Metallica
Ericsson Globe , Stockholm 2009-05-04

Det var väl Ulf Lundell som sa att en inställd spelning också är en spelning. Så efter att upplevt en sådan med Metallica är det nu dags för återträff utan magsjuk Hetfield. Jag har haft detta gäng som ett av mina 2-3 favoritband alla kategorier, men det är lustigt nog första gången jag ser dem live. Med den inställda spelningen i vintras i färskt minne, finns en viss oro och nedstämdhet i mitt sinne. Det är dags…

Pampiga laserintron och den vanliga westerninmarschen. All publik ställer sig upp och jag ser ingenting. Så det får bli ståplats på sittplats för mig med. ”For whom the bell tolls” låter bra och kistorna med strålkastare fästa på sig glider ner på starka kättingar. Riktigt bra visuellt faktiskt. ”Holier than thou” är väl genomförd, men ingen av mina favoritlåtar annars. Nå, det blir bättre. Krigsljud och vapenskrammel dånar och ”One” kör i gång med mjuka toner till en början. Denna pärla till låt är med på den bästa skivan med Metallica – ”And justice for all”. Fint ljusspel och sprutande eldar under ”One”. Jag vill aldrig att låten ska ta slut.

Sångaren James Hetfield frågar om vi vill höra något tungt. Det vill vi och ”Sad but true” rullar i gång som en pansarvagn på steroider. När den så följs av utsökta ”Welcome home (Sanitarium)” så blir det allsång och allting känns på topp. Tyvärr så kommer sedan ”The judas kiss” från nya ”Death magnetic”-plattan. Låten känns som kvällens svagaste kort och är rätt seg. Det mesta är förlåtet när ”Master of puppets” kör igång. Bra låt överlag men det instrumentala mittpartiet med alla sina variationer och nyanser är värt mycket av entrépengen på en cirka sjuhundra spänn. ”Blackened” från favoritskivan höjer tempen ytterligare. Kirk Hammett spelar sedan ett kort och vackert gitarrsolo som sedan övergår till ”Nothing else matters”. Den låten jäms med efterföljande ”Enter sandman” är nog en anledning till att Metallica fått stor spridning bland publik även utanför hårdrockskretsar. Jag blir allt lite berörd av det hela även om låtarna känns aningen sönderspelade.

Extranummerdags med trummande i marschtakt när introt modell asbra från ”Am I evil” kickar loss. ”My apocalypse”… nja, men ”Seek and destroy” och svarta badbollar från taket går hem. Så var det slut på konserten och de flesta är säkert nöjda. Inte skit, inte fantastiskt, men väl genomförd show av proffs som denna dag visste vad de höll på med.

Innehållsförteckning
Trujillos vita tubosockor och svarta shorts
Ulrichs danska uttal på Hultsfred
Hammets fokus på musiken
Hetfields energi

Jörgen Krusell : 09-05-20