Prinsessan av Burundi - Kjell Eriksson

(Inbunden, Ordfront, 2002, 333 s.)

Detta är min första bekantskap med deckarförfattaren Kjell Eriksson.
En inte helt oangenäm bekantskap måste jag tillstå så här efter att ha sträckläst hans fjärde bok.
"Prinsessan av Burundi" har precis utsetts till "bästa svenska deckare 2002" av Svenska deckarakademin.
Ett pris de tidigare delarna i serien nominerats till respektive utgivningsår.
Självklart ger det högt ställda förväntningar.

Den som förväntar sig en ny Marklund eller Mankell kan lägga ner, det här är mer som en blandning mellan Sjöwall-Wahlöö och Anne Holt.
Jag förhåller mig genrellt ambivalent till deckargenren. Inte av litterär snobbism, utan för att jag vill känna med och för huvudpersonen inte bara lockas av en intrikat mordgåta.
Jag dras till de deckare där huvudpersonernas privatliv, tankar och känslor får minst lika mycket utrymme som det brott som utreds.
Helst vill jag dessutom inte att "hjälten" alltid skall vara en medelålders, frånskild, halvalkholiserad polis med reltionsproblem och smak för opera.
Überonda skurkar som ingår i konspiratoriska världsomspännande kriminella nätverk känns inte heller som det jag helst vill läsa om.
Finns det däremot en uttalad samhällskritisk vinkel och en halvdokumentär känsla i boken läser jag med stort intresse.

"Prinsessan av Burundi" har flera av de eftertraktade beståndsdelarna och förmedlar ett slags autencitet som åtminstone för min del känns som nära den verklighet som finns där ute.
Huvudpersonen Ann Lindell och hennes kollegor vid Uppsalapolisen är alla ganska vardagliga personer. Vilket också är Erikssons medvetna val märker man i den reflektion huvudpersonen själv gör över sin yrkesroll i en passage boken: "Jag är en vanlig tjej som råkat bli polis, som andra råkar bli kockar, trädgårdsmästare eller busschaufförer. Jag vill ha rättvisa, så enkelt är det…"
Hon är ensamstående mamma och har vardagliga bekymmer, men får samtidigt se en sida av samhället som få av oss andra möter i vår vardag.

I denna bok är brottet inte heller så spektakulärt.
En f.d småkriminell man som kallas "Lille John" har just hittats brutalt mördad i en snödriva. Från familjens håll uppmålas bilden av en stadgad familjefar med akvariefiskar som största hobby, medan andra ser arv och miljö som tydliga tecken på att han lockats tillbaka i skumrask-affärer. Brodern Lennart, alkoholiserad vaneförbrytare, bestämmer sig för att hämnas på mördaren utan polisens inblandning.
Samtidigt börjar en psykiskt sjuk man hämnas gamla oförätter bland sina forna skolkamrater.
Ann Lindell kan inte låta bli att blanda sig i utredningen trots att hon egentligen är mammaledig.

Jag tycker möjligen att Eriksson drar ut på storyn lite för länge.
Omsorgsfullt nystar han i varje liten tråd som dyker upp.
De olika karaktärernas barndomsminnen, alla polisers privata bekymmer, gamla kärlekshistorier, äktenskapsproblem och inte minst de samhällskritiska styckena om det nedmonterade folkhemmet och vad det gör med ungdomar, brottslighet och människors moral.
Det är både det som är bokens stora behållning och det som i vissa stycken får spänningen i huvudstoryn att hamna helt och hållet ut fokus. På slutet lyckas han dock knyta ihop säcken hyfsat samtidigt som han lämnar vissa frågor obesvarade för läsaren att själva fundera vidare på. Inte helt oväntat handlar dessa frågor om skuld och moral.

Som gammal Uppsala-student måste jag också tillägga att jag finner ett visst nöje i att få röra mig i välkända miljöer och kunna se en del av de platser som beskrivs i boken för mitt inre öga. Även om det är ett helt annat Uppsala än den studentikosa nationsvärlden som skildras, så är gatorna och torgen de samma. För den som inte satt sin fot i Uppsala finns praktiskt nog en karta över stadsdelarna med i boken.
Jag vet inte riktigt varför, men det får boken att kännas mer dokumentär, som ett utsnitt ur verkligheten.

Innehållsförteckning:
Småtjyvar
Folkhems-nostalgi
"Var är samhället på väg"-funderingar
Reko poliser
Hederligt folk
Ohederligt folk

Kjell Eriksson © Foto: Anna Nilsson

Om författaren:
Kjell Eriksson är förutom deckarförfattare också trädgårdsmästare. Han bor i Uppsala där hans böcker utspelar sig.1999 fick han Svenska deckarakademins debutantpris för den första boken om Uppsala-polisen Ann Lindell - "Den upplysta stigen". De två efterföljande böckerna har båda varit nominerade till "Årets bästa svenska deckare" av Svenska deckarakademin. Med sin fjärde deckare "Prinsessan av Burundi" vann han så äntligen utmärkelsen 2002.

Andra böcker av författaren:
Knäppgöken 1993
Frihetsgrisen 1995
Den upplysta stigen 1999
Jorden må rämna 2000
Stenkistan 2001

Övriga bokfakta:
"Prinsessan av Burundi" gavs ut på Ordfronts förlag i september 2002

Mia Gustavsson : 02-12-04