|
Futuredrome - ett västsvenskt Woodstock
Futuredrome är ett unikum, ett västsvenskt Woodstock
som når klimax till helgen i ett kalkbrott i Kinnekulle.
Eller Drottningstaden, som det kommer att förvandlas till 22-25
augusti. Där kommer jag att gå runt och trängas
med 1500 andra människor under fyra dygn, iklädd farmors
gamla tyllgardiner.
Drottningstaden är en överlevande spillra civilisation,
isolerad från omvärlden och byggd av skrot.
Drottningen härskar, alla älskar drottningen och Festen
är den enda livsstilen.
Freddie Wadling har skrivit musik (och ingen annan musik
är tillåten i staden), arkitektstudenter från Chalmers
har byggt staden.
Skådespelare spelar nyckelroller, Riksteatern är medfinansiär,
liksom Götene kommun och Göteborgs Filmfestival, som också
premiärvisar filmen "Futuredrome" i februari.
Filmen spelas i huvudsak in under helgen, och runt om i kalkbrottet
sitter fyrtiotalet fasta kameror. Dessutom filmar femton ambulerande
filmteam.
Henrik Wallgren fick en vision och planterade den i sina
vänner som började realisera den.
Nuförtiden återfinns Henrik Wallgren i Drottningstaden.
Iklädd kakishorts rusar han runt och utbrister med jämna
mellanrum hängivet.
- Det här är så coolt.
Det är det sannerligen, en helt galen idé har blivit
verklighet.
Organisationen är gigantisk och arrangörerna är en
underlig blandning företag, föreningar och institutioner.
Till synes oförenliga strävar de (vi) nu efter att förverkliga
samma vision.
 |
|
Del av ett hus i Drottningstadens området "Hettan".
©Foto: Harald Åberg
|
I Drottningstaden härskar den allsmäktiga treenigheten.
Drottningen, som alla älskar högt och ljudligt varje dag.
Festen, som är en metafysisk förutsättning för
liv och Klaaren, den livgivande drycken som det är brottsligt
att förneka.
De tre högsta tingen är allt människorna behöver
veta, i själva verket är det allt de får veta.
Det strider mot lagen att tänka och inte leva i nuet.
Lever man i framtiden blir man till exempel satt i förvar tills
omgivningen har hunnit ikapp.
Jag har adopterat Drottningsstadens motto helt och fullt.
Det hade till exempel varit betydligt festligare att inte veta att
många deltagare lagt ner hundratals timmar på sina dräkter.
Själv tillverkade jag nämligen min under några hektiska
timmar i måndags kväll.
Med hjälp av en häftapparat och en lättlurad god
vän blev farmors gamla tyllgardiner linne, byxor och ärmar.
Kåpan, som hämtat inspiration från Bockstensmannen,
iordningsställdes av ett gammalt sidenlakan och en vaxduk från
barndomens köksbord blev utmärkt regnrock.
Det vore också bekvämt att inte veta att Gustav,
som skall vara aristokrat, har suttit hemma i flera veckor och sandpapprat
sömmar på sin kostym, för att få den rätta
bedagade finishen.
Själv kröp jag runt i köket mellan halv två
och kvart i tre i natt och sandpapprade tyllgardinerna.
Alla i staden måste ha tidsenlig postapokalyptisk klädsel.
Åskådare finns inte, bara deltagare.
Stilen är smutsig, gammal och nött.
Trenderna växlar dagligen, men axelvaddar och sicksack-söm
är heta tips för helgen.
Drottningstaden är uppdelad i fem zoner, alla med en egen atmosfär,
sin egen färg och sin egen zonsymbol. Hovet är centrumzonen.
Där bor drottningen och det fina folket. Alla vill komma dit.
Befolkningen är uppdelad i ungefär fyrtio olika grupper,
med olika arbetsuppgifter, livsinställningar och status.
Jag skall vara skvallrare, vi är tio tappra som driver stadens
tidning, en billig skvallerblaska med festskvaller och skandaler
i hovet.
Vi är inte särskilt högt rankade, men tycker själva
att vi är viktiga.
Helgen blir väldigt spännande.
Drottningen skall nämligen välja sig nya drönare
i en årlig ritual och alla är välkomna att delta.
Rykten ligger som smog över staden, musiker spelar oavbrutet
för att höja stämningen och i staden som festar har
det aldrig förr festats så som nu.
 |
|
Sjön ligger alldeles intill "Drömmen".
©Foto: Harald Åberg
|
Jag är inte inbiten lajvare eller sciencefiction fantast.
Jag åker dit för att få se mina höga förväntningar
infrias, och jag tror att mina förväntningar delas av
många andra.
Det är hemligheten bakom Futuredrome.
För om någon får en helt galen idé, som
att bygga en Drottningstad i ett kalkbrott, och sedan börjar
tro på den så till den milda grad att det smittar av
sig på andra.
Då vill jag inte missa förverkligandet av visionen.
Det måste bli något särskilt speciellt.
Frågan är bara vad…
Jag får samma känsla av att möjligen överträffa
naturlagarna som i skolgymnastiken. När man skulle slå
baklängesvolter runt en stång och hjärnan malde
att det går inte, det är omöjligt, samtidigt som
kroppen faktiskt utförde baklängesvolten.
Ögonen såg gymnastiksalen vändas upp och ner och
sedan upp igen.
Det är en hisnande känsla att ha lurat verkligheten.
Min förhoppning är att Futuredrome skall vända verkligheten
upp och ner och sedan upp igen.
Samtidigt finns en överhängande risk att man blir hängandes
upp och ner i knävecken klädd i gamla gardiner.
Text Karin
Svenner
Bilder Harald
Åberg
: 02-08-21
|
