Jordens smartaste ord - Fredrik Lindström
Språkliga gåtor och mänskligt tänk

(Häftad, Albert Bonniers förlag, 2002, 259 s)

Fredrik Lindströms andra bok om svenska språket är en rolig blandning av nya och gamla funderingar kring svenska ord och uttryck.
De som följt hans TV-program "Värsta språket" kommer nog att känna igen ett och annat.

Fredrik Lindström är för svenska språket vad Herman Lindqvist är för svensk historia.
En liberal populist som inte tycker att folkbildning nödvändigtvis måste vara torrt och trist, utan gärna får tas med en klackspark. Och succén är given bland "vanligt fölk". Vilket förstås retar vissa inom den akademiska världen och även, i Lindströms fall, får en och annan språkpolis att surna till.

Lindströms kärlek till ord, uttryck och dialekter går inte att ta miste på och precis som i förra boken, "Världens dåligaste språk", finns det i texterna insprängda små listor med ord på olika teman, som "platsannonssvenska" eller "onanisynonymer".
Med barnslig förtjusning verkar Lindström ha valt ut finurliga, roliga, konstiga eller klyschiga ord. Listorna är jätteroliga att läsa och livar upp layouten.

Skräpord:
skitsnack
fickludd
fuskpäls
skräpfisk
bajamaja
skumrask
krimskrams
ordbajs
geggamoja

I "Jordens smartaste ord" hoppar Lindström fritt mellan olika ämnen och det finns inte direkt nån röd tråd. I fyra huvudkapitel diskuteras alltifrån varför ordet "sch" är det enda som är gemensamt för alla språk till varför svenskarna svär så mesigt jämfört med andra nationaliteter.
Det rör sig också mellan filosofiska funderingar om språkets uppkomst, tankar om när man egentligen räknas som vuxen och mer lättsamma avsnitt där kvällstidningarnas rubrikord (till exempel "nakenchock" och "sexpräst" ) får sig en välförtjänt gliring

Eftersom kapitlen inte behöver läsas i en speciell ordning är det lätt att hoppa mellan dem och läsa det man tycker låter mest intressant för tillfället.
Jag börjar att läsa om namn.
Varför heter vi saker och hur har namnkulturen förändrats i Sverige sen medeltiden? Det här är ett både faktaspäckat och underhållande avsnitt som förklarar hur öknamn & tillnamn (t ex Erik den läspe och den halte) ersatts av soldat-, adels- och släktnamn.
Både förnamn och efternamn hade från början ofta konkreta betydelser, men innebörden i namnen har luckrats upp. Nu för tiden tänker vi inte på att Karl betyder karl (=man) eller reflekterar över att Strindbergs förfäder kom från Strinne i Ångermanland och tog sig ett efternamn efter sin hemort.
Vi funderar inte heller särskilt mycket över hur man kan heta Granlöv…
Många förnamn som vi uppfattar som "riktiga" namn är egentligen bara smeknamnsformer eller kortformer av andra namn. Ibland är det tydligt, som att Lisa kommer av Elisabeth. Ibland är det mindre tydligt, som att Ivan är en form av Johannes eller att Berta är en form av Birgitta.

Som vanligt är Lindströms inställning att språket måste utvecklas och att det mesta egentligen handlar om eget tycke & smak än absoluta regler.
Det vi tycker är "rätt" idag var kanske inte alls gångbart för hundra år sen och kommer inte att funka i framtiden.
Jag håller med Lindström ibland och ibland inte, men det är en bra tanke han väcker - att det är vi som formar språket och att det inte är nåt som är färdigt eller skall bestämmas av ordboks-redaktörer.

Allra roligast i boken är förstås avsnittet om hur mesiga vi svenskar är när det gäller att svära. Vi har nästan bara de religiösa motivet (fan, jävlar, helvete) och analmotivet (skit, arsel) att ta till, medan nästan alla andra kulturer har betydligt mer svordomar om könsorgan, samlag och motpartens mamma att dra till med för att förolämpa andra.

Det finns också roliga genomgångar av vad alla "runda ord" har för språkligt ursprung. De flesta vet ju att ordet fitta egentligen betyder "våt ängsmark", men kanske vet inte alla att ordet task som synonym för mannens könsorgan inte är särskilt träffande. Egentligen betyder ordet task "väska" och således är det snarare pungen än själva organet som borde åsyftas.

Skällsord får också en egen utläggning, där vi får veta att exempelvis "glasögonorm" är en synnerligen fantasilös konstruktion som inte får särskilt höga poäng i skällsords-ligan.

Det finns mycket kul och lärorikt i den här boken att glädjas åt, framför allt finns det en genuin kärlek till språket och en vilja att få läsaren att tänka till om hur vårt språk utvecklats fram till idag.
Läsvärt för alla som bryr sig om språket.

Innehållsförteckning:
Smarta ord
Osmarta ord
Dialekter
Svordomar
Språkhistoria
Skällsord
Humor

Fredrik Lindström © Foto: Mattias Bardå

Om författaren:
Fredrik Lindström är 35 år och är språkforskare i grunden. Han har gjort TV, film, radio och skrivit böcker. I TV har vi sett honom i bland annat "Ingesson","Pentagon","Kvällstoppen" och "Pangbulle".
Nu senast har han synts som programledare i folkbildande språkprogrammet "Värsta språket".
I radio gjorde han bland annat "Hassan" och "På minuten". Lindström är också känd för sin debutbok "Världens dåligaste språk" och den efterföljande "Vad gör alla superokända människor hela dagarna".
Och för sina två filmer "Vuxna människor" och "Känd från TV".
Fredrik Lindström är alltså väldigt känd. Inte bara från TV.
På 80-talet spelade han trummor i ett hårdrocksband i Eskilstuna och kallades "Bongo". Då var han där emot inte särskilt känd alls.

Andra böcker av författaren:
Världens dåligaste språk 2000
Vad gör alla superokända människor hela dagarna 2001

Övriga bokfakta:
"Jordens smartaste ord" gavs ut på Albert Bonniers förlag i oktober 2002.

Mia Gustavsson : 03-01-27