Mitt förbjudna ansikte - Latifa

(Pocket, Wahlström & Widstrand, 2002, 209 s.)

Det är den 27 september 1996. Latifa, yngsta barnet i en medelklassfamilj i Afghanistans huvudstad Kabul, är 16 år och ser fram emot att få gå till sömmerskan och hämta den klänning hon skall ha på en bröllopsfest samma kväll.
Men via en kusin får hon på morgonen nyheten att talibanledaren Hekmatyar och hans trupper intagit staden och hängt den förre presidenten Najibullah på torget. Allt förändras i ett slag.

Trots att krig, klanstridigheter, granatattacker och ständiga maktskiften varit vardagsmat under hela Latifas uppväxt blir talibanernas maktövertagande en chock. Framför allt för alla Afghanistans kvinnor som i princip fråntas alla sina rättigheter över en natt.

Latifa som växt upp i en hyfsat välbärgad familj tillsammans med två systrar och två bröder har aldrig saknat vare sig frihet eller materiella tillgångar. Trots att familjen är praktiserande muslimer så lever Latifa ett fritt liv ganska likt många andra tonåringars i andra delar av världen. Hon gillar snygga kläder, smink, musik och att gå på bio. Hon är duktig i skolan och vill bli journalist precis som sin äldre syster. Nån gång i framtiden tänker hon gifta sig, men då med en man hon själv har valt. Men i och med maktskiftet förändras läget för de afghanska kvinnorna och deras frihet inskränks till ett minimum. Hela samhället styrs efter strängt religiösa lagar, sharia, där kvinnans roll är mycket underdånig.

"Radio Sharia" tar över alla radiosändningar. Koranrecitering och ständigt nya förhållningsregler ersätter musik och nyheter. I smyg lyssnar Latifas familj på BBC och Voice of America för att få information om striderna mellan rebellerna och talibanerna i andra delar av landet. Detta trots att tortyr, fängelse eller dödsstraff kan bli resultatet om man bryter mot någon av de många och hårda regler som talibanregimen infört. En av dem är naturligtvis att man inte får lyssna på utländska radiosändningar.

Andra saker som förbjuds är bland annat dans, icke-religiösa fester, sport, musik, alkohol, film, foton, husdjur, smink, färgglada kläder och utländsk kultur. Männen måste låta skägget växa, bära turban och traditionellt afghanska kläder. Pratar en ogift kvinna och en ogift man med varann skall de omedelbart vigas. Alla icke-muslimer måste bära gula kläder och märka sina hem med gula flaggor. Kvinnor får inte bära vita skor eftersom det är talibanernas färg och det i så fall betyder att de trampar på talibaneras flagga. Om polisen straffar någon får personen inte fråga varför eller kritisera beslutet. Dessutom görs Kabuls fotbollsarena om till offentlig avrättningsplats där bland annat kvinnor som misstänks för äktenskapsbrott stenas ihjäl i allmän åsyn.

Skolorna och många av stadens offentliga inrättninga och butiker stänger.
Kvinnor får inte gå utanför dörren utan chadri (ett slags heltäckande fotsid dräkt med slöja med bara ett litet nät framför ögonen) och måste då vara åtföljda av sin far, bror eller man för att inte straffas.
Kvinnor får inte arbeta och manliga läkare får inte undersöka kvinnliga patienter, med följd att kvinnor inte kan få läkarvård överhuvudtaget.
Landets många änkor saknar förmåga att försörja sig eftersom de som kvinnor inte får lov att arbeta. Har de barn tvingas de tigga ihop mat till familjen.
Latifa själv lever i ett vakuum där hela hennes tillvaro satts på paus.
Till sist lyckas hon bryta sig ur sin apati och startar tillsammans med sin väninna en underjordisk skola för grannskapets barn. Flickor får över huvud taget inte gå i skolan i taliban-samhället och pojkar får bara gå i Koranskola där den enda undervisningen består i att recitera religiösa texter.

Boken "Mitt förbjudna ansikte" är en självbiografisk berättelse skriven av en ung afghansk kvinna som lever i landsflykt i Frankrike.
Vi får följa Latifas liv från att talibanerna intar Kabul i september 1996 fram till att hon åker till Frankrike i april 2001. Hjälporganisationen Afghanistan Libre och tidningen Elle vill få upp omvärldens ögon för framför allt de afghanska kvinnornas situation och har därför arrangerat så att Latifa och hennes föräldrar kan resa till Paris via Pakistan.
Meningen är att de sen ska kunna resa hem, men medan familjen befinner sig i Frankrike deklarerar talibanerna en fatwa mot dem.
Det blir omöjligt att återvända.

Boken är en intressant och skrämmande berättelse om en vanlig familjs situation under talibanregimen. Framför allt säger den en del om hur livet såg ut för människorna i Kabul innan talibanerna intog staden och hur inskränkt livet som kvinna blev med de nya religiösa lagarna.
Speciellt intressant är det att höra att världens fokus för första gången ställs in på Afghanistan när talibanerna börjar förstöra de jättelika buddahstatyerna i Bamyan, ett världskulturarv från 400-talet.
Men att de afghanska kvinnorna fråntagits i princip alla rättigheter som människor väcker tydligen inte lika mycket upprördhet.
Det enda negativa med boken är att den känns lite hafsigt skriven och att den rent litterärt inte bjuder på några större utmaningar, men som en ögonvittnesskildring fyller den sin funktion.

Innehållsförteckning:
Politisk terror
Krig
Förtryck
Kvinnofientlighet
Kampvilja
Karta över Afghanistan
Ordlista med förklaringar av ord som "jihad" och "mulla"
Kronologi över viktiga årtal i den afghanska historien