Iron Maiden
Stadion, Stockholm 2008-07-16

Iron Maidens bästa låtar kommer så gott som uteslutande från främre hälften av åttiotalet med några undantag, så när bandet drar ut på turnén "Somewhere back in time" med en tanke om att fokusera på sin storhetstid växer förväntningarna hos mig. Livespelning med deras bästa material från detta rutinerade band kan väl inte misslyckas eller?

Ett fullsatt Stockholms stadion får först höra "Aces High" men Bruce Dickinsons vanligen utsökta röst försvinner ibland. Detta förklar han senare med att han i Spanien åkt på flunsan. De bristande vokala inslagen gör det till en trevande inledning, men ändå helt okej.

Det som är unikt med denna spelning är att långa jag har svårt att se scenen där jag står mitt på innerplan. Aldrig hänt mig förut. Jag tvingas stå på tå, annars ser jag "bara" Nicko Mcbrain och hans trummor. Nåja, vetenskapen får ta itu med vilket fenomen som gjorde att jag fick anstränga tåmusklerna så mycket. Jag och tårna lyfter ordentligt med "Two Minutes to Midnight" och "Revelation" är en befriande pärla med skön rytm.

Efter "The Trooper" blir det jubel, jubel, jubel som går över i extas för mig när orden "Woe to you o earth and sea…", ljuder med mörk förinspelad stämma. Undertecknad har haft hela monologen på sin telefonsvarare en gång i tiden. Det är bevis på antingen mitt mentala tillstånd eller att jag alltid gillat "Number of the Beast". Låten är det bästa bandet fått fram tycker jag. Har sett Iron Maiden ett antal gången, men faktiskt så är det första gången för mig som jag hör låten live. Lycka!.

"Can I Play With Madness" tycker jag är en rätt svag låt både på skiva och live. Som tur är så följer konsertens bästa del med "Rime of the Ancient Mariner" och "Powerslave". Den förra har aldrig låtit bättre och det lugna partiet mitt i låten är magiskt i sin skönhet jäms med hotfullheten i tonerna. Det är också någonting med låttiteln. Är det inte den vackraste låttiteln på engelska som finns? Känns bra på tungan och i öronen i alla fall.

"Run to the Hills" och "Fear of the Dark", ständiga publikfavoriter, bjuder på allsång förstås och man kan konstatera att folklighet var inget jag förknippade Maiden med under min mellanstadieskoltid.
Tja, så känns det nu och det är helt okej men I fyran kände jag mig rebellisk och farlig och bandet med, tiderna förändras sannerligen. Under låten "Iron Malden" öppnas en sarkofag och vi blir aldrig av med henne. Självaste Iron Maiden själv kommer ut, kolossal och mumifierad blickar hon ut över sina lojala publikundersåtar. Löjligt eller? Nä, jag köper allt denna show.
Kan inte slita ögonen från den mumifierade järnladyn. Eller var det Eddie som kom ut? Effektfullt var det i alla fall. Svårt att känna igen någon helt invirad i låtsasbandage.

Under extranumren kommer definitivt maskoten Eddie in i skepnad av en cyborg med självklar inspiration från "Somewhere in time"-skivan. Tre extranummer med "The clairvoyant" som känns sisådär och "Moonchild" jäms med "Hallowed be thy name" som glänser desto mer!

Tiden gick fort och konserten är över. Med värkande rygg konstaterar jag att "Somewhere Back in Time"-turnén är som det låter - en tillbakablick på ett bands topperiod. Det lät bra då och låter bra och friskt nu med. Gärna igen om ni orkar Iron Maiden.

Innehållsförteckning:
Fjant i rosa kalsonger
Churchilltal
Kissköer till buskarna

Jörgen Krüsell: 08-07-22