Vita liljor och purpur

"Den vita liljan" och "Purpur" är två böcker vars berättelser handlar om två olika kvinnoöden under den italienska renässansen.
Men där Nemert låter sin vita lilja blända läsaren med sin renhet och förenar henne med en passande "prins" låter Lökkeberg sin hjältinna praktiskt taget gå under och svärtas av sina egna tankar och av omgivningens åsikter.

Den vita liljan - Elisabeth Nemert

(Inbunden, Forum, 2003, 295 s.)

"Den vita liljan" tar läsaren med till renässansens Italien, som inte var ett enat land utan bestod av ett flertal fristående regioner.
Huvudpersonen i boken, Catherina, föds i Palermo på Sicilien år 1460 och redan vid födseln så kan man förnimma en speciell kraft hos flickan. Hennes mor som ligger döende i barnsäng ber svägerskan att ta sig an barnet så att inte den auktoritära äkte maken och fadern får någon chans att kväsa barnet.

Farbrodern och fastern är liberala och moderna människor bosatta i Messina där kulturen härskar. Catherina växer upp till en vacker och begåvad ung flicka.

Enligt baksidestexten på boken är den en historisk kärleksroman. Jag kan fascineras av historiska fakta som broderas ut i romanform.
"Den vita liljan" har onekligen ett ymnigt broderi om än lite väl glänsande och glittrande.
Den unga Catherina är en fantastisk fäktare, ryttare och målare och givetvis underskön.
En renässanskvinna ut i fingerspetsarna och värdig en furste. På vägen till målet (som Catherina givetvis inte är medveten om, men som läsaren kan ana eller hoppas på) utsätts hon både för faror och utmaningar. Samtidigt omvänder hennes goda själ och starka inre hennes känslokalle fader och hjälper henna att skapa en karriär i den berusande renässanstaden Florens.

I "Den vita liljan" är huvudpersonen Catherina så fläckfri att hennes vithet och renhet kräver mörka solglasögon av läsaren.
De otäckheter som drabbar henne solkar dock inte ner henne utan gör henne snarare mer styvstärkt i sin vithet. Det gör att romanen blir plattare än nödvändigt. Vem gillar perfekta människor?
Elisabeth Nemert är en duktig berättare och kan konsten att skapa en spännande historia med ett vackert språk. Med lite mer nyanserade personporträtt kommer hennes romaner att bli mycket läsvärda.

Jag kan tyvärr inte min renässanshistoria speciellt väl och kan inte avgöra vad som är bakgrundsfakta lätt utbroderad och vad som är fria fantasier, även om jag kan gissa en del av det. Jag blir dock lockad av att få reda på hur det "hur det verkligen var".

Innehållsförteckning:
Fäktning
Målning
Goda människor
Onda människor
Påven

Purpur - Vibeke Lökkeberg

(Inbunden, Ordfront, 2003, 271 s.)

Helt purpurfärgade plagg var det endast kejsaren av Rom som fick bära, senatorer kunde på sin höjd få en kant av sin mantel av den dyrbara färgen. Purpurfärg var under antiken lika värdefull som guld och ädelstenar. För att få fram ett gram purpurfärg gick det åt tiotusen sniglar. I mitten av 1400-talet erövrades Konstantinopel av turkarna och kejsar Konstatin satte eld på purpurverkstäderna och skar tungan av färgarna så att "de otrogna" inte skulle kunna ta tillvara kunskaperna om purpurtillverkning. Därmed gick hantverket förlorat.

Påven Pius II tillträdde sitt ämbete 1458 och beslutade sig för att leda ett korståg mot turkarna. En del i det korståget var att visa upp sin makt och till det behövde han purpur. Han lokaliserar därför en ung kvinna i ett kloster i Norge som känner till konsten att utvinna purpurfärg. Han låter sin personlige livvakt, Lorenzo, gifta sig med den unga Anna och med i hemgiften medföljer så purpurfärg endast för Påven.

Anna är en konstnärssjäl och vid skapandet av en altartavla av den heliga S:ta Agatha faller hon för frestelsen att använda en gnutta av purpurfärgen till den heliga kvinnans bröstvårta, som enligt legenden blev avskuren för att Agatha vägrade offra till de romerska gudarna.

"Purpur" är en bok om makt och uppror, om att offra sina medmänniskor i strävan efter mer makt och bestraffa dem som inte inordnar sig i leden.
Påven Pius II låter livvakten och barndomsvännen svära en trohetsed och lyser därefter Anna i ”litet bann” för att hon slösat på purpurfärgen.
Lorenzo väljer att skilja sig från sin hustru och värderar löftet till Påven högre än löftet till sin hustru. Anna blir förflyttad till en mindre gård på den toscanska egendomen och är övervakad i väntan på den botgöring hon skall utföra. Under tiden på gården läser hon sig till att purpur kan utvinnas med hjälp av alun som kan utvinnas ur berget.

Vibeke Lökkeberg har skrivit en historisk roman som enligt baksidestexten också kan läsas om en feministisk upprorsroman och visst sätter sig kvinnan, Anna, upp mot makten (kyrkan) men förlusten och fallet blir stort.
Hon förlorar sitt barn, mannen hon älskar och sitt värde i samhället. Först när hon säkerställt de behov som makten (kyrkan genom Påven) har återfår hon sitt värde i samhället, men barnet och mannen är förlorade. Det är dock en intressant och svärtad historia som skapar en nyfikenhet för vidare läsning.

Innehållsförteckning:
Maktberusning
Kärlek
Våld
Målning
Förbud
Påven

Elisabeth Nemert © Foto: Maria Ström	Vibeke Løkkeberg © Foto: Torunn Nilsen

Om författarna:
Elisabeth Nemert är adjunkt i svenska, historia och konsthistoria. Hon arbetar som konsult i etik- och livsåskådningsfrågor och har tidigare skrivit ett stort antal fackböcker samt den historiska romanen "Bortom stjärnan".

Vibeke Lökkeberg är författare, skådespelerska, filmproducent och filmregissör. Hon debuterade som författare med boken "Leoparden" som också finns utgiven på svenska.
"Purpur" är hennes tredje roman och den andra som översatts till svenska. Lökkeberg har sitt sommarhus på den toscanska landsbygden där purpurfärgerskan Anna bor i romanen "Purpur".

Andra böcker av författaren:
Elisabeth Nemert
Bortom Stjärnan 2002

Vibeke Lökkeberg
Leoparden 1990

Övriga bokfakta:
"Den vita liljan" kom ut på Forums förlag i september 2003.

"Purpur" kom ut på Ordfronts förlag i september 2003 och i pocket i juni 2004.Översättningen till svenska är gjord av Lars Andersson.