Skvallrarnas redaktion ligger högst upp i ett hörn.
På en yta av fyra gånger fem meter, skall nio personer både sova och göra en tidning. Det är trångbott och obekvämt, och på mornarna lyser solen rakt in och det blir obarmhärtigt varmt.
Men utsikten från balkongen är den bästa i staden, perfekt för en nyfiken skvallrare som inte får missa något.

Torsdag eftermiddag drar spelet i gång med en ambulerande rockkonsert. Konnässörerna tokdansar i sina blå dräkter, Kändisfestarna kråmar sig i glittriga kreationer och Prisjägarna står och hänger lite på avstånd.
Clownerna siktar uppfordrande med sina vattenpistoler mot dem som inte dansar, det är nämligen olagligt att inte festa.
- Festa aldrig ensam, skriker en clownpolis genom musiken.
- Festen är ni, svarar sångaren och den färgglada folkmassan jublar, förvandlad från besökare i kalkbrottet till invånare i Drottningstaden.

Efter eftermiddagskonserten har vi redaktionsmöte.
Det är tydligt att skvallerdrottningarna Kira och Mina har kommandot.
De är erfarna lajvare och fångar snabbt upp redaktören Dirka med sexspalter, listor på bästa festaren och rumpspecial.
Jag är lite grann tagen på sängen.
Det går trögt att komma in i min karaktär och jag blir sittande tyst, fascinerad av skvallerdrottningarnas övertygande fnitter.

Klaaren är den heliga drycken som ger liv, den delas ut under högtidliga former varje eftermiddag vid Drottningtornet.
Ceremonimästaren (Henrik Wallgren) mässar om Festen, Byråkraterna delar ut Klaardunkarna och folket skanderar.
- VI ÄLSKAR DROTTNINGEN, ÄLSKAR DROTTNINGEN.

Och så visar hon sig äntligen (Irma Schultz), högt upp i tornet bländar hon oss med sin vita klänning och sina ljuva ord om kärlek.
Hänförda lyssnar vi sedan till hennes sång, innan Klaarbägarna höjs i en extatisk skål.
Efter Klaarritualen råder allmän eufori och skall man intervjua någon bör man vänta minst en halvtimme.
Konnässörerna ligger i en hög och ser lyckliga ut, Propagandisterna kan inte sluta skandera, uppfyllda av Klaaren och Drottningen.
Kändisfestarna gogo-dansar uppe på röret till Drottningens ära.

Samtidigt som folket gör sitt bästa för att festa mer och bättre, avlöser intrigerna varandra.
På fredagen är staden full av rykten. De av oss på redaktionen som inte har huvudet fullt av kändisfesterna ägnar hela dagen åt att fånga in och leta reda på de mest osannolika skvaller.
Det skvallras om drottningen, hennes sex rådgivare Kännarna och den stora förändring som sägs vara i antågande.
Ingenting är publicerbart såklart, Propagandisterna censurerar hårt och framåt eftermiddagen är allt jag har skrivit ett smetigt referat av Klaarritualen. Ceremonimästaren dementerade alla rykten under sitt dagliga anförande.
- Alla rykten, de är bara skitsnack. Lyssna inte, sade han till stadens invånare. Men det får jag inte skriva och allt mer frustrerad börjar jag inse att tidningens funktion måste vara att föra fram skvaller, allt skvaller.
Inte bara det om Kändisfestarna.

Under fredagen får vi besked om att varje grupp skall utse en kandidat till drönarspelen. Efter en långdragen diskussion på redaktionen lägger redaktören sin utslagsröst på Mina.
Drönarspelen är en årligen återkommande tävling, där vinnaren blir Drottningens nya drönare.
(Vad som händer med den gamla drönaren är det ingen som bryr sig om). Drönarna är fem till antalet och drottningens tvåkönade tjänare.
De är mästerliga festare, förförare, dansare och kan konsten att förolämpa som inga andra.
De finns ständigt i Drottningens närhet och lyder hennes minsta vink.
De tappas varje dag på blod som är en viktig ingrediens i Klaaren.

När jag sent under fredagskvällen kan tillgodose en Drönares behov av rökverk och som tack får smeka ett bröst är lyckan gjord och kvällen fulländad.
Sällan har jag fått uppleva en sådan ära och yr stapplar jag därifrån.

Vår kandidat går vidare till final, efter att ha visat stor talang i grenarna tokdans, festlighet och animalhärmning. (Animalerna bor i en bur på torget och har tappat alla mänskliga drag, de bejakar sin djuriska sida och djärven har flera gånger klöst närgångna besökare illa.)
Det är förstås en stor händelse för hela gruppen att Mina tagit sig vidare.
Att kopiatorn har gått sönder gör inte så mycket längre, man kan alltid göra en väggtidning istället och fredagskvällen ägnas åt hängivet festande.
Kändisfestarna håller danstävling, konnäsörerna ordnar en blå fest med vattentema, tokfurstarna har en fest till kämpen Bions ära och Aristokraterna ordnar en orgiefest på Ballen.
Mycket att välja för de inbjudna och svårt att hinna med.

Jag får dessutom napp på ett mycket kontroversiellt skvaller om "den mörke mannen" under kvällen. Det leder mig till både de dystra Delinkventerna och Berättarna, som talar farliga ord om sanning och förändring.
Till slut besitter jag så mycket farlig kunskap att jag tror det syns på mig.
Jag smyger förbi Protektorerna och Clownpolisen, livrädd att bli intagen.
Men också mer förvissad än någonsin om att tidningens uppgift är att sprida allt skvaller, även sådant som kan försätta redaktionen i direkt fara.
Det skvaller jag just skvallrat om är för viktigt för att jag skall kunna ignorera det.
Jag letar upp förste reportern Cedrik, som betett sig underligt den senaste tiden. Som jag misstänkt tänker vi i samma banor och vi kommer överens om att med gemensamma krafter ta större plats i morgondagens tidning.
Under natten ansluter sig även Sveda och Staffars som var för sig kommit till samma slutsats.

Lördagens Klaarritual blir en tumultartad tillställning.
Flera röster ur massan uppmanar oss att inte dricka Klaaren, flera invånare förs bort och Storkännaren, som aldrig tidigare talat under ritualen, tvingas ingripa. Stadens fem zoner stängs och vi beordras att hålla oss inne.
På redaktionsmötet efteråt är stämningen uppjagad.
Vi fyra utbrytare har plötsligt fått kött på benen och kampen blir kort.
Förvånad utses jag till ny chefredaktör och den nya ordningen är införd.
Mycket lättare än jag någonsin hoppats på, Dirka verkar nästan lättad när hon avsäger sig redaktörstiteln.

Vi börjar resolut sammanställa allt skvaller om att Drottningen är störtad, om Barneth (barnet, som är ett frö som växer till något oerhört) om droger i Klaaren och om Virvlaren – den mörke mannen.
Dagen är långt skriden och vår mycket innehållsrika tidning har bara hunnit sitta uppe i en halvtimme när det kallas till Drönarfinal.
Få har hunnit läsa och Propagandisterna har inte hunnit märka det fria ordets revolution.
Istället är stämningen relativt festlig när de tio finalisterna bjuder på en förstklassig kamp mot de gamla Drönarna.
Det tävlas i skridning, frosseri, drönarkittling, förolämpningar och förförelse.
Innan tävlingen hunnit avslutas försöker Storkännaren döda en Drönare. Drottningen talar till folket om förändring och plötsligt uppenbarar sig Virvlaren.

Han berättar att hela staden egentligen är skapad av en Artificiell Intelligens.
En dator som lagrar information i invånarna.
Vi har alla ett chips i hjärnan som styr våra liv.
Och Festen håller oss från att tänka, för alla tankar vi själva tänker stjäl utrymme från datorn. Därför är vi programmerade att festa, glömma och inte tänka en tanke mer än nödvändigt.
Staden står handfallen, Virvlaren lugnar oss, talar om världen utanför och berättar att han tillsammans med en motståndsrörelse stängt av datorn.
Några börjar gråta, de som väntat på förändringen jublar.
De flesta förstår ingenting.
Det tar en lång stund innan vi hunnit smälta detta oerhörda.
Virvlaren får gång på gång upprepa vad han redan berättat, att Festen är lögn, att Klaaren är lögn.
Att allt vi vetat om är lögn.

Under en timme står staden still, paralyserad.
Sedan utbryter kaos.
Byråkraterna går bärsärkargång på sitt kontor, vissa i raseri, andra i glädje. Formalisterna sliter av sig sina dräkter.
De dystra Delinkventerna är plötsligt lycksaliga.
Det är en känslostorm utan dess like.
Att plötsligt få uppleva verklig frihet. Det är oerhört och skrämmande.
Men alla är överens om att bästa sättet att möta det nya är att festa.
Vissa som de alltid har gjort, andra för att fira det nya.
Vissa för att dränka sina sorger, andra för att skölja ner sina glädjetårar.

Och långsamt under natten glider den fria festen över i en avslutningsfest för lajvet i kalkbrottet.
Henrik Wallgren håller tacktal till allt och alla och avslutar med ett par sanningens ord.
- Det har varit grymt, grymt!

En Protektor tackar för ett super-evenemang, men varnar för den stora brandrisken
- Det råder eldningsförbud av grad fem, säger han. Publiken som inte gjort annat än jublat och skanderat i tre dagar förstår genast budskapet.
- GRAD FEM, GRAD FEM!

Text & bilder Karin Svenner
: 02-08-26