Himlen är en plats på jorden - Åke Edwardsson

(Inbunden, Norstedts förlag, 2001, 447 s.)

En deckarroman i den "nygamla" svenska skolan, med en medelålders kriminalkommissarie i huvudrollen. Den största skillnaden mellan Erik Winter och hans deckarkollegor är möjligen att hans köksfranska, cigarillrökande och whiskeypimplande blandas upp med vardagsbanalitet och mediokra engelska poptexter.

Det är första gången jag stiftar bekantskap med Åke Edwardsons kommissarie Winter. Detta trots att det är den femte boken om den göteborgske polisen och att jag på senare år börjat intressera mig för deckare mer moderna än Agatha Christie.
Som så många andra svenska och utländska deckarprofiler är kommissare Winter en medelålders man vars musiksmak, matlagningsexkursioner och favoritwhiskey-sort är minst lika viktig som romanens handling.
Den största överraskningen är väl att han inte är genombitter, frånskild och halvt nedsupen och möjligen att han lyssnar på Springsteen istället för på opera.

På pappret verkar det mesta väldigt lovande inför denna nya läsupplevelse.
Åke Edwardson har skrivit flera populära & bästsäljande böcker med Winter i huvudrollen och man kan läsa på bokomslagets flik att de översatts till 11 språk.
Till hösten kommer också SVT att sända filmatiseringarna av de tre första Winter-böckerna (för den som håller ordentligt utkik kan en Bulldozer-medarbetare skymta som statist i en av filmerna. Ironiskt nog i rollen som journalist.)
Bokens titel och omslaget föreställande en tom gunga ger ett ödesmättat intryck. Det utdrag jag läst ut boken andas ondska och accaccelererande dramatik.

Två parallella fall, ett med unga män som blir mystiskt nedslagna på olika platser i Göteborg city och ett annat med en mystisk barnfluktare, upptar kommissarie Winters tillvaro.
Inget direkt snille behövs för att förstå att dessa fall har en gemensam nämnare som kommer att uppdagas innan sista sidan är nådd.
I ett Göteborg som nalkas julfirandet får man på klassisk deckarmanér ta del av en anonym gärningsmans lösryckta och osammanhängande tankar då han smyger runt, beter sig skumt och fantiserar om de brott han skall begå. Detta varvas med kommissarie Winters och hans kollegors dagliga polisiära arbete och privata funderingar om extremt vardagliga saker.

Romanens styrka är också dess svaghet.
Excellerandet i vardagligheter.
Det som gör kommissarie Winter och hans liv trovärdigt är att han är en tråkmåns. Opassionerad, pretentiös och medelklasshygglig.
Ett kort tag vill jag till och med kalla honom snobb tills jag inser att bokens titel syftar på en Belinda Carlisle-låt "Heaven is a place on earth".
80-talspop i all ära, men inte är det ett givet soundtrack till en svartsynt deckare. Och inte heller det som den medvetne snobbpolisen borde finna en djupare mening om livet i.
Det är annars lite för mycket dagishämtningar, funderingar om julfirandet hos mamma och "skall vi sälja lägenheten på Vasagatan och flytta till hus istället". Medelålderstristess i övre medelklass kanske gör att en stor del av Edwardsons läsare känner igen sig, men jag hör tyvärr (?) inte till den gruppen. Än.
Det är också den obligatoriska fördjupningen i vilken musik herr Winter väljer att lyssna på. Ett ständigt återkommande favoritämne i deckare skrivna av män.
Här ofta kombinerat med ett omotiverat och förbryllande citerande av banala engelska poptexter. Kanske är det enda gången som det avslöjas att medelklass-snobbismen i Winters karaktär inte är avsiktlig.

Det som är fördelen med vardagsrealismen är att man mycket väl kan tänka sig att kommissarie Winter existerar och rör sig på samma gator som jag. Eftersom böckerna om Winter utspelas i Göteborgs-miljö är det fullt av små detaljer som uppskattas som en bonus av någon som känner till platser och spårvagnslinjernas sträckning.

Vad beträffar själva intrigen i boken är den varken mer eller mindre snillrik än i de flesta deckare.
Men det är som om det aldrig blir ett riktigt flyt i berättelsen.
Upplösningens dramatik har flaggats för sen första sidan och bara några förvirrande trådändar i bihandlingen som snurrar ihop sig (och aldrig klart reder ut sig) får mig att staka mig när den makligt berättade historien går mot crescendo.
Efter detta långsamma berättartempo känns den abrupta, men väntade, slutklämmen ändå som en besvikelse. Var det inte mer?
Man hade nästan förväntat sig en mer snillrik eller subtil upplösning.
Även om jag får ge Edwardson credit för att det är en snyggare "boven-får-vad-han-förtjänar"-scen än i de flesta Hollywood-filmer jag sett.
Bilden av denna sista makabra scen är kanske bokens allra starkaste parti. Och nästa gång jag är i Nordstan kommer min blick oundvikligen att söka sig till taket…

Innehållsförteckning:
Pedofili
Koko spårvagnschaufför
Vardagstristess
Citat ur dåliga engelska poplåtar
Matsnobbism
Tråk-polis
Lokalfärg från Göteborg

Åke Edwardsson © Foto: Ulla Montan

Om författaren:
Åke Edwardson är före detta journalist och har även varit lärare på journalisthögskolan i Göteborg.
Denne 48-årige smålänning i exil gjorde sin deckardebut 1995 med "Till allt som varit dött". En bok han fick svenska deckarakademiens debutantpris för. För berättelsesamlingen "Genomresa" fick han bland annat Nöjesguidens litteraturpris.
"Himlen är en plats på jorden" belönades med priset för bästa svenska kriminalroman 2001 av svenska deckarakademien.

Andra böcker av författaren:
Om Erik Winter:
Dans med en ängel -97
Rop från långt avstånd -98
Sol och skugga -99
Låt det aldrig ta slut -00

Om den frånskilde, operaälskande Jonathan Wide:
Till allt som varit dött -95
Gå ut min själ -96

Övriga:
Genomresa -99

Övriga bokfakta:
"Himlen är en plats på jorden" gavs ut i inbunden version på Norstedts förlag i juni 2001 och i Månpocket i juli 2002.

Mia Gustavsson : 01-07-15