Commedia dell'Arte - Giacomo Oreglia

(Inbunden, Ordfront, 2002, 256 s.)

Första gången jag närmade mig en av Commedia dell'Artes "masker" var genom Agatha Christie och hennes bok "Den mystiske Mr Quin". Det är en samling detektivnoveller med en äldre, något förtorkad ungkarl som i brist på eget familjeliv utforskar andras.
Hans mentor är en mystisk främling, Mr Harley Quin, som alltid dyker upp och försvinner lika oväntat men som genom sin blotta uppenbarelse driver handlingen framåt.
Efter det så har jag mest hört namnen, Harlekin, Columbina, Pierrot och så namnet på teaterformen, Commedia dell’Arte.

I sin bok går Giacomo Oreglia mycket grundligt tillväga när han redogör för bakgrunden och uppkomsten till teaterformen. Förutom detaljerade beskrivningar av huvudkaraktärerna finns ett antal scenarier beskrivna. Oreglia har en fantastisk samling av gravyrer, målningar och föremål från Commedia dell’Arte-traditionen som visas i boken och förutom att den är både lättläst, informativ och roande så är den vacker.

Vad är då Commedia dell’Arte och vad står det för?
Teaterformen uppstod i Italien på 1500-talet och under de följande 200 åren så var den ständigt lika populär.
Dell’Arte syftar helt enkelt på att de som framförde teaterstyckena var skådespelare till professionen, till skillnad från hovens amatörskådespelare.
Det är folkets teater och bygger på ett fast galleri av personer/personligheter som har sina givna förutsättningar.
Skådespelet framförs utan skrivna manuskript och är en improvisationsteater där det är upp till skådespelaren att utifrån ramen fylla i tavlan själv, dock i samarbete med kollegorna.
Scenariot talar om för skådespelarna vilka roller som ingår, vilken rekvisita som behövs och antalet akter, eventuellt med entréer och sortier angivna.

Förutom att improvisera dialog så är det också skådespelarens uppgift att skapa komiska intermezzon, lazzi, som är helt ovidkommande för handlingen men som är en del av föreställningen.
I Commedia dell’Arte-traditionen ligger ironi och ibland mer eller mindre subtil kritik mot samhällsföreteelser som övermakt och liknande.
Skådespelarna var stolta över sitt yrke och generellt sett välutbildade och kunde argumentera väl mot både stat och kyrka.
De spelade oftast samma roll hela livet och om inte personligheten överensstämde med karaktären från början så gled de så småningom samman att det ibland var svårt att skilja på person och mask.

Masker kallades de eftersom de flesta huvudpersonerna spelade med en ansiktsmask.
Gubbar, tjänare och förälskade är återkommande centralfigurer i föreställningarna. Temat är förvecklingar och kärlekspar som missförstår varandra eller där kärleken hotas av att den ena parten, företrädesevis kvinnan, blir bortlovad till någon annan. Det brukar dock alltid ordna upp sig mot slutet.

Några av karaktärerna är Arlecchino – Harlekin (troligen den mest kände).
Han är andre tjänare i berättelsen och hans roll är att ge den rätta rytmen åt föreställningen. Han är alltid i rörelse. Han är också den som ofta kommenterade viktiga samtida händelser.

Pantalone är "första gubbe" och är en motsägelsefull karaktär och företräder den äldre generationen i konflikt med den yngre (han har ofta sin son till rival vad det gäller kärleken och han vill oftast tvinga sin dotter till giftermål med någon annan gubbe).

Pulcinella även kallad Pulcinella Cetrulo (= dumbom) har till skillnad från Arlecchino en större medkänsla för sin omgivning.
Han älskar och avgudar kvinnor och mat och klarar inte av att behålla en hemlighet. I England har hans figur förvanskats till en våldsam och blodtörstig figur som gett namn åt en skämttidning, Punch.

En dramatiker som med största sannolikhet borde ha blivit inspirerad av framförallt intrigerna är Shakespeare, se beskrivningen av temat ovan och tänk sen på "En midsommarnattsdröm" (där även Puck känns som en klar referens till Harlekinfiguren), "Trettondagsafton", "De muntra fruarna i Windsor" etc.

Oreglia är sedan 1949 bosatt i Sverige och ett av hans första större projekt här var att han 1955 grundade och ledde Compagnia del Teatro di Drottningholm. En ensemble som, enligt honom, bestod av de bästa skådespelarna i världen, bland annat Jan Malmsjö och Öllegård Wellton.
Tanken var att skapa en fast teaterscen för hela Skandinavien där Commedia dell’Arte-föreställningar och även andra klassiska italienska teaterföreställningar skulle sättas upp. Oreglia berättar dock inte hur länge projektet varade och vad som fick honom att ge upp tanken.

Boken är en njutning att bläddra sig igenom men trots sin lättillgänglighet i språket så vill det nog till att man har ett visst intresse för teater och i viss mån teaterhistoria för att uppskatta den fullt ut.

Innehållsförteckning:
Vackra bilder
Historielektioner
Ett svenskt commedia dell’arte-sällskap
Komiska figurer
Scentexter

Om författaren:
Giacomo Oreglia föddes i Italien, men sedan 1949 bor han i Sverige.
Han är essäist, teaterregissör, poet och översättare och verkar som kulturförmedlare mellan Italien och Sverige. August Strindberg, Harry Martinsson och Tomas Tranströmer är några av de författare som han har översatt till italienska.

Andra böcker av författaren:
Commedia dell’Arte 1961, 1964, 1971
Poesia svedese 1958, 1966
Kommentar till den Gudomliga Komedin 1966,1968, 1969
Tommaso Campanella 1984
Dante, Liv verk och samtid 1991, 2001
Dante anarken och hans sex mästare 1993
Rom brinner! 1997
Eresia 1999, 2002

Övriga bokfakta:
"Commedia dell'Arte" gavs ut på Ordfront i augusti 2002.
Översättning till svenska av Inga Estrabaut och Ingegärd Waaranperä.

Carin Thärnström : 02-10-05