Om Gud - Jonas Gardell

(Inbunden, Norstedts förlag, 2003, 281 s)

"Om Gud" är en bok som skiljer sig en hel del från författaren Jonas Gardells tidigare litterära alster.
Här handlar det inte om tragikomiska figurer i "mellanmjölkens land" utan om inkonsekvensen i Gamla Testamentets gudsbild.

Gardells fascination inför det bibliska syns ju ofta i hans böcker, ofta återkommer olika religiösa teman i allt från karaktärernas namn till boktitlarna.
Han gör ju inte heller en hemlighet av att han kommer från en frikyrklig bakgrund och är troende.
Men till skillnad från hans skönlitterära böcker är det här en helt igenom allvarlig bok där han gör upp med Bibelns beskrivning av Gud.

Jag blev riktigt nostalgisk av att läsa "Om Gud" eftersom jag tog mina första stapplande steg på den akademiska banan genom att läsa 40 poäng religionsvetenskap på Uppsala universitet, för vad som nu verkar vara en evighet sen. Min favoritkurs under detta år var exegetik och en av de böcker som Gardell använt som källa är en av mina huvudkursböcker.
En sak jag minns tydligt är hur jag med liv och lust kastade mig in i exegetiken medan många av mina troende medstudenter gick igenom en religiös kris just på grund av denna delkurs.
Exegetiken, eller mer specifikt underkategorin isagogiken, är nämligen något så hädiskt som ett slags historisk-litteraturhistorisk granskning av Bibeln.
Istället för att säga "detta är guds ord" så behandlar man Bibeln som om den varit vilken annan bok som helst. Vilket förstås blir ett visst trauma för dem som inte tidigare funderat över en så ohelig aspekt av denna skrift, men inget som helst problem för en cynisk gudsförnekare.

Med lupp och skalpell dissekerar man sönder och samman Bibelns böcker.
Man konstaterar krasst att denna berättelsesamling inte bara är skriven av en uppsjö av olika författare (sällan de vars namn berättelsen döpts efter) utan dessutom är en och samma text ofta är hopredigerad av helt olika källor från olika tid. Källkritiken är inte den bästa. Myter blandas med poesi, religiösa lagar och ibland uppenbart defekt historieskrivning. Bättre blir det inte av att det vi kallar Bibeln idag inte alltid har bestått av just de här berättelserna.
Kyrkan har dragit ifrån böcker som av en eller annan anledning inte ansetts tillräckligt heliga. "Apokryferna" är till exempel en samling böcker som protestanterna anser vara mindre intressant, men som anses som fullvärdiga religiösa texter av till exempel de ortodoxa och romersk-katolska kyrkorna.
På 1800-talet uteslöts de ur de svenska biblarna och vi gick miste om berättelser som "Susanna i badet".

Gardell ger sig alltså på Gamla Testamentets gudsbild med exegetikerns kritiska ögon. Att han som troende tar sig an detta är både modigt och intressant.
Det ger en extra dimension till texten när den religiöse Gardell kallar Gud för schizofren och Jesus för exorcist (även om det i kontexten inte alls är särskilt uppseendeväckande tolkningar).
Boken ger en hyfsat lättbegriplig introduktion till exegetikens problem för den som har minsta intresse för hur vår Gud uppstått och skildrats över tid.
Dessutom är det ett tillfälle att få söndagsskolans berättelser om Abraham, Jakob, Josef, Moses, Saul, David, Jehu och alla de andra uppfräschade.

Ofta talar man om den markanta skillnaden mellan gudsbilden i Gamla och Nya Testamentet i Bibeln, men även inom Gamla Testamentet är bilden mycket motsägelsefull. Det är främst denna sak som Jonas Gardell (med hjälp av en hel del litteratur av religionsforskare) försöker analysera.
Hur kan Gud vara både den kärleksfulle och den hämndlystne?
Hur kan han först uppträda i mänsklig gestalt och sitta och dricka gräddmjölk med Abraham i hans trädgård och lite senare vara så ogreppbar och helig att den människa som ser hans ansikte måste dö?
Hur kan han välja ut ett folk och sedan utsätta dem för såna grymma prövingar? Varför överger inte "det utvalda folket" sin Gud när han sviker de löften han gett dem? Hur kan han förebrå sitt folk när de skonar sina fiender och istället kräva mer blod, död och människooffer?
Den Gud som framträder är inte särskilt kärleksfull. Han är tvärtom ofta svartsjuk, lynnig, oförsonlig, nyckfull och blodtörstig.

Det jag tycker är mest intressant är kanske inte inkonsekvensen i gudsbilden, utan hur den gammaltestamentliga guden liksom glupskt suger upp de närliggande kulturernas gudar; deras namn, deras egenskaper och de ritualer de tillbes med.
I Moseböckerna (här kom för övrigt den första smällen för mina bokstavstroende vänner. De fem Moseböckerna är inte skrivna av Moses…de är författade långt senare och dessutom av flera olika personer) kan man tydligt se spår av kanaaneernas gudar El och Baal, den babylonske guden Marduk och den midjanitiske guden Jahve.
Många Bibelberättelser är också helt enkelt rippade från andra religioners mytbildning. Allt från skapelseberättelsen till syndafloden är egentligen bara inlånade element från andra äldre berättelser.

Det som gör denne nye gud så speciell är att han kräver det som ingen gud krävt förut - han kräver att hans folk inte skall tillbe några andra gudar jämte honom.
I den här tiden och kulturen ansågs det direkt oförskämt att inte tillbe de lokala gudarna, en ren dumhet att inte hålla sig väl med alla guddomar.
Den nye guden förnekar inte andra gudars existens, han kräver bara en absolut trohet som ingen gud krävt förut.
"Ni skall inga andra gudar hava jämte mig".

Fruktbarhetsgud, skapare, krigsgud, demon, åskgud, hämnare, regelskapare, domare, förlåtare, tröstare, kung, fader - den monoteistiske gudens totala allsmäktighet sopade banan med de gamla gudsföreställningar.
Där kunde små husgudar kunde lyssna på små problem och större gudar på större problem. Där tänkte man sig att alla gudarna bodde i ett himmelskt rike och levde sina gudomliga liv ganska lika våra. De slogs, intrigerade, gifte sig och skaffade barn. Men den nye guden ville vara något annat, ensam och allt-i-ett.

Det är också ett av de största problemen med den judisk-kristne guden.
Han övertar alla andra gudars egenskaper, han är både den onde och den gode guden. Det är denna egenskap som gör honom så schizofren och svår att förstå sig på till och med för hans varmaste anhängare.
Några hundra år före Kristi födelse löser man detta dilemma genom att uppfinna Satan - flera av hans tillnamn är för övrigt också de inlånade från andra religioner i området. Djävulen är en spegelbild av Gud och den monoteistiske guden blir dualistisk. Djävulen är, liksom tron på uppståndelse efter döden, ett relativt nytt påfund i denna religion. Ett sätt att modifiera luckor eller skapa förklaringar till saker som teologerna grubblat över.
På det sättet kan guden i Nya Testamentet bli en betydligt mer kärleksfull och förlåtande Gud, när han så att säga har fått en underhuggare i vars namn allt ont kan ske. Fast egentligen är han bara är en synonym för "Guds vrede".

Det finns mycket, mycket mer i den här boken att förfasas, förundras och fundera kring. Vad bygger vår västerländska kultur egentligen på för religiösa föreställningar? Det är en fråga som även den mest sekulariserade kan ställa sig.

Gardells slutsats i boken är att man måste läsa Bibeln med kritiska ögon och välja "rätt" Gud - den gode och kärleksfulle guden.
Min slutsats är en helt annan - Gud är en skapelse av människor och därför ofullkomlig, inkonsekvent och mångskiftande.
Jonas Gardell gör upp med sin Gud och skapar sig en egen med de pusselbitar som passar honom, precis som människor gjort i alla tider.

Innehållsförteckning:
Religionshistoria
Bibelberättelser
Barnatro i Enebyberg
En svartsjuk och blodtörstig Gud
Söndagsskole-nostalgi
Religiös retorik

Jonas Gardell © Foto: Stellan Herner

Om författaren:
Jonas Gardell är född 1963 och växte upp i en frikyrklig miljö i Enebyberg. Han bor numer i Stockholm tillsammans med sin man, den inte helt okände Mark Levengood.
Han har blivit en företrädare för homosexuella och en av Sveriges mest älskade och erkända komiker.
1985 debuterade han med romanen "Passionsspelet" och har sedan dess hunnit med att skriva ytterligare ett tiotal romaner, ett gäng pjäser, filmmanus ("Pensionat Oskar" och "Livet är en schlager") och rest runt landet med någon av sina sju shower. Han har fått en rad priser och utmärkelser, bland annat några Guldbaggar (för "Pensionat Oskar"), Frödingstipendiet och Stora svenska talarpriset.

Andra böcker av författaren:
Passionsspelet 1985
Odjurets tid 1986
Präriehundarna 1987
Vill gå hem 1988
Fru Björks öden och äventyr 1990
En komikers uppväxt 1992
Mormor gråter 1993
Frestelsernas berg 1995
Isbjörnarna. Cheek to cheek. Människor i solen. 1997
Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter 1998
Oskuld 2000
Ett ufo gör entré 2001

Övriga bokfakta:
"Om Gud" kom ut på Norstedts förlag i mars 2003