Bakom stängda dörrar - Kristina Hansen, Bengt-Åke Cras & Agneta Cras

(Pocket, Ordupplaget, 2003, 301 s.)

När Kristina är fyra år försöker hennes pappa döda hennes mamma med kniv. Han åker i fängelse och Kristina och hennes tre syskon börjar forslas runt till olika fosterhem.
När de blir äldre får de återigen bo hos sin mamma, men när det inte går får någon den briljanta idén att Kristina och hennes bror ska bo hos sin pappa. Några år senare har hon fött honom två barn.

"Bakom stängda dörrar" är Kristinas berättelse om hur hennes liv blev. Om hur lojalitet mot sin familj , och i första hand sin pappa, gjorde att hon teg om att han förgrep sig på henne i fyra år.
Tre gånger om dagen ville pappa ha sex för att må bra, mitt i natten, innan han gick till jobbet och så en gång på eftermiddagen eller kvällen.
Att hon blev med barn flera gånger såg han inte som ett problem, utan något han var stolt över.
Renare blod kunde ju barnen inte få. Ingen utanför familjen var ju inblandad i deras tillkomst.

Hur detta kunde fortgå utan att någon reagerade är en gåta. I och för sig nämns flera gånger i boken att incest var något relativt nytt för myndigheterna att befatta sig med då, i början av 80-talet. Men med tanke på att Kristina var ett fall för socialtjänsten redan när hon flyttade från sin mamma i Norge, till sin pappa (som tidigare dömts för mordförsök) i Sverige, är det en gåta hur detta kunde fortgå under så lång tid.
Flera olika personer påtalade att allt inte verkade stå rätt till med faderskärleken. Pappans manlige vän som under hela tiden delade bostad med familjen polisanmälde, men tog tillbaka sin anmälan.
Kristinas lärare och rektor gick till socialen med sina misstankar, och flera på sjukhuset där hon födde sina två utvecklingsstörda barn uppmärksammade att relationen mellan far och dotter inte verkade helt normal.
Ändå hände ingenting.
Socialen letade i flera år efter en mystisk 16-åring vid namn Anders Eriksson som ingen någonsin hade sett men som uppgavs har gjort Kristina med barn, två gånger.

Jag har ofta problem med berättelser direkt ur verkligheten där huvudpersonen berättar i jag-form, och i viss mån störs jag även här av den vardagliga berättarstilen. En aning litterär touch försämrar sällan sådana här historier.
Den här texten kan, om man bortser från det hemska innehållet, ibland bli lite väl enkel och banal.
Ändå dras jag med i berättelsen och sträckläser faktiskt boken, mycket på grund av att Kristina är så oerhört osjälvömkande. Här finns nästan ingenting av tyck-synd-om-mig-för-hur-hemskt-jag-har-haft-det. Snarare bara ett krasst konstaterande av att så här kan det också gå till, mitt i vårt moderna samhälle.

Mellan de kronologiskt berättade styckena om hur Kristinas uppväxt såg ut finns också kapitel om hur hon lever idag, mera journalistiskt berättade där främst Bengt-Åke Cras tar plats som individ.
Där framgår tydligt att det inte är lätt att bli en normal vuxen, med en så pass onormal barndom. Men det finns ändå ett visst hopp om att vissa personer klarar att landa något sånär på fötterna hur illa utgångsläget än har varit.

Innehållsförteckning:
En oerhört svag mamma
Upprepade övergrepp på en alldeles för ung flicka
Psykiskt störd pappa
Ett tandlöst samhälle som inte vågar ta i "familjeangelägenheter"
Faktadel i slutet med div lagar och ställen man kan vända sig till i liknande situationer