Ivar och Eyvind - Hans Lagerberg

(Inbunden, Ordfront, 2003, 302 s.)

Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson tillhör båda den generation av arbetarförfattare som trädde fram i 30-talets Sverige, i gott sällskap med bland annat Moa och Harry Martinsson.
Både Eyvind och Ivar kom från arbetarhem, även om de inte tillhörde de sämst ställda i samhället. Bådas föräldrar hade egna hus, även om Ivars började sina liv i statarlängor.

Hans Lagerberg skriver i boken "Ivar och Eyvind" om de båda männen, som kanske inte fullt ut dominerade den svenska kulturetablissemanget, men ändock var en viktigt del av det i flera decennier. Genom sina böcker pekade de på och diskuterade olika samhällsfenomen och var därmed delaktiga i aktuella debatter. Eftersom det här var före internet och de snabba uppkopplingarnas tid så kunde böcker i en större grad diskutera samhällsfrågor och vara aktuella.

Ivar och Eyvind lärde känna varandra i Frankrike, i en förort till Paris, Saint-Leu-la-Fôret där Eyvind bodde med sin norska hustru Aase och deras barn.
Ivar Lo arbetade som stenhuggare i Rouen och skrev resebrev till svenska tidningar. Åsikten om hur de träffas går isär men de möttes i alla fall och umgås, diskuterar sitt eget och varandras skrivande.
När Ivar Lo reser vidare ger han James Joyces "Ulysses" i present till Eyvind (som jobbar sig igenom boken trots sin bristfälliga engelska och blir så betagen av berättelsen att hans egen "Strändernas svall" inspireras av denna bok). De brevväxlar med varandra och diskuterar i sina brev bland annat förläggare och Ivar Lo:s kärleksförhållande (som han beskriver i "Måna är död") samt gratulerar varandra till framgångar, med kanske en gnutta ansträngning och avundsjuka i tonfallet.

Båda två skrev självbiografiska romaner som betraktas som mästerverk av eftervärlden, "God natt jord" (Ivar Lo) och "Romanen om Olof" (Eyvind). Även i många av de efterföljande böckerna i bådas produktion så är utgångspunkten den egna personen.
De följdes åt genom åren, i parallella spår snarare än sida vid sida. Under andra världskriget kritiserade Eyvind Johnson den neutralitetspolitik som Sverige förde, deltog i den nordiska motståndskampen mot nazisterna och skrev trilogin om Krilon där han angrep neutralister och anpasslingar.
Efter kriget blev han känd som antikommunist, medan Ivar Lo som gjort vakttjänst under kriget i princip helt valde bort att ta ställning i storpolitiska frågor. Hans kamp kom istället att rikta in sig på att bekämpa sociala problem i det svenska samhället, han stred bland annat hårt mot införandet av ålderdomshem.

39 böcker hann Eyvind med att skriva och 55 böcker blev det för Ivar Lo (några postumt för dem båda). Eyvind debuterade 1924 och Ivar Lo 1927.
Det finns också en uppsjö av böcker om dem utgivna. Hans Lagerbergs bok är dock den första som fokuserar på dem båda, i deras kombinerade roller som solitärer och pendanger till varandra.
"Ivar och Eyvind" är en personligt skriven bok, med utgångspunkt i eget läsande av deras romaner, beskriver Lagerberg en vacklande vänskap mellan de två männen och ger en översikt över deras karriärer under 1900-talet.

Lagerberg blandar det privata med det offentliga, precis som huvudpersonerna gjorde, och det ger både krydda och substans till boken.
Boken ger kanske inte ett speciellt lockande intryck, omslaget förebådar "seriös" läsning, men boken är lyckligtvis inte speciellt svårläst.
Lagerberg delar upp boken i fyra större områden som han kallar: Historien om en vänskap, Sanningen?, Friheten och Offentligheter.
I varje del så diskuterar sedan Lagerberg, både med sig själv och läsaren. Han refererar till kommentarer av både författarna själva och deras omgivning samt senare tiders forskning om de båda herrarna.
Boken är ett tidsdokument över ett Sverige där utvecklingen inom de flesta områden accelererade ganska snabbt och där befolkningen i allt högre grad övergav bondesamhället för städerna. Det är också en tid där möjligheterna för arbetarklassens barn för vidare studier öppnades.
En tid för klassresenärer och folkhemsbyggande.

Jag har läst boken med både förtjusning och njutning och den har gett mig en fördjupad bild av Sverige under åren mellan 1930 och 1950.

Slutligen några rader från en av bokens huvudpersoner: "Författare ska man läsa, inte umgås med, för då blir man bara besviken, rådde Ivar Lo.
Han påstod också att författare inte kan bli egentliga vänner, då de är "alldeles för självupptagna."

Innehållsförteckning:
Manlig vänskap
Egoism
Karriärism
Moraliskt ansvarstagande
Diskussioner

Hans Lagerberg © Ulla Montan