Bilder av Malin - Pauline Wolff

(Inbunden, Albert Bonniers förlag, 2002, 184 s.)

Debutanten Pauline Wolffs första roman heter "Bilder av Malin" och handlar om den unga gotlandstjejen Malin som beslutar sig för att flytta till Stockholm för att gå på gymnasiet där.
Det verkar vara ett frigörelseförsök från pappan, som hon har starka band till, men blir ganska misslyckat då hon ett inleder ett förhållande med en mycket äldre man. En ny fadersfigur som hon måste frigöra sig ifrån.

Det som stör mig genom hela boken och som gör att jag aldrig kommer in i berättelsen är själva berättarformen.
Jag tycker att det är uppstyltat att då vi följer den vuxna Malin växlar det hela tiden mellan presens och futurum och i är skildrat ur ett slags tillkrånglat "andrapersons"-perspektiv
(ex "Du kommer att sitta bredvid din far i den gamla herrgårdsvagnen…Han vrider på huvudet…På kvällarna kommer ni att…")
När det handlar om Malins barndomsminnen är berättarformen presens i tredje person, "den lilla flickan", medan pappan alltid är "Fadern" (med stort F). Om det finns nån avsikt eller finess med denna jobbiga berättarstil går den mig tyvärr spårlöst förbi. Ordet "pretto" dyker osökt upp i mitt huvud redan efter första kapitlet och stannar där boken igenom.
Inte ens det förmildrande i att Malins barndom utspelas på Gotland och många platser är bekanta för mig kan blidka. Jag försöker koncentrera mig på innehållet men hakar hela tiden upp mig på formen.

Titeln "Bilder av Malin" refererar till Faderns ständiga fotograferande av "den lilla flickan", men på ett djupare plan att bli "sedd" av honom.
Modern är den opålitliga, den som sviker, den som stoppar allt det roliga.
Fadern är den kärleksfulla, trygga och tillåtande.
Kanske är det ändå här bokens styrka finns, i de liksom registrerande, sakliga snapshotsen från barndomen.
Med Fadern på båten, med Fadern i mörkrummet, med Fadern på Skansen, med Fadern på Gotlandsfärjan. Sen den gradvisa rörelsen från honom när livet börjar röra sig kring frisyrexperiment, moppeturer och den första bh:n.

Jag störs tyvärr än mer av skildringen av den tonåriga Malins viljelösa personlighet. Det är som hon inte alls är där, inte tycker nåt, inte har nån egen vilja. Parallellen mellan hennes idealiserande av fadern och hennes synbart motvilliga sexuella förhållande med den äldre Mats (som alltid heter Mats Carlsson med för- och efternamn som för att liksom förstärka avståndet mellan honom och Malin ) får en nästan incestuös ton som ytterligare förstärks av det distanserade berättarperspektivet.
Malins inledande passiva inställning till Mats sexuella närmanden blir direkt äcklande och har klara övergreppsvibbar, men senare svänger det och Malin blir den som kontrollerar den äldre mannens åtrå.
Ändå är Malin själv som en viljelös skugga som bara glider med utan att bry sig om vad som händer. Hon både vill och inte vill. Hennes motiv och innersta tankar är oklara.

Kanske är det en avsiktligt effekt, men jag känner därför varken sympati eller antipati för Malin.
Denna totala brist på intresse för, eller engagemang i, huvudpersonen i en bok gör förstås att berättelsen i sig inte framstår som särskilt intressant heller.
Det är givetvis en smaksak (som allt annat) och jag tycker ändå att Pauline Wolff lyckas bevisa att hon har en utmärkt känsla för språket och för små detaljer. Därför hoppas jag att hennes nästa bok skippar de krystade formexperimenten och vågar låta karaktärerna bli mer av kött och blod.
För att det blir fler böcker från Pauline Wolff tvivlar jag inte alls på.

Innehållsförteckning:
"Den lilla flickan"
Fadern
Mats Carlsson
Jondalar i "Mammutjägarna"
Fika på "Siesta"
Smörjfett

Pauline Wolff © Ulla Montan