Motstånd - Jennie Dielemans & Fredrik Quistbergh

(Pocket, Ordfront, 2002, 265 s)

Boken "Motstånd" vill visa hur "unga och arga" tänker när de slåss mot nynazister, släpper ut minkar och startar feministiska fanzine.
Bland annat. Den vill också uppmuntra och handleda unga människor i vad man kan göra för att påverka samhället.

Den första delen av boken består av intervjuer med olika personer som redan är engagerade och har gjort olika typer av arrangemang och aktioner för att uttrycka sina åsikter. Det är trädkramande fältbiologer, girlpower-eggade högstadiefeminister, patriotiska kurder, handikappade som inte vill bli ömkade av prinsessan Victoria, och en hel del andra.
Den andra delen av boken är ett slags handbok i allt från hur man demonstrerar till hur man bäst bedriver lobbying. Intervjuer med "proffs" varvas med handfasta tips, råd och webbadresser där man kan söka mer information.

Jag känner mig lite kluven inför den här boken just för att Jennie Dielemans så tydligt visar var hon står och ibland känns lite för snäll och okritisk i sitt förhållande till intervjuobjekten. Elakt sagt känns hon lite som en aktivist-groupie. Det är som om hon önskar att hon vore lite mer "ung och arg", men nu kan hon i alla fall skriva en bok om hur viktigt det är att vara ung och arg eftersom hon är journalist...

Jag känner mig också kluven eftersom jag på ett plan förstås tycker precis som Jennie att det är häftigt och bra med folk som GÖR nåt, men på ett annat plan ofta varken sympatiserar med de åsikter eller de metoder som flera av intervjuobjekten använt sig av för att nå ut.
Jag blir skitirriterad på vegan-Kristofer och AFA-Anna och en hel del av de andra. Istället för att, som boken förmodligen syftar till, ge ökad förståelse för människor som släpper ut minkar, spöar nassar eller tycker att det är jättekonstigt att polisen ingriper när de "återtar gatorna från bilarna", så känner jag bara ännu mer "suck". Cyniskt tänker jag att "när jag var 17 så var min värld också svart eller vit, men saker blir svårare ju fler sidor man ser, vilket kidsen förhoppningsvis förr eller senare fattar de också".
Ändå krävs det ju ibland både mod och okonventionella metoder för att förändra. Problemet är att många av dessa enfråge-engagerade unga människorna tycker att det demokratiska systemet är för segt och eftersom de har ett gott syfte (t ex slå dumma nassar, rädda söta djur eller hindra skogsskövling) så är det så klart helt ok för dem att bryta mot en och annan lag för att uppnå förändring.

Jag, och förhoppningsvis majoriteten av landets befolkning, tycker inte att det är ok. Vem skall bestämma vilka lagar det är ok att bryta mot och vem skall bestämma vad som är ett gott syfte? Om vi inte gör det tillsammans så är det bara den starkaste som vinner den makten. Mycket i människans natur tyder tyvärr på att miljöfrågor och fluffiga djur kanske inte hamnar högst på dagordningen hos vinnaren av en sån maktkamp.
Självklart känner jag mig stofilcynisk när jag dissar de här eldstjälarna för att de är för naiva och har en för enkel världsbild, men man får väl vara gammal och småsur också?

Jag tycker att man i "Motstånd" framför allt förringar de konsekvenser som civil olydnad får när det övergår i lagbrott.
Att vilja, tro och försöka förändra det man upplever som fel är en drivkraft som leder till samhällsutveckling, samtidigt är det en tunn lina att balansera på om man vill ha "allt nu". Att inte vara medveten om att man själv och ens egen åsikt är en av många är rätt ego. Det finns ibland en obehaglig fanatism och ovilja att ta till sig "den andra sidans" argument.
Man bara avfärdar "politikerna", "samhället", "poliserna", "köttätarna" eller vad det nu kan vara och ställer sig utanför. Man bildar sin egen lilla klubb och sätter upp sina egna regler. Det är tyvärr sällan en framgångsrik metod för att skapa opinion eller en genomgripande förändringar i samhället.

Ändå är det givetvis intressant att läsa om hur flera av de här personerna tänker och hur de försvarar sina aktioner. Många av dem har genomtänkta argument och många bra synpunkter på hur samhället ser ut och vad som borde förändras. Ibland får man riktiga tankeställare, kanske från oväntade håll.
AFA-Anna säger:
"Vi växer upp med en massa föreställningar om Sverige, om att det är så himla bra här. Att vi lever i ett jämlikt och klasslöst samhälle, här finns yttrandefrihet och tryckfrihet och mötesfrihet.
Vi var neutrala under andra världskriget och lever i en god demokrati. Medierna står på de svagas sida, alla fängelser är lyxiga och polisen gör alltid rätt. När man inser att nej, så är det inte, då går nånting i ens bild av samhället sönder."

Vore det inte för den andra delen av den här boken hade jag nog varit mer kritisk till konceptet. Men där finns det massor av vettig, smart och upplyftande info. Här säger man i princip till alla "Det går visst att påverka inom det demokratiska systemet. Så här kan du göra".
Klart mest slipad av alla är vapenexportforskaren Henrik Westander som länge jobbat för Svenska Freds. Han är expert på att nå ut med sitt budskap och behärskar dompteringen av media till fulländning. Han blev dessutom vald till årets lobbyist 1998. Han delar med sig av några riktigt matnyttiga tips.
Jag hittar också jättebra info om hur man bildar en förening, vilka lagar som gäller när man skall demonstrera, hur man överklagar myndigheters beslut, hur man bedriver en kampanj och mycket annat. Det här är helt enkelt verktygslådan för "den lille samhällsomstörtaren" och den innehåller inte en enda molotovcocktail eller ett enda tårtningsrecept. Kalas!

Innehållsförteckning:
Feminister
Veganer
Reclaimare
Vänsterflum
Handfasta råd & tips

Fredrik Quistbergh & Jennie Dielemans © Foto: Kristian Pohl

Om författarna:
Jennie Dielemans är frilansjournalist och har synts bland annat i Dagens Nyheter, i ungdomsprogrammet "Elbyl" och på SVT.
Fredrik Quistbergh är frilansjournalist och har jobbat på viktiga ställen som Ekot, ETC och Mediemagasinet.

Övriga bokfakta:
Gavs ut i inbunden version på Forum förlag i januari 2001 och i pocket på Ordfront förlag i oktober 2002.