|
Det senaste ur filmhyllan
Under rubriken "Ur filmhyllan" publicerar vi kortare
recensioner och kommentarer om både nysläppta och äldre
filmer. Klassiker, favoriter sedda om och om igen, eller DVD:er
man önskar man aldrig hyrt eller aldrig bänkat sig framför
TV:n eller i biofåtöljen för.
Högt och lågt ur alla genrer.
ARMBRYTERSKAN FRÅN ENSAMHETEN i regi av
Ahlsson/Munthe (DVD)
(1.20, Dokumentär, 2004)
 Heidi
Andersson är 23 år och bor i den lilla lappländska
byn Ensamheten tillsammans med 15 andra personer. De flesta av dem
är hennes släktingar.
Mycket handlar om fysiskt arbete och fysisk styrka.
Heidi är en tuff tjej och hon är också fyrfaldig
världsmästarinna i armbrytning.
I den här dokumentären får man följa Heidi
och hennes familj i vardag, träning och på tävling.
Hela släkten verkar fantiskt intresserade av armbrytning, men
stjärnan är Heidi. Hon går armgång med böjda
armar, klättrar i rep med tyngder runt midjan och verkar ha
en vilja av järn. Pappan är hennes coach och supporter,
men också en dålig förlorare när han själv
tävlar och en som lite norrländskt korthugget ger kritik
oftare än beröm.
Det som skildras i filmen är förstås på ytan
sportutövaren Heidi och sporten armbrytning, men den handlar
lika mycket om stolthet, gemenskap och något slags norrländsk
sisu. Kargt, tufft, macho och fysiskt. Heidi framstår ibland
som lite lillgammal och förhållandet mellan pappan och
dottern är också lite speciellt. Roligast är nästan
att se familjens vanliga liv. Mamman och pappan, köksdiskussioner
mellan bröderna och familjefejder som avgörs genom att
bryta arm.
Det finns lite deleted scenes på DVD-skivan som är roligt
att kika på annars är det inte mycket av extramaterialet
som känns så där jättespännande.
- Mia Gustavsson
MISSION: IMPOSSIBLE III i regi av J.J. Abrams
(bio)
(2.11, Action, 2006)
 Saker
exploderar. Saker exploderar mycket, ofta och stort. Skurken är
ondare än ondast. Tompa springer snabbare än snabbast,
skjuter, slåss, trixar och fixar ännu häftigare
än i de två tidigare filmerna.
En stöt i Vatikanen, fallskärmshopp från taket till
skurkarnas mest välbevakade skyskrapa eller flykt från
de korrumperade kollegornas agenthögkvarter. Inget är
för svårt för Tompa, eller Ethan Hawke, som hans
Impossible Mission Force-agent ju heter.
Den onde Davian är prototypen för kallhamrad psykopatskurk
med omnipotent makt. Och en sån enkelspårig roll kan
väl Philip Seymor Hoffman kosta på sig efter en
Oscar för "Capote". Men låt mig säga
så här, det är inte för de djuplodade karaktärsteckningarna
som man bänkar sig framför MI3. Inte heller är det
för att göra nåt slags analys av hur realistiskt
det är att steka sig till tillfälligt hjärtstillestånd
för att desarmera bomben man fått inplanterad i hjärnan
av superskurken.Eller en hel armé spränger sönder
en bro överfull av civila utan att blinka. Bara för att
skurken vill komma åt stackars Tompa.
På nåt plan ska filmen visa att real love överlever
allt. Till och med att din blivande make visar sig vara en hemlig
agent vars yrkesmässiga risktagande placerar dig i skottlinjen
för en ebola-aggro galning som vill hämnas på honom.
Så egentligen handlar filmen om kärlek.
Det är bara det att våld, sprängningar och übersluga
skurkar ska få den manliga delen av publiken att inte somna
under tiden.
Det finns inte en död sekund i filmen. Bara tjogvis med döda
skurkar.
- Mia Gustavsson
SOPHIE SCHOLL i regi av Marc Rothemund (DVD)
("Sophie Scholl - Die letzten Tage", 1.59, Drama, 2005)
 Denna
film baseras på en verklig historia.
1943, efter att Hitler-tyskland förlorat slaget i Stalingrad,
växer motståndet mot kriget allt mer på hemmaplan.
Många är övertygade om att Tyskland kommer att förlora,
men nazisterna tystar ner alla protester. Syskonen Sophie och Hans
Scholl är med i motståndsrörelsen Den Vita Rosen
och arbetar för att med information skapa opinion mot kriget.
När de i februari 1943 lägger ut kritiska flygblad på
universitetet i München blir de gripna av Gestapo. Scenen är
för övrigt inspelad på samma plats som händelsen
ägde rum, eftersom universitetet inte renoverats efter kriget.
Filmen utspelas till stor del i förhörsrummet och berättelsen
baseras på nya förhörsprotokoll som nyligen hittats.
Den 21-åriga Sophie döms till döden tillsammans
med sin bror och ytterligare en motståndsman, men det är
först och främst Sophie filmen handlar om.
Under förhör och rättegång försöker
Sophie att argumentera för sin ståndpunkt och det hela
blir en moralisk kamp mellan henne och dels förhörsledaren
Robert Mohr och nazisternas grymmaste domare Roland Freisler. Bara
fyra dagar efter gripandet avrättas Sophie, hennes bror och
vännen Christoph Probst.
Filmen är ett slags dramadokumentär med väldigt
mycket dialog, och man får egentligen inte veta så mycket
om personernas bakgrund. Allt är då och där. Men
historien i sig, om en ung idealistisk kvinna som vågar stå
upp mot en maktfullkomlig regim genom argumentation, är gripande.
Och nazisterna tycks också skakade av hennes övertygelse
och lugn även inför hot om dödsstraff.
"Sophie Scholl" är en viktig och gripande
film, även om den kräver en del av sin tittare.
- Mia Gustavsson
UNDERWORLD:EVOLUTION i regi av Len Wiseman (Bio)
(1.46, Fantasy/Äventyr, 2006)
 Här
kommer del två i "Underworld"-serien, och
det är förmodligen inte det sista vi ser av vampyrerna
versus varulvarna. Precis som i första "Underworld"-filmen
avslutas allt på ett sätt som bäddar för en
fortsättning.
Liksom i förra filmen är det vampyrkrigaren Selene (Kate
Beckinsale) som är huvudperson. Handlingen tar i princip
vid direkt där den förra filmen slutar, vilket innebär
att Selene är i onåd bland sina gelikar efter att ha
haft ihjäl stor-vampyren Victor och orsakat blodbad. Hon är
på flykt tillsammans med Michael (Scott Speedman),
som i förra filmen var eftertraktat byte för de rivaliserande
varulvs- och vampyrätterna. Nu har han blivit Selenes lover
och dessutom omvandlats till en hybrid mellan vampyr & varulv.
Men han har fortfarande svårt att bemästra sina nyfunna
krafter.
Selene är på jakt efter sitt urspung och i letandet efter
det avslöjas också bakgrunden till vampyrernas och varulvarnas
uråldriga fejd. Klanerna är egentligen två blodslinjer
som härstammar från ett brödrapar.
Det är svårt att opartiskt bedöma filmens kvaliteter,
för jag gillar den här typen av lättsmält, snygg
och corny skräck-action. Och jag gillar att filmen tar sig
själv på allvar fast den handlar om övernaturliga
väsen med superkrafter.
Ändå kan man inte säga annat än att det är
en ganska medioker film när det gäller actionbiten. Man
har sett det mesta förut. Och inte bara en gång. Specialeffekter
och animationer är av blandad kvalitet. Ibland är det
coolt och ibland mest pinsamt.
Handlingen är ganska rörig, och om man inte har förra
filmen i färskt minne kan det vara svårt att hålla
koll på vilken ärkevampyr som är styggast och hur
det egentligen låg till med den del av brödrafejden man
fick se redan då. Handlingen känns tyvärr lätt
krystad, även med tanke på de underförstådda
premisserna som är inbyggda i Underworld-världen.
Men ändå har jag svårt att dissa den här filmen.
Den är snygg.
Vampyr-action i Matrix-stil med en tuff brud i huvudrollen kan
aldrig vara fel. Det görs actionfilmer i parti och minut, så
det skadar inte att det finns en sub-genre med lite mer övernaturliga
inslag.
Hellre en kick ass-vampyr i latex än ännu en fånig
superhjälte i spandexdress.
Jag kommer att se "Underworld III" också.
- Mia Gustavsson
SUPER SIZE ME i regi av Morgan Spurlock (Tv)
(1.36, Dokumentär, 2005)
 Ännu
en dokumentär. Denna amerikansk.
Morgan Spurlock vill utsätta sig för ett exeperiment
för att se hur skadligt det är för kroppen att äta
snabbmat. Utgångspunkten är ett uppmärksammat åtal
i USA där några överviktiga personer stämde
Mc Donalds för att de serverar mat som gör människor
feta.
"Ingen tvingar någon att äta på Mc Donalds
eller andra snabbmatskedjor", är en allmänt utbredd
uppfattning, men Spurlock ville ta reda på om vi verkligen
är medvetna om vd snabbmaten gör med hälsan.
Spurlock startar sitt experiment i toppform. Med läkarintyg
på sin goda hälsa ger han sig i kast med sin uppgift
- att i en månad äta dagens tre mål mat på
McDonalds, att han alltid måste tacka ja till super size-storlek
på målet om han blir tillfrågad, att han skall
prova allt på menyn minst en gång och att han inte får
röra sig mer en den genomsnittlige amerikanen (vilket i hans
fall innebär att han får skippa promenerandet och åka
mer bil).
Spurlocks hälsotillstånd övervakas av flera läkare
som ser ett snabbt förfall. På bara några veckor
är hans hälsa i direkt fara och han ombeds avsluta experimentet.
Spurlocks diet varvas med fakta, intervjuer och analyser av snabbmatskedjornas
försäljningstaktik.
Intressant dokumentär som får en att vilja sluta äta
snabbmat och leva på hemodlade och egenplockade grönsaker.
- Mia Gustavsson
MATCH POINT i regi av Woody Allen (DVD)
(2.04, Thriller, 2005)
 Woody
Allen är tillbaks.
Jag är verkligen inget fan av hans filmer i vanliga fall. Särskilt
inte om han spelar huvudrollen som medelålders neurotiker
och alltid har en supervacker motspelerska som är minst 30
år yngre och ska spela kär i honom.
Komedi eller ej, det är inte kul.
Men tydligen har nåt hänt, för det här är
långt ifrån en typisk Allen-rulle, på alla tänkbara
sätt. Det är ett mörkt drama med oväntade bottnar
och sjävlysande skådespelare.
Huvudpersonen Chris Wilton (Jonathan Rhys-Meyers) är
en fattig tennisinstruktör som blir kompis med en av sina rika
elever, Tom Hewett. Toms syster Chloe är uppenbart intresserad
av honom och han ser bara fördelar med att gifta sig rikt och
komma sig upp yrkesmässigt, så han uppvaktar henne. Tyvärr
blir han samtidigt passionerat förälskad i Toms fästmö
(Scarlett Johansson).
En ångande sexig skådespelar-wannabe, som familjen Hewett
inte alls är nöjda med att sonen vill gifta sig med. Fast
Chris riskerar allt han uppnått kan han inte hålla sig
ifrån sin svågers fästmö.
Filmen är snygg, välspelad och överraskande nervpirrande.
Trots att huvudpersonen agerar osympatiskt kan man ändå
inte låta bli att känna för honom och bli svettigt
nervös ju mer han trasslar in sig i sina lögner och dubbelspel.
Scarlett Johansson lyckas också väl med sin roll, en
mångbottnad femme fatale som vill att någon ska se nåt
mer i henne än en sexig kropp att äga.
Jag är postivt överraskad över att Allen gjort en
film som är så långt ifrån glättig och
intellektuell komedi man kan komma, och lyckas så väl.
En av förra årets bästa filmer utan tvekan.
- Mia Gustavsson
VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN i regi av Thomas
Bezucha (bio)
("The Family Stone", 1.39, Komedi, 2005)
 Visst,
alla filmer behöver inte ha nåt högre syfte än
att underhålla för stunden, men måste man verkligen
göra nåt som känns som det är gjort tusen gånger
förr?
Som mest anspelar på klyschor och fördomar?
Som väljer enkla lösningar, självklara förvecklingar
och uttjatade karaktärsdrag? Och faktiskt inte är speciellt
underhållande.
Kort sammanfattat ska den härliga, varma, fantastiska familjen
Stone fira jul tillsammans som vanligt. Det enda nya detta år
är att den omhuldade äldste sonen ska presentera sin fästmö.
Familjen är bohemiskt frisinnade och intellektuella. Fästmön
är en spänd, strikt karriärist som ängsligt
oroar sig för hur hon ska mottas. Krocken är ett faktum.
Meredith (Sarah Jessica Parker) blir lika välkomnad
som en snöboll i helvetet och lyckas dessutom trampa i klaveret
ordentligt med sina sylvassa klackar när hon ska diskutera
gay- och rasfrågor i en familj där en av bröderna
ska adoptera ett barn tillsammans med sin färgade fästman.
Allt blir förstås en orgie i komiskt kaos, kulturktocks-konflikter
och kärleksfulla kriser. Under allt överspänt, orealistiskt
och putslustigt serveras dessutom en gripande familjekris som förstås
ska ursäkta och förklara den dysfunktionella familjens
märkliga agerande.
Dessutom är själva kärlekshistorien och dess utgång
orealistisk i varje steg på vägen dit.
För att få trovärdig kemi med Sarah Jessica Parker
krävs minst en Mr Big (har du inte sett Parker i sin paradroll
som Carrie i långkörar-tv-serien "Sex and the
City" kan du bortse från den kommentaren).
- Mia Gustavsson
THE PERFECT MAN i regi av Mark Rosman (annat)
(1.36, Komedi, 2005)
 Jean
(Heather Locklear) är en slampa. Fast det inte riktigt
sägs rakt ut så i filmen, eftersom det är en familjekomedi.
Nej, hon är desperat på jakt efter kärlek, eller
en bra man...eller vilken man som helst faktiskt.
Hon är ensamstående med tonårsdottern Holly (Hilary
Duff), som är innerligt trött på att flytta
så fort mamman tröttnat på ännu en loser till
karl och får nån ny ego-idé om att förverkliga
sig själv på en ny plats.
Holly beslutar sig därför för att uppfinna en okänd
beundrare åt sin mamma så att de kan bo kvar på
samma ställe lite längre och hon inte släpar hem
första bästa slusk som ger henne lite uppmärksamhet.
Via mail och chatt, där Holly spelar den mystiske beundraren,
blir mamman allt mer betuttad, men för att upprätthålla
intresset måste Holly ordna en identitet till beundraren.
Hon lånar därför kompisens morbrors foto. I rollen
som tålmodig och mysig dröm-man med total koll på
vad en kvinna faller för ser man för övrigt Chris
North, Mr Big från "Sex and the City"
(se ovan). Good for him. Kanske behöver han bättra på
sin image efter att ha spelat charmig skitstövel i flera år?
Självklart är upplägget som gjutet för spring-i-dörren-fars
och annalkande katastrofer som måste avstyras av Holly och
hennes nya bästis. Men precis lika självklart väntar
ett lyckligt slut både för Holly och hennes kärlekstörstande
mamma.
Det skulle vara enkelt att såga den här filmen, som saknar
både hjärta och hjärna, men samtidigt är den
ganska mycket som en av bakelserna på konditoriet där
Jean jobbar och förverkligar sina yrkesmässiga ambitioner
i rosa förkläde - mycket fluff och lite substans. Men
om det är vad man är sugen på så väntar
man sig heller inget mer.
- Mia Gustavsson
Bulldozer
|
