|
Galenskaparna när de är som bäst
"Kasinofeber" - Revy på Lorensbergsteatern,
Göteborg 5/10 2002 - 15/3 2003
I lördags hade "Kasinofeber" premiär.
Det är en feberhet sanndröm med sjukhusromantik, spelmissbruk
och Galenskaparna och After shave.
"Kasinofeber" är Galenskaparnas kanske åttonde
stora revy.
Fast det är egentligen ingen revy.
Det är en helkvällsföreställning. Eller en rockopera.
Eller en fars med djup. Eller lättsamt musikalisk verklighetsflykt.
Men det är i alla fall roligt.
Premiären gick av stapeln i på Lorensbergsteatern i
Göteborg och salongen fylldes av göteborgskt kändiskotteri.
Gamla vänner som inte visste att de kände varandra hälsar
glatt.
Folk vinkar vilt och tävlar om att dricka mest gratischampagne
med sugrör.
Alla är lite finklädda.
Några provskrattar i korridoren, andra klarar strupen och
håller sig.
 |
Benny (Anders Eriksson) och Clemens (Jan Rippe)
i "Kasinofeber"
© Kulturtuben Foto: Pelle Lund |
Vi befinner oss i nedmonteringens och hopplöshetens Sverige
och Galenskaparna guidar oss runt med humor, som vanligt.
Benny Krantz (Anders Eriksson) kommer för att inspektera
lokalerna till sitt nya kasino - ett nedlagt sjukhus.
- Det här är inget sjukhus, det här är en
mjukismardröm från sjuttiotalet.
Där stöter han på några människor som
inte hunnit med i den nya tiden.
Acke (Per Fritzell) är läkare, eller egentligen
vaktmästare som vill bli Robinson. Peggy (Kerstin Granlund)
är sköterska, eller egentligen "sopastjärna"
(det heter inte lokalvårdare längre). Hon är en
bitsk och desillusionerad kvinna, som gärna hade fått
ta lite mer plats på scen. Vilhelm (Knut Agnred) är
sjuk - som vanligt - och Filip (Claes Eriksson) är deprimerad.
Han är ensam, arbetslös, sömnlös, värdelös
och hopplös, men på intet sätt humorlös.
- Jag vill inte gå hem, det är ingen hemma. Jag är
ju här.
 |
Filip (Claes Eriksson) och Peggy (Kerstin Granlund) i "Kasinofeber"
© Kulturtuben Foto: Pelle Lund |
Clemens, Jan Rippe, är inte bara stel socialdemokrat
utan också överkörd.
Han hyser ett genuint politikerförakt och har tappat tron på
sig själv och politiken
- Att vara eller inte vara en vara.
Han har dessutom låtit sig köpas av Göteborgs kanske
meste entreprenör just nu, Benny Kranz, som är den samlade
framtidstron.
Han är ITiden, snabb och individualiserad, en lyckad produkt
av den nya samhällsordningen. Han har en cool mobiltelefon
och är omnipotent.
- Stämpelklockan har stannat. Det är annan tid som
går nu.
Plotten utvecklar sig från sjukhuskorridoren och tar många
oväntade vändningar, byter skepnad och eskalerar till
en neonskyltslysande Las Vegas-show innan den hittar tillbaks till
sjukhuskorridoren.
Under tiden bjuds publiken frikostigt på alla sorters sjuk
humor, temperaturhöjande musiknummer och spel på publikens
förväntningar.
Claes monologer är små lysande stjärnor på
en regntung himmel.
I första akten agerar han plötsligt nyhetsuppläsare
som de borde vara.
I en protest mot det nya kasinot i andra akten läser han ett
utdrag ur boken "spelmissbrukare" som är för
bra för att finnas på riktigt.
 |
Jan Rippe, Knut Agnred och Per Fritzell som gruppen
Ladyshave i "Kasinofeber"
© Kulturtuben Foto: Pelle Lund |
I andra akten tänder det för övrigt till ordentligt.
Sjukhuset blir ett kasino, Peggy syns mer, allt går fortare
och en kör hjälper till i mastodontmusikalavslutingen.
Jan Rippe gör en fantastisk insats som ladyshave-prinsessa.
Per Fritzell och Knut Agnred bleknar i jämförelse.
Tyvärr är deras mellansnack långdraget, fnittrigt
och tråkigt. Men discopekoralen "Jag vill bli din flickvän"
är bättre än verkligheten. (Afrodite).
Kanske kvällens bästa.
Det slutar som det börjar, nästan. Men när showen
skall knytas ihop blir det så mycket snören att de trasslar
in sig.
Kanske för att slutet inte är helt färdigrepeterat
- fast det är nog inte hela sanningen, tyvärr. Men det
gör ingenting, Galenskaparna gör sin grej, kan sin grej
och de vet hur man gör. De har gjort den i tjugo år och
aldrig blivit sämre.
Det blir de inte den här gången heller. "Kasinofeber"
är som Galenskaparna, hemtamt men med fräschör.
Som en gammal pojkvän med ny frisyr.
"Kasinofeber" är mer av teater än de tidigare
revyerna.
Det är kul att de vågar fortsätta utveckla sig,
inveckla sig och gå vidare.
Claes Eriksson, som skrivit det mesta, vågar lyfta in lite
mer svärta i humorn. Det ger tyngd åt samhällskritiken,
som också får större plats.
Men även skämten får tyngd.
Ibland skymtar en filosofisk botten fram, som när Clemens har
stått och funderat en lång stund och sedan frågar:
- Hur liten kan man bli innan man försvinner?
Ordvitsarna har blivit roliga aforismer - tänkvärda som
aldrig förr.
- Snart kanske man inte finns om man inte är med i TV,
kontrar Peggy.
Det växer fram tydliga paralleller mellan Claes Eriksson och
Roy Andersson.
Två folkhemshumorister som genomskådat samtiden och
visar upp den i alla dess ångeststinna löjlighet.
Galenskaparna har genom många års enträget och
medvetet arbete, tagit plats som folklighetens egen lilla trädgårdstomte.
Den positionen befäster de och speglar med sin folklighet det
alldeles ofolkliga i samhället.
Galenskaparna är så lagom som det går, men på
ett tillspetsat sätt.
De är gammeldags folkhemssvenska och skildrar om och om igen
Sverige på lagomhetens yttersta spets.
De är så svenska att de omöjligt kan få något
statligt kulturstöd alls. (integrationsprojekt premieras).
Den enda kopplingen till integration i "Kasinofeber" är
Vilhelm, vars far var Luxemburgare och mor Schweiziska. (Vilhelm
håller också så ofta han kan högerhanden
lagom instoppad mellan andra och tredje knappen i kavajen, likt
en invandrad Napoleon.)
Föreställningen innehåller många soloprestationer,
särskilt i sångnumren, kanske ett tecken på den
nya individualiserade tiden?
Ensemblen är så hopklistrad efter tjugo år att
de har råd att skippa lagspelet och göra långa
dribblingar på egen hand. Men det innebär också
att det ofta är en person som måste dra hela föreställningen
framåt.
Det fungerar, publiken får mer av alla, men det är klart
att det går tyngre att dra ensam än när alla hjälps
åt.
Det blir lite segt - allt sitter inte lika bra som en gammal Macken-keps
med uppåtböjd skärm.
"Kasinofeber" är väldigt lite fysisk teater,
fysisk komik och fysik överhuvudtaget. De står mycket
still på scen, för mycket.
Föreställningen blir som skådespelarna, stillastående.
De har inte riktigt hittat balansen mellan det nya, humoristiskt
eftertänksamma och det gamla lättsmälta revytrampet.
Det enda som smälter in överallt är det gamla vanliga
otippade ordvitsandet.
Inga kan som de klämma in/ut/fram vitsar på de mest konstiga
ställen och få det till något helt naturligt.
Det är dessutom Per Fritzells födelsedag så vi stryker
ett sträck över gnället och eftersöker tempo
och rörlighet istället.
Publiken är nöjd och reser sig mangrant upp i slutapplåden
(eller så vill de bara sträcka på benen tre timmar
senare).
Innehållsförteckning:
Upphöjt studentspexande
Skratt som fastnar i halsen
Skratt som inte gör det
Inspiration från boken "No logo" av Naomi
Klein
En stämpelklocka
Enarmade banditer
Spelmissbrukare
En orkester som byter om mellan varje nummer
En paus
Ödesmättad symfonirockavslutning
Galenskaparna och After shave
Men inte Peter Rangmar, tyvärr.
Karin
Svenner : 02-10-06
|
