligt, men det är inte då Niemi lyser.
Han kanske glittrar lite granna som kattguld, men när han skriver om androider, döden i rymden och ponorister (de äventyrare som har som livsfilosofi att åka bortom "point of no return" där det inte längre finns nog med bränsle och syre för att ta sig hem till jorden igen) då gnistrar det tamejfanken som om ädlaste stjärnstoff.

"Svålhålet" är en science fiction i lite av samma anda som Douglas Adams "Liftarens guide till galaxen", fast utan någon egentlig sammanhållande tråd. Det är bisarrt och surrealistiskt med en lättillgänglighet som förhoppningsvis kan få de lite undanskuffade SF-hyllorna på landets bibliotek att åter dammas av och ägnas lite nogrannare sortering i bokstavsordning. Låt inte det här bli ditt enda besök i svensk SF, om du gillar Niemis utflykt i den futuristiska litteraturen så tycker jag du skall försöka skrämma liv i din lokale bokhandlare eller bibliotekarie för att få tag på böcker av Sam J Lundwall, Bertil Mårtensson, George Johansson och Peter Nilsson.

Innehållsförteckning:
Virtuellt nirvna
Tassarmanifestet
Hur jantelagen räddar världen
Sunkiga rymdbarer
Nattskift på malmtonnaren

Om författaren:

Mikael Niemi © Foto: Göran Ström

Mikael Niemi föddes 1959 och växte upp i Pajala, vid den finska gränsen.
1988 gavs hans första bok, diktsamlingen "Näsblod under högmässan", ut. Sedan dess har han skrivit såväl lyrik och prosa som dramatik.
Hösten 1994 kom ungdomsboken, "Kyrkdjävulen" som följdes upp med en andra del "Blodsugarna", 1997. En tredje del är planerad men ännu inte skriven.
Niemis första vuxenroman, "Populärmusik från Vittula", kom år 2000 och blev en stor succé. Den har i dagsläget sålts till 14 länder (Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Holland, Island, Italien, Norge, Ryssland, England, Tjeckien, Tyskland och USA) och även filmatiserats av Reza Bagher.

Andra böcker av författaren:
Näsblod under högmässan 1988
Mitt i skallen! 1988
Änglar med mausergevär 1989
Med rötter häruppe 1989
Kyrkdjävulen 1994
Blodsugarna 1997
Populärmusik från Vittula 2000

Övriga bokfakta:
"Svålhålet - berättelser från rymden" kom ut på Norstedts förlag i september 2004.

Harald Åberg: 04-09-08