Nattsystern - Unni Lindell

(Inbunden, Piratförlaget, 2003, 404 s.)

Unni Lindell tillhör "det norska undret", d v s den grupp av kvinnliga författare som anförda av Anne Holt har erövrat inte bara sitt hemland utan också Sverige med sina detektivhistorier.
"Nattsystern" är Unni Lindells fjärde kriminalroman med kriminalkommissarie Cato Isaksen som "hjälte".

Upptakten i denna historia är dödsskjutningen av den 75-åriga Brenda Elise Moen.
Hon hittas skjuten på gatan strax utanför sin bostad. Polisen står förundrade inför bristen av motiv, tills det visar sig att Brenda Elises fjortonåriga dotterdotter, Kathrine är spårlöst försvunnen sedan fjorton dagar. Kan det finnas något samband?
Det är två parallella utredningar som följs åt och samarbetar utan att polisen närmar sig någon lösning. Det fullkomligt kryllar av misstänkta - på listan finns alltifrån Katherins styvfar och rollspelsanhängare med makaber dragning åt blodiga offer till Blenda Elises väninnor som visar sig ha åtskilligt att dölja. Misstankarna växlar också i motiv för ibland det ena brottet och ibland båda.

Som läsare svänger du ganska rejält när det gäller misstankar (ungefär som poliserna i boken) och det dröjer en bra bit in i berättelsen innan ytterligare en röst tillkommer, den från den fångna Kathrine.
Dessförinnan har man som läsare undrat över om hon överhuvudtaget lever, men från och med då så får man övertaget över polisen.

In i boken så trasslar sig också Cato Isaksens krångliga privatliv.
Han har återvänt till sin första hustru och de två sönerna samtidigt som han har umgängesrätt med den nu femårige sonen han fick i förhållande nummer två. Dessutom så grubblar han över sitt förhållande med en kollega som väljer att sluta träffa honom för att gifta sig (Hanne Wilhelmsen, Anne Holt-deckarnas hjältinna, är för övrigt bröllopsvittne). Han har dessutom svårt att hantera relationen med sin kvinnliga chef.
Ett genomgående tema för Cato Isaksen är onekligen relationsproblem och han skickar inte ut speciellt många sympatiska "vibbar".

Kathrine, den försvunna fjortonåringen, är inte heller någon som skickat ut positiva "vibbar" till sin omgivning och det är intressant att följa hennes tankegångar och polisens svårigheter att reda ut de trassliga spår hon lämnat efter sig i form av åsikter och kommentarer om omgivningen. I sin fångenskap drabbas hon av eftertankens kranka blekhet och ångrar både många av sina kommentarer och sitt beteende mot omgivningen (läs: mor och styvfar).

Cato Isaksen är inte för inte hjälten i boken och givetvis den som till slut kommer lösningen på spåren. Dock med hjälp av slumpen. Ungefär samtidigt så har mördaren och kidnapparen bestämt sig för ett mer slutgiltigt förlopp för Kathrine.

Över fyrahundra sidor är definitivt etthundra för många.
Det blir lite väl upptrampat och tjatigt till slut och det är mycket möjligt att det är den bistra tillvaron för verklighetens poliser som skildras, men det är onödigt att trötta ut läsaren också.
Unni Lindell visar dock hur mycket som faktiskt kan bero på slumpen och enskilda individer (även inom poliskåren) och får läsaren att fundera på huruvida den långa jakten (den sträcker sig över åtskilliga månader) kunnat förkortas eller om den i så fall istället resulterat i en snabb död för Kathrine.

En historia utan alltför stark eftersmak.

Innehållsförteckning:
Sadistisk sjuksköterska
Rojalister
Rollspel
Döda fåglar
Nagellacksremover

Unni Lindell © Foto: Lisbeth Mikkelsen