Det här är inte en bok - Linda Skugge

(Pocket, Månpocket, 2001, 216 s.)

Obs! Det här är en självbiografi, det är "bekännelselitteratur", det är "kvinnotjafs", det är "mensdravel".
Det är inte riktig litteratur, det här är inte en bok. Jag kan inte skriva. Köp den inte!

Det är så Linda Skugge säljer sig själv.
Hon toppar det med att ägna en stor del av boken åt att beskriva hur dumma i huvudet hennes läsare är komplett med bifogade autentiska (?) mail från några av dem.
Till det fogar hon en beskrivning av sig själv som en oerhört neurotisk, asocial och bitchig person.
Vilket dock inte hindrar henne från att i sann högstadieanda bifoga en lista på kända och okända killar hon hånglat med.
Ändå är det här en riktigt läsvärd bok.
Av många anledningar.

Som vanligt växlar hon alltså mellan att vara den osäkra, nojiga, ganska tragiska figur som man nästan tycker synd om och den bitchiga "dra-åt-helvete"-bruden som utan urskiljning dissar allt och alla.
Även de som till äventyrs skulle vilja uttrycka nåt slags beundran för hennes skriverier.
Dessemellan är det både smart och roligt och ibland (ofta) lågt och rätt taskigt.
Mot vem och vad är dock frågan…
För illusionen av att Lindas krönikor och böcker handlar om henne själv och personer i hennes närhet kanske inte ens är sann.
Givetvis är det störande att inte veta om det är på riktigt eller rent hitte-på alltihop.
Skall man känna sympati för den neurotiska Linda eller beundran för den skickliga författarinnan Linda som diktat ihop sitt neurosjag så övertygande?
Frågan, som Linda själv också ställer i boken, är: "Är det sämre eller bättre om det inte är självbiografiskt?"

"Alla tar alltid för givet att jag bara skriver om mig själv. Om jag inte skulle göra det så skulle det vara fusk som en journalist på Aktuellt sa. "Om det du skriver inte är självupplevt, är det inte fusk då?".
Så jag kan gömma mig bakom det, allt jag skriver kanske är sant, kanske ljug, jag eller inte jag, jag eller du, OCD-flickan, ingen vet, hur skulle nån kunna veta? Jag känner mig i alla fall fullständigt trygg."

I boken återger hon en mailkontakt med en flicka som kallar sig OCD-flickan som har Linda som nåt slags biktmoder och berättar om sin ätstörning, sin ångest och sina nojor.
På ett sätt är hon väldigt lik Linda och man anar ett yngre alter ego av författarinnan.
På ett annat sätt är hon symbolen för (och kanske ett faktiskt exempel på) de människor som idientifierar sig med Linda och hennes offentliga "bekännelser" och tycker sig ha funnit den enda som förstår dem.
Det är en skrämmande vision av hur hennes läsare kräver saker av henne, på olika plan. En roll hon inte alls vill ha.
Nåt som tydligt framgår i boken är nämligen att Linda inte har mycket till övers för sina "beundrare", utan tvärtom tycker att de är påfrestande element i hennes tillvaro.
Hur störd hon än skildrar sig själv som anser hon sig ändå stå över alla dessa människor som verkligen inte fattar nånting.
Det är ett genomgående tema i hela boken, och i hela Lindas karriär.
Hon är som den eviga tonåringen som är på tvärs med övriga världen precis hela tiden.
Alla andra är dumma i huvudet.
Ingen annan fattar nånting. Egentligen.
Minst av allt du som läser.

Det som gör det svårt att genomskåda Lindas bok är att det hela tiden växlar mellan saker man förstår faktiskt är självupplevda och saker som man känner borde vara för personliga för att avhandlas så lättvindigt om de vore sanna.
Allt i denna förvirrande jag-form som man till slut inte vet är figuren Linda eller den riktiga Linda.
Aborter, mobbing, ätstörningar, föräldraförtryck, svek och nojor.
Ibland är det svindlande nattsvarta bråddjup som anas mellan de lätt sarkastiska Norén-pasticherna.
Ibland är det bara irriterande ytligt eller underhållande elakt.
Så fort man anar en kärna av nånting viktigt eller ärligt så blandar hon bort korten igen.
"Du skall inte tro att du vet vem jag är. Tror du att det här är jag. Och om det handlar om mig skall du inte tro att jag bryr mig om vad du tycker. Du skall ge fan i mig"

Både kända och okända personer får sig en släng av sleven.
Ibland träffsäkert och välförtjänt, men ofta slumpartat och småsint.
På samma sätt som hon föraktar andra som tror att hon är som i sina böcker och krönikor, lika lättvindigt analyserar hon Pernilla Wahlgrens personlighet efter nåt hon läst i en tidning.
Som en schizofren Don Quijote med svart kajal och skarpslipad nagelfil vevar hon mot inbillade väderkvarnar och sticker svidande små hål i allt som snuddar hennes värld.
Stort och smått blandas tills inget är riktigt viktigt eller riktigt sant.
Ändå bedrar och lurar hon läsaren i varje mening.
Med illusionen att hon vill säga något.
Som hon hela tiden tar tillbaks eller sänker genom att göra det till en låtsaslek.
Total utfläkning och total förnekelse avlöser varandra.

Sina "systrar" inom den självbiografiska bekännelselitteraturen är hon inte särskilt lik. Ett stänk av Carina Rydberg och en fläkt av Kerstin Thorvall hjälper inte. Hennes ego står alltid i vägen som en skyddsväst i kevlar.
Lindas lojalitet ligger inte hos någon enda. Särskilt inte hos läsaren.
Inte ens hos henne själv.
Gillar du inte henne kan du dra åt helvete.
Gillar du henne kan du också dra åt helvete.
Kanske är det här hon ändå alltid vinner.  

Linda Skugge © Foto: Linus Hallgren

Andra böcker av författaren:
Lindas samlade 1996 (krönikesamling)
Saker under huden 1998
Fittstim 1999 (redaktör)

Övriga bokfakta:
"Det här är inte en bok" kom ut i inbunden version på Norstedts i mars 2001 och i pocket på MånPocket i september 2001.

Mia Gustavsson : 01-11-06