Rysk räka - Lena Ackebo

(Häftad, Galago förlag, 2002, 149 s.)

"Rysk räka" är serietecknaren Lena Ackebos sjunde album.
Hon nämns ofta i samma andetag som kollegorna Joakim Pirinen och Charlie Christensen, men medan de blivit mest kända för den stora publiken genom sina figurer Socker-Conny och Arne Anka så har Ackebo valt att inte satsa allt krut på en särskild figur.
Hon brukar kallas samtids-satiriker och berömmas för sina träffsäkra vardagsdialoger.
I boken "Rysk räka", vars omslag pryds av en teckning på en blåfenad rysk räka ur en 20-talsuppslagsbok, hittar man nio lite längre historier att fördjupa sig i.

Inledningen är en textbaserad presentation av "Svenska Ackebolaget" som redovisar sin verksamhet inom olika områden. Ett slags reklamblads-satir både över svengelska klyschkavalkader och över vår samtid.
Under rubriken "living" är det den svenska bostadspolitiken som parodieras. "AckeBo bostadsförmedling" erbjuder alltifrån "tufft street-boende med öppen planlösning" (en parkeringsruta) till "sex rum och WC med kontinental New York-känsla" (källarförråd). På "docutainment"-sidan görs reklam för en dokusåpa i rymden med Martin Timell som programvärd.
Hur träffsäkert det är bevisar väl bara TV3:s reklamspot om rekrytering till senaste produktionen "Astronauterna"…
Lika kul är det när hon lustmördar krogrecensionernas språkbruk som är minst lika floskeltyngt som det värsta sportreferat.
Även om jag förstår satir-idéen och skrattar så tycker jag att man hyfsat snabbt fattat galoppen och att Ackebo dröjer sig kvar lite för länge på temat och bara matar på sida efter sida.

Till en början tycker jag inte heller att de små serieberättelserna är så roliga.
Ackebos tecknarstil tilltalar mig inte särskilt med sina spetsnäsade figurer med jättelika tandrader och jag tycker att vardagsrealismen i den omfattande dialogen i pratbubblorna är direkt poänglös.
Van som jag är med att läsa en annan typ av serier med strippar där en punchline presenteras i slutet fattar jag inte galoppen förrän en bit in i boken…då blir det genast roligare.
Ungefär som att se på en dokusåpa med extremt puckade människor som säger rätt vardagliga men absurt puckade saker.
Man känner igen olika personlighetstyper, och i värsta fall kanske till och med sig själv. Man känner igen företeelser och situationer, ordväxlingar och fenomen.
Det är ibland, oftast, extremt överdrivet, men funkar ändå genomgående bra. För det är träffsäkert.
Kanske är det lite väl mycket fokus på hippa storstads-människors ytliga låtsasliv och kulturmänniskornas snobbism, men det är ju inte mindre kul för det.

I "Bingo" träter mediewannabees och kulturförståsigpåare om varför populärkultur är så populärt.
Vilka kändisar skulle egentligen ställa upp i "Allsång på Skansen"? Skulle Dan Ekborg vara med i "Binglotto" och skulle Lars Norén vara med i "Så skall det låta"?
På tal om Norén så är det i "Alla jävla dagar" som att kliva in direkt i en av hans pjäser. Ett par skall bjuda hem de nyinflyttade i huset på välkomstmiddag för att informera om bostadsrättsföreningen. Medan de förbereder sig för att ta emot gästerna tjafsar de i oändlighet om sina "jättestora" problem, men när gästerna kommer visar det sig att de också har problem.
"Kan de va fjädern?" kan väl närmast liknas vid bondkomik i sammanhanget. En förvirrad och pratglad tant kommer in till en optiker och vill ha hjälp med sin klocka som slutat fungera. Kanske är det egentligen en sorglig berättelse om desperat kontaktsökande människor eller så är den bara ett argument för återinförandet av ättestupan.
I "Grand" är det återigen B-kändisar och wannabees som kläs av in på bara skinnet när de försöker göra sig hippare än de är i huvudstadens uteliv. Träffsäkert och genomskådande.
"Leka ute" tycker jag, som inte reproducerat mig än, är en riktig pärla. De elaka små dvärgarna, som med ett vardagsord kallas barn, utmålas verkligen som uppnästa skrikhalsar medan föräldrarna inte verkar ha nån som helst insikt i att alla andra inte tycker att det är härligt att barnen kan "leka ute".
I "fönster mot litteraturen" ger Ackebo en skopa både åt feministiska litteraturtyckare och kvinnliga serietecknare, sig själv inräknat. Mycket roligt är det att försöka lista ut vilka andra serietecknare som parodieras.
"Bara ett barn" är utan tvekan bokens allra bästa serie. Och den är inte alls rolig eller särskilt satirisk. Bara obehaglig och hemsk så att det knyter sig i magen.
Om "Leka ute" uppmålar barn som skrikiga små monster i höghushelvetet, så är "Bara ett barn" en fet snyting åt egoistiska och självupptagna föräldrar som inte ser sina barn.

Har man inte läst Ackebo förut funkar "Rysk räka" perfekt som ett första smakprov.

Innehållsförteckning:
Vardagsbanaliteter
"De va ju skitäcklit"
Elna Acnebo
"Ett skott i råttan skulle sitta fint nu"
Samtidssatir
"En mosbricka me räksallad"
Träffsäkerhet

Lena Ackebo © Ordfront