Katarinas sovjetiska upplevelser - Maria Zennström

(Inbunden, Albert Bonniers förlag, 2001, 215 s.)

Det går fort att sammanfatta handlingen i Maria Zennströms debutroman; den unga svensk-ryskan Katarina kommer till Sovjet för att gå Moskvas berömda filmskola.
Mycket enkelt, men det är inte intrigen som står i centrum, den har tvärt om en sällsynt liten drivkraft.
Den ligger istället, som titeln antyder, i upplevelsen, bilderna, förnimmelserna.

Berättelsen formas av nedslag, korta scener och skisser, människor vandrar in och ut ur historien. Det enda som förblir detsamma är miljön och berättarens blick på sin omgivning: det annorlunda och okända landet.
Själva texten är indelad i sju häften, varje häfte i olika scener. Resultatet blir splittrat, facettartat, en form som korresponderar med innehållet.

Scenerna inleds med en lista på personerna som förekommer, både, antar jag, för att de är nödvändiga eftersom persongalleriet hela tiden byts ut, det är svårt att fästa sig vid någon i den Tjechovska händelselösheten, men jag läser också listorna som en blinkning mot alla de där månghundrasidiga ryska klassikerna av Dostojevskij eller Tolstoj som brukar inledas med en lång, lång lista på karaktärerna.
Här är listorna korta och utbytbara, det episka ersatt av det korthuggna.

Jag blir fascinerad av hur det forna Sovjet beskrivs.
Här finns vissa av de bilder och historier som man är van vid, betongen, byråkratin, köerna.
Det som gör beskrivningen intressant är att det finns en plats för annat, det som sällan har får plats i nyhetsrapporteringen.
Inte så att Zennströms Sovjet är någon sorts idyll, inte alls, men det finns en särskild sorts skönhet och just upplevelser som sällan känns självklara. En gryta kokt potatis, en människas ansikte i vimlet, ett badhus, en lektion i filmskolan.
Jag kan se Zennströms drivkraft att berätta en annan historia om de sista Sovjetåren, en personlig, borta från nyhetsslentrianen och med detta lyckas on mycket väl, utan att skriva på näsan en enda gång.

Även språket är knappt, oförklarat:
"Volodja, angivaren, smeker mitt ben med sin vänstra hand, där tummen och pekfingret är bortsprängda till stumpar", inget mer berättas om denne Volodja och vad som gör honom till en angivare.
Här finns en styrka i det odramatiska sättet att leverera fakta, samtidigt som det finns ett problem, stilen gör att boken kräver en koncentrerad och van läsare, hela tiden på spänn och beredd att dra egna slutsatser.
Det är svårt att vila i "Katarinas Sovjetiska upplevelser", det är inte en sträckläsningsbok. Huvudpersonen känns ofta undanglidande, ibland nästan som en ursäkt att få beskriva vissa platser och scener. Min helhetsupplevelse av Maria Zennströms bok är ändå i stort positiv, för det vackra språket och att historien är både egen och angelägen.

Innehållsförteckning:
Debutroman om en ung svensk- rysk kvinnas upplevelser i det forna sovjet. Berättat i korta bilder och scener med ett precist och vackert språk.
Ingen sträckläsningsbok utan snarare en bok att plocka upp då och då och gå tillbaka till favoritpartier.
Ett måste för den rysslandsintresserade.

Maria Zennström © Foto: Fanny Zaabi Behrer

Om författaren:
Maria Zennström är född 1962 i Stockholm.
Hon har bott ett tiotal år i Ryssland, och bland annat utbildat sig till spelfilmsregissör vid filmhögskolan i Moskva.
Boken är hennes romandebut.

Övriga bokfakta:
"Katarinas sovjetiska upplevelser" gavs ut på Albert Bonniers förlag i augusti 2001.

Jonas Brun : 02-01-02