31 låtar - Nick Hornby

(Inbunden, Forum, 2003, 196 s.)

"31 låtar" är Nick Hornbys femte bok (om man undantar "Samtal med en ängel", en novellsamling som Nicks kompisar skrivit för att få in pengar till hans autistiske sons skola) och den är ett lågvatten jämfört med hans tidigare böcker.
Jag har läst hans tidigare böcker med förtjusning, t o m den där Arsenal och fotboll måste vara de vanligaste orden i boken ("Fever Pitch").
Jag tog mig an "31 låtar" med en lika stor förtjusning, men den har dock flagnat betänkligt under läsningen.

Hornby har gjort ett urval av låtar vars sångare, preferenser och stil diskuteras i både monologer och i dialog med läsaren. Han tar upp personliga referenser, i viss mån politiska skeenden, andra musikgenrer och knådar ihop det till små musikaliska tårtbitar som till slut står en upp till halsen (och då har jag ändå inte sträckläst boken).

De här texterna hade fungerat så otroligt mycket bättre som krönikor i en tidning och tre av texterna har också varit publicerade i en annan form enligt rader i bokens början. Kanske hade det funkat bättre om en cd-skiva hade följt med boken (som det t ex gjorde till Yrsa Stenius bok om Jussi Björling), för även om många av sångarna och grupperna är bekanta för mig är de flesta låtarna okända.
Jag kan alltså inte ta till mig de försök till dialog som Hornby försöker få till och sannolikheten att jag ska rusa iväg och köpa in de skivor som behövs för att göra förståelsen fullständig är minimal.

Musik är viktigt för Nick Hornby och vill man läsa det han skriver om musik i bokform så är "High Fidelity" ett mycket bättre val.
Boken är lyckligtvis inte helt utan små guldkorn. Det glimmar till här och var och till och med bränns lite när Hornby spetsar till formuleringarna. Hans penna är härligt vass. I kapitel 22 ("Reasons to Be Cheerful, Part 3" med Ian Dury och The Blockheads) går han hårt åt den engelska musikens utveckling, eller snarare brist på utveckling, och England i största allmänhet.

Hornbys musiksmak är bred och spänner från the Boss till hiphop via punk och pop och det finns helt klart några låtar och artister känns lockande att "upptäcka". Men ta dig an boken i små doser. Varför inte som en månads- eller åtminstone veckotidning där ens favoritkrönikör har en ny text i varje nummer?

Recensenten lyssnade på Maria McKees "You gotta sin to get saved" när dessa rader skrevs.

Innehållsförteckning:
En gnutta Björn & Benny
Musik att leva och dö för
En gnutta åldersnoja
Dansnoja

Nick Hornby © Foto: Tessa Hallmann