Rocky III - Martin Kellerman

(Häftad, Galago förlag, 2002, 54 s.)

Martin Kellermans storstadsjycke Rocky är tillbaks igen, efter ett års uppehåll.
Skall man läsa mellan raderna i "Rocky III" så gick Kellermans filmmanus åt helvete och det är dags att tjäna in lite nya pengar till hyra och krogöl på ett gammalt välbeprövat sätt.
Har vi saknat honom? Så där, säger jag.
Självbiografiska ungkarlsserier där ett fabeldjur i huvudrollen ägnar sig åt att supa på söderkrogar, ragga brudar och grubbla över livet mellan 25 och 35…hur fräscht känns det?

Missförstå mig rätt.
Jag tycker att några av seriestripparna är hejdlöst roliga, dessutom med ganska träffsäkra samtidsvibbar och på-pricken-formuleringar (som "Seinfeld-problem") och jag tror säkert att Martins alter ego och hans vänner är ungefär så där som de skildras i tecknad form.
Jag är bara lite less på hela konceptet med humor som bygger på att omogna egosnubbar beter sig som arslen mot brudar. Det var kanske kul de första tjugo gångerna, men nu är det som om alla manliga karaktärer börjar likna Stig Larsson. Att ständigt garva åt deras förvrängda bild av kvinnor är ungefär lika rolig som att garva åt en pedofil som fluktar vid sandlådan.
Rocky anklagas, med all rätt enligt mig, för att vara "för grabbig".
Jag hoppas förstås att denna grabbighet är normen för en minimal del av det motsatta könet. Försvararna hävdar tyvärr att det bara handlar om ett sunt manligt perspektiv på relationer och att "alla grabbar" tänker precis så där.
Gud förbjude…
Då och då dyker det också upp saker som kan tyda på att Rocky/Kellerman faktiskt har nåt slags feministisk förståelse.
Rocky på tal om Izabella Scorupcos utvik: "Izabella, jag tänker inte se din keffa film ens om du suger av mig, så sluta gå ner på alla fyra varje gång du får en roll".

Om man för enkelhetens skull skippar alla djupare innehållsanalyser och ser Rocky som en drift med en omogen, ytlig och halvkorkad storstadskille i begynnande medelåldern funkar det fortfarande utan att man behöver spy galla.
Låt så vara att jycken oftast helt saknar Arne Ankas sköna cynismer och rätt ofta sparkar in öppna dörrar. En klyscha blir ju en klyscha av en anledning - att många känner igen sig (eller andra).
Vissa saker är riktigt roliga, som kompisen Manges pappa-ångest, teletubbies-pratande tjejer i hångelsoffan, hiphop-liv på Hultsfredsfestivalen och självklart den grymt roliga "reclaim the streets"-diskussionen ("jag fattar fortfarande inte varför ni inte kan gå på trottoarerna").
Så visst finns det en del riktiga guldkorn i "Rocky III" även för de som inte orkar med mer tutt-diskussioner.

Det som jag ändå tycker är mest trött med "Rocky III" är att läsaren förväntas vara så himla intresserad av Martin Kellermans dagliga vedermödor som serietecknare.
Jag är personligen genuint less på att läsa om författare-journalisters-serietecknares skaparångest när de gör sitt jobb.
Det är som om man skulle bli tvungen att lyssna på berättelsen om mejeristens dag på jobbet varje gång man plockar fram sitt Bregott ur kylskåpet.

Lågvattenmärket i detta trista navelskåderi är ändå när Kellerman/Rocky måste teckna hela sin intervju med rapparen Petter i ett evighetslångt poänglöst avsnitt. Jag vet inte vad som är meningen med detta alls faktiskt.
Det enda jag kan tänka mig är att Kellermans intervju inte publicerades i "Bon" som det var tänkt och att han kände sig nödgad att berätta för omvärlden att han verkligen snackat med Petter.
Det funkar varken som serie eller intervju och det är trist att Kellerman inte ser det själv.
Att Petter ser ut som en platthövdad padda är tyvärr inte skoj nog.
Inte heller att Kellerman i slutrutan vill vara Petter istället för sig själv, slacker-serietecknaren som spelar TV-spel istället för att rita (i mitt tycke hade det varit bättre om han aldrig fått tummen ur just i det fallet).
Nästan lika meningslöst är det i slutavsnittet "Rocky så funkar det" när Kellerman skall rita hur en serie blir till, hur jobbigt det är att hitta inspiration osv (ja men, som inte halva boken redan handlade om det!!!).

Rocky/Martin verkar vara inne i en medelålderskris och det funkar riktigt bra i vissa delar, men i andra inte alls. Att avgöra var gränsen går mellan det som är både personligt och allmängiltigt och det som blir trist navelskåderi är svårt.
Jag tycker att Kellerman ibland gör den avvägningen sämre än vanligt här.
Men "Rocky IV" är redan under produktion så vill du ge Kellerman lite kapital till nästa Kuba-semester (jag hoppas innerligt att den semestern i så fall innehåller mer händelserikt story-stoff än att spana in medturister vid hotellpoolen) är det bara att casha upp då.

Innehållsförteckning:
Brist på inspiration
Loppishumor
Barnångest
Seinfeldproblem
Duschbrunns-nostalgi
Relationsstrul
Grabbighet

Martin Kellerman © Foto: Micke Berg

Martin Kellerman är född 1973, växte upp i Småland och Norge och flyttade med familjen till Stockholm som 14-åring. Ungefär samtigt började han sälja sina serieteckningar.
Han skapade seriefiguren "Rocky" 1998 när han just blivit kickad från jobbet som skämtserietecknare för snuskblaskan Aktuellt Rapport, dumpad av sin tjej och utkastad från ännu en andrahandslägenhet.
Martin har också jobbat ett år som redaktör på serietidningen "Pyton" samt publicerats i en massa andra olika tidningar.
Rocky har man kunnat se i bland annat Metro, Ernie, Dagens Arbete, MAD och Aftonbladet Puls.
Precis som Charlie Christensens Arne Anka har Kellermans Rocky också hamnat på teaterscenen. Stockholm stadsteaters Backstage satte 2000 upp Rocky som pjäs och den har sen varit med Riksteatern på turné runt om i landet.

Andra böcker av författaren:
Rocky 1999
Rocky II 2000

Övriga bokfakta:
"Rocky III" kom ut på Galago i november 2002.