|
Det senaste ur filmhyllan
Under
rubriken "Ur filmhyllan" publicerar vi kortare recensioner och kommentarer
om både nysläppta och äldre filmer. Klassiker, favoriter sedda
om och om igen, eller DVD:er man önskar man aldrig hyrt eller aldrig bänkat
sig framför TV:n eller i biofåtöljen för.
Högt
och lågt ur alla genrer. KVINNORNA
PÅ ROSENSTRASSE i regi av Margarethe von Trotta (DVD) ("Rosenstrasse",
2.10, Drama, 2003)  Filmen
baseras på boken "Rossenstrasse" skriven av professorn
Nathan Stoltzfus. Den handlar om en verklig händelse under naziregimen
i andra världskrigets Tyskland. Gestapo i Berlin griper i februari 1943 tusentals
judiska män gifta med icke-judiska kvinnor. De hålls inspärrade
i ett hus på Rossenstrasse i väntan på vidare frakt till läger.
Men en grupp anhöriga kvinnor (mödrar, fruar, döttrar) till dessa
män samlas dagligen utanför huset och kräver männens frigivning.
En opinion som till slut får gehör.
Filmen utspelar sig dels
i ett nutida New York och dels under andra världskriget i Berlin. Hannahs
far har just dött och hennes mamma Ruth verkar ha gått in i nåt
slags kris. Hon förbjuder Hannah att gifta sig med sin fästman, som
är icke-jude, och bemödar sig om att göra allt för att upprätthålla
judiska traditioner kring sörjandet efter maken. Hannah beger sig till Berlin
för att ta reda på mer om mammans bakgrund och upplevelser under kriget.
Något som mamman aldrig berättat om för sina barn.
Hannah
träffar där den gamla damen Lene, som tog hand om modern när hon
var en liten flicka i krigets Tyskland.
Genom återblickar får
man följa vad som hände 1943 när Lenes judiska man tas till fånga
och Ruths mamma och pappa förs bort. Kvinnan och flickan träffas på
Rossenstrasse, där de tillsammans med andra anhöriga kräver att
få veta vad som hänt deras familjer. Det är en gripande
film, som dels handlar om sökandet efter sina rötter, men också
om orädda civila som lyckas påverka makten mot alla odds.
-
Mia Gustavsson
FLIGHTPLAN i regi
av Robert Schwentke (DVD) (1.34, Thriller, 2005)  Det
mest skrämmande med den här filmen är att se extramaterialet och
förstå hur mycket tid och pengar man lagt ned på att bygga en
avancerad scenografi.
Vilket slöseri. Jag hoppas att flygplansinterören
kan återanvändas i många, många filmer så att pengarna
inte är kastade i sjön (det var tydligen där den förut mest
återanvända flygplansinteriör-scenografin hamnade, efter att ha
använts i Tom Hanks-filmen "Cast away", se recensionen
nedan ).
Själva filmen har den tydliga ambitionen att vara en gastkramande
thriller med konspiratoriska drag. Och det börjar "båda"
redan i de första scenerna i ett snöigt Berlin där Kyle (Jodie
Foster) och hennes sexåriga dotter Julia hålögt uppjagade
smyger omkring i skuggorna i sin våning och kikar ut mellan de fördragna
gardinerna.
Man får vagt veta att maken dött under oklara
omständigheter och att Kyle och dottern nu ska resa hem till New York med
makens kista ombord på samma plan.
Nästa stora händelse är
att Kyle vaknar efter en tupplur när planet är i luften och konstaterar
att dottern är borta. Puts väck. Hon börjar leta, men ingenstans
på planet går flickan att finna. Ingen annan tycks ha sett henne gå
ombord heller och ganska snart börjar flygplansbesättningen att tycka
att Kyle är koko och besvärlig. Förmodligen är dottern död
och kvinnan psykotiskt sörjande och väck i skallen, verkar de anse.
Det finns ju inget sätt för manusförfattarna att ta sig ur
denna spännande inledning med hedern i behåll.
Om morsan är
koko blir filmen blir kort och utan spännande vändning, för den
misstanken väcks tidigt.
Om morsan är utsatt för en djävulsk
och hyperavancerad komplott där ingen möda sparats på att få
henne att verka koko så är det en omänskligt krystad handling.
Jag förstår att Jodie Foster måste ha mat på bordet,
men görs det verkligen inga andra filmer i Hollywood som hon kunde få
vara med i? Och fanns det ingen enda inblandad som under arbetet med hela denna
påkostade produktion kunde ha hostat diskret och sagt det som så tidigt
blir uppenbart för publiken - "det här håller inte".
Filmen är minst sagt fånig och krystad. Det finns så många
logiska luckor och långsökta vändningar att man vrider sig av
pinsamhetsvånda. Ändå tror jag inte att så många
har så värst höga krav på en genomsnittlig actionrulle.
Finns det nåt förmildrande med denna film?
Ja, man kan glädjas
åt att Sean Bean (som spelar flygkaptenen) inte dör efter tio
minuter, vilket han gjort i typ alla filmer jag sett med honom de senaste fem
åren. Go Sean!
De skäggiga arabiska passagerarna med vilt
stirrande blickar, säckiga kläder och skyldigt beteende är inte
flygplanskapare, utan helt vanliga människor som åker flyg. Snacka
om att manusförfattaren sticker ut hakan.
-
Mia Gustavsson
JUST LIKE HEAVEN
i regi av Mark Waters (DVD) (1.31, RomKom, 2005)  Denna
söta romantiska komedi med rosafluffets okrönta drottning, Reese
Witherspoon, i huvudrollen är som många andra filmer i denna genre
- söt, förutsägbar och oförarglig. Men jag har en märklig
fäbless för denna typ av simpel underhållning. Lite förvecklingar,
lite kärlek och ett lyckligt slut. Man kan andas ut. De två fick varann
ändå till sist. Och universums ordning är återställd.
Kärleken övervinner allt.
I den här filmen finns det mer
än vanligt att övervinna.
Arbetsnarkomanen Elizabeth (Witherspoon)
är läkare och tillbringar all sin vakna tid på sjukshuset. Romantik
och män hinns inte med, trots att hennes syster försöker para ihop
henne med olika karlar.
David (Mark Ruffalo) är å andra
sidan knäckt av en kärlekstragedi några år tisigare och
är minst av allt intresserad av att inleda nåt nytt förhållande.
Men så möts de två. På ett oväntat sätt.
Han
hyr en lägenhet i andra hand, och hon dyker upp och undrar vad han gör
i hennes lägenhet.
Han tror att hon är ett spöke. Hon är
säker på att hon inte är död.
De irriterar sig på
varann, men efter ett tag uppstår intresse och varma känslor. Det finns
bara ett problem, finns Elizabeth verkligen på riktigt?
Det finns
som sig bör inte direkt nån sprakande sexuell attraktion mellan huvudpersonerna.
Det är familjevänligt, gulligt och romantiskt.
Hemvävt och
myspysigt. Riktigt roligt också då och då, faktiskt.
För
det finns ju givetvis en del bikaraktärer vars enda uppgift är att se
till att det också blir humor i filmen. Davids kompis psykologen, Elizabeths
dryge läkarkollega och det flummiga medium David springer på när
han ska utöva exorcism för att få lägenheten för sig
själv, är några av dessa.
Visst skulle man kunna vara magsur
över den här banala filmen, men jag har ganska svårt att vara
det faktiskt. Jag myser och fnissar och tycker att allt det där romantiska
dravlet är ganska underhållande. Och det är onekligen lite mer
skruvat än den genomsnittliga romantiska komedin.
Filmen baseras
på den franskättade författaren Marc Levys succéroman
"Om det ändå vore sant" från 2001. (Läs
Bulldozers recension av boken här.)
Som alltid när Hollywood är inblandat så verkar man inte vara
helt trogen förlagan. - Mia Gustavsson
CAST AWAY i regi av Robert Zemeckis (Tv)  (
2.23, Drama, 2000)
Hollywoods egen gullgosse Tom Hanks spelar den
enda huvudrollen i detta moderna Robinson Crusoe-drama.
Om man inte räknar
en wolleyboll som en fullvärdig motspelare då...
Chuck Noland
(Hanks) är väldigt bizzi-bizzi och lägger ner alldeles för
mycket tid på sitt jobb som nåt slags chef på budfirman FedEx.
Han är i det närmaste besatt av att buden ska levereras i tid. Resultatet
blir att han försummar sin flickvän Kelly (Helen Hunt). När
han än en gång väljer jobbet framför henne råkar planet
han reser med krascha nånstans i Stilla Havet. Chuck hamnar som enda överlevande
på en öde ö och måste anpassa sig till en tillvaro helt
skild från sitt vanliga liv. Och han genomgår en "själslig
resa" där han inser att han gjort helt fel prioriteringar i livet. Det
som håller honom uppe är tanken på återförening med
Kelly och att han ska leverera det sista Fed Ex-paketet som flutit i land på
ön. Suprise!
Sen får man se ungefär de scener man kan förvänta
sig: * Chuck blir mager, skitig och skäggig och gör skor av tygtrasor
*
Chuck försöker göra upp eld, men inser att det är svårare
att göra det genom att gnida pinne än att tända med tändstickor
(här får du gissa om han till sist lyckas och om den mödosamt
skapade brasan i så fall oturligt slocknar)
* Chuck tittar på foto
av sin flickvän och är olycklig över att han inte insåg vad
som var viktigt i livet
* Chuck har svårt att få upp sin kokosnöt
*
Chuck går på upptäcktsfärd och inser att han är jätteensam
på ön. Jätteensam verkligen
* Chuck skriver "HELP"
med stora bokstäver på stranden men de sköljs bort av vågorna.
*
Chuck ser en gång på fyra år ljuset från ett skepp på
havet och tror att han ska bli räddad, men de ser inte honom
* Chuck hittar
på ett sätt att räkna dagarna
* Chuck får en kompis som
han kan prata med
* Chuck får en snilleblixt och bygger en flotte av
ditt och datt Förutom att hans bästpolare är en wolleyboll
han kallar Wilson och att han utövar dentalkirurgi med en upphittad skridsko
så finns det inte särskilt mycket i hans övistelse som man inte
sett i liknande filmer förut.
Utan att avslöja för mycket (för
det har trailern redan gjort) så kan man säga att Chucks misär
till sist får en ände och han återvänder till civilisationen.
Denna del av filmen är om möjligt än mer plågsam än
Chucks enahanda kamp för överlevnad på ön. Sensmoralen dunkas
in med slägga.
Filmen har fått blandad kritik. En del har ropat
"Oscar!" och andra "Wilson!".
Jag tycker att flygkrasch-scenen
är väldigt läskig och välgjord, men tycker att en bra grundidé
sänks av "man på öde ö"-klyschor och amerikansk
pretto-pekpinnar i "Carpe diem"-tradition.
-
Mia Gustavsson
GOOD BYE, LENIN!
i regi av Wolfgang Becker (DVD) (1.56, Komedi, 2003)  En
tysk komedi om DDR och murens fall. Det låter ju lika sexigt som pölsa,
men är faktiskt en fullträff.
Alex växer upp med sin mamma
och syster efter att pappan hoppat av till Väst. Mamman är efter det
fanatisk och hängiven socialist och deltar ivrigt i samhällsbyggandet
på alla plan. Bland annat genom att som en god "kamrat" författa
brev till olika myndigheter för att förbättra det socialistiska
samhället.
När oroligheter utbryter i oktober 1989 och Alex är
ute på gatorna för att demonstrera får mamman syn på honom,
chockas, får en hjärtinfarkt och hamnar i koma.
Under tiden
omvandlas landet totalt. Berlinmuren rivs och socialismens fall är ett faktum.
Då vaknar mamma till liv i sjuksängen. Men så svag att minsta
chock kan orsaka hennes död. Att kapitalismen vunnit och Coca Cola, IKEA
och stormarknader brett ut sig är något Alex är övertygad
om kommer att krossa mamman. Tänk om hon får veta att hennes dotter
jobbar på Burger King och hennes son installerar paraboler så att
östtyskarna kan få se komersiell tv. Alltså finns bara ett sätt
att lösa det hela.
Alex är fast besluten att hans mamma ska
få leva i tron att allt är som förr, så han lägger
stor ansträngning på att förvandla lägenheten till ett museum
över flydda tider, och hålla alla nyheter och nymodigheter borta från
mamman. Det blir ett hårt jobb som i viss mån också ifrågasätts
av hans syster och hans fästmö.
Lögnerna blir allt mer invecklade
och han lejer till och med sin filmintresserade kollega för att spela in
fejkade nyhetsinslag som ska förklara alla samhällsomvälvande saker,
som mamman ändå får nys om, på ett sätt som framställer
socialismen som det enda rätta.
Trots att han får veta att
mammans starka engagemang har en annan bakgrund än han trott och att sanningen
om pappan är en annan än den han fått veta sen han var liten så
fortsätter han med sitt projekt.
"Good bye, Lenin" är
inte bara en underhållande komedi, utan också ett gripande familjedrama
och en historisk samtidsexposé som berättar mycket om hur livet i
Öst såg ut under kalla kriget. Feel good har aldrig fått
grå betong och trabant-bilar att se så charmiga ut. -
Mia Gustavsson
KIM NOVAK
BADADE ALDRIG I GENESARETS SJÖ i regi av
Martin Asphaug (DVD) (1.32,
Drama, 2005)  Filmen
bygger på Håkan Nessers deckare med samma namn. Jag var väldigt
förtjust i boken, men filmen lämnade inte riktigt samma djupa intryck
efter sig. Ändå är den en helt ok svensk film, trots ofog med
tillbakablickar och dubbel voice over. Den är mycket tidstrogen och trots
vissa svårigheter med att återge Nessers speciella ton så lyckas
den ändå relativt väl med att berätta en historia som mer
är en coming of age-berättelse än en mordgåta.
En
sommar i början på 50-talet tillbringar de två fjortonåriga
klasskamraterna Erik (Anton Lundqvist) och Edmund (Jesper Adefelt)
sitt sommarlov i Eriks familjs stuga, kallad Genesaret.
Eriks bror, den blivande
författaren Henry (Jonas Karlsson), är satt att se till pojkarna.
Med sin skinnjacka, sina skrivmaskin, sin Lucky Strike i mungipan och sina eskapader
med damer blir hans förehavanden ett spännande inslag i pojkarnas tillvaro.
Lite för spännande visar det sig.
När den vackra lärarinnan
Ewa, som de båda pojkarna haft som vikarie i skolan och blivit hemligt kära
i, visar sig vara Henrys hemliga damsällskap blir allt komplicerat. Ewa (Helena
af Sandeberg) är nämligen förlovad med en våldsam idrottsman
som håller henne i hårda tyglar.
Cancer, Kärlek, Knulla,
Döden.
Det är orden som mal i Eriks huvud. Saker som styr denna
vackra sommar vid "Genesarets sjö" då han och Edmund tvingas
lämna barndomens Biggles-böcker och lek med tågbanor bakom sig
och bli vuxna på riktigt.
Döden är ett påtagligt faktum
för Erik, vars mamma ligger på sjukshus döende i cancer, och än
mer konkret när en mördad person hittas i närheten av stugan och
polisen förhör dem alla.
Den första kärleken och nyfikenheten
på sex väcks med Kim Novak-kopian Ewa Kaludis ankomst i hans liv.
En
välkomponerad berättelse där den bitterljuva doften av bekymmerslöst
sommarlov mer och mer överskuggas av en annalkande katastrof. Genomgående
bra skådespelarinsatser, med ett särskilt plus till Jonas Karlsson,
som står ut lite extra.
- Mia Gustavsson
MOT VÄGGEN i regi av Fatih Akin (DVD) ("Gegen
die Wand",1.57, Drama, 2004)  Tysk
film är på frammarsch. Det här dramat är en av de filmer
som hittat fram till biograferna i Sverige också. Faith Akin anses vara
en av Tysklands mest spännande nya regissörer och filmen belönades
med guldbjörnen vid Berlins filmfestival och har vunnit flera andra priser.
Den
här filmen påminner mig mycket om de bästa av von Triers filmer.
Det är ett svart drama om destruktiva och desperata människor som förgäves
försöker kämpa sig genom svårigheter och uppnå något
slags lycka. Men det är också ett försök att ömsint
och melankoliskt skildra kärlek mellan trasiga själar.
Cahit
är en alkoholiserad medelålders man med turkiskt ursprung som lever
hårt och destruktivt med droger, sprit, slagsmål och tillfälliga
relationer. Han jobbar som diskplockare på en klubb och ser ingen mening
med sitt liv. Till sist försöker han ta livet av sig genom att krascha
sin bil.
På psyket träffar han den mycket yngre Sibel. Också
hon med turkiskt urspung. Hon är sprudlande, levande och med stor aptit på
livet, men har ändå försökt begå självmord. Hon
är hårt hållen av sin familj, och har ingen frihet alls och hon
ser ingen mening med att leva ett begränsat liv där hennes pappa och
bror håller stenhård koll på henne och letar efter en lämplig
turkisk man att gifta bort henne med.
Hon försöker övertala
Cahit att gifta sig med henne. Ett skenäktenskap som gör henne fri,
samtidigt som han får nån som sköter om hans fallfärdiga
kvart, lagar mat och ger lite tillskott till den ständigt sinande kassan.
Han avvisar henne först, men fattar ändå något slags sympati
för henne och går med på det hela.
Till en början
fungerar deras arrangemang som tänkt. Sibel får äntligen göra
allt hon vill. Gå på klubb, dansa hela natten, pierca sig, ha sex
med vem hon vill. Chait smittas av hennes livsglädje och lever upp i hennes
närhet. Men snart inser han att han vill ha Sibel för sig själv,
och när de inleder en sexuell relation förändras allt. Kärleken
är ömsesidig, men förtärande. De skiljs åt, och möts
igen. Dras till varann över tid och rum.
Filmen berör starkt.
Stannar kvar. Lämnar en sugande känsla i magen. Dessutom, hur
kan en film med Depeche Mode i soundtracket vara annat än bra? -
Mia Gustavsson
STOCKHOLM BOOGIE
i regi av John och Kalle Lindgren (Annat) (1.18, Komedi, 2005)  Det
är svårt att säga nåt om den här filmen eftersom jag
inte riktigt bestämt mig för om den är riktigt, riktigt kass, eller
om den är så dålig att den på nåt sätt blir
små-charmig.
Det är en grabbig film om grabbig vänskap, strösslad
med dunka-i-ryggen-mentalitet och brothers to the end-klyschor. Tjejer är
mest nåt som kan komma emellan och förstöra den sanna och äkta
vänskapen mellan två män, men ändå nåt som verkar
styra hela deras värld. De är helt enkelt i händerna på filmens
kvinnor.
Handlingen utspelas en sommarnatt i Stockholm. Jerka och Hoffe,
kusiner och bästpolare, är ute på galej. Driver omkring, träffar
polare och raggar på tjejer. Jerka har halvt om halvt gjort slut med sin
tjej Terese, som inte riktigt vill släppa taget. Hoffe vill fira detta, då
de två aldrig gillat varann, medan Jerka är en velig mes som varken
säger bu eller bä egentligen. På väg till en fest raggar
Hoffe upp snygga Nathalie som hänger med dem till förfest på utsiktsberget,
via utomhusfest till nattbad. Både Jerka och Hoffe blir tända på
denna blonda snyggbrud och vänskapshotande konkurrens om hennes gunst uppstår.
Samtidigt är Terese på krigsstigen och jagar Jerka genom stan med hjälp
av en kille med bil som hon raggat upp på en bensinmack.
Jag förstår
att tanken är att allt ska vara så där galet och skoj och ändå
handla om kärlek och vänskap. Men karaktärerna är ytliga och
korkade och relationerna världsfrånvända papperskonstruktioner.
Den "psykotiska" Tereses drivkraft förklaras aldrig. Hon är
bara en galen brud som de småfnittrande flyr ifrån. Den vackra överklass-tjejen
Nathalie hade i verkligheten aldrig hängt med en omogna tönt-duon eller
blivit kär i nån av dem. Och Tereses riddare, den hunsade tjockisen
som älskar sin bil, är bara en fånig karikatyr.
Jag tror
jag just bestämde mig för att det här är en riktigt, riktigt
kass film.
- Mia Gustavsson Bulldozer
| 
