När man faller för filmfrestelsen

Det är något speciellt med vädergudarnas förhållande till filmfestivalen. Det gamla vanliga pissregnande göteborgsvintervädret duger liksom inte till när staden ska visas upp för världens kulturfilmselit.
Oftast är det kylan som brukar slå till och måla träden runt Olof Palmes plats rimfrostvita och göra luften runt Järntorget dimmig av festivalbesökarnas andedräkter.

I år orkade inte ens dom högre makterna motkämpa fuktigheten helt. Men halvvägs. För när festivalsuddarna vände hemåt i natt överöstes dom av stora blötsnöflingor.
Och när dom vaknade lätt bakfulla i morse var världen vit igen.
Som den ska vara under filmfesten.

Jag har hållit mig utanför biljetthysterin i år. Utanför hela festivalen faktiskt.
Har jobbat mycket och försökt förtränga alla mystiska mästerverk från mellanöstern och dystra finska samtidsskildringar som jag missat för att jag behöver tjäna ihop till hyran.
Men igår kväll blev frestelsen för stor.
Biljetten till "Allt om min far" var visserligen inköpt i onödan eftersom ett illa inbokat möte gjorde att jag inte hann se filmen.
Men jag hann i alla fall sitta en stund i Drakens foajé där jag gjorde en annan människa lycklig genom att sälja biljetten till honom.
En liten stund på en snyggt designad inlånad barstol, mitt i vimlet av filmintresserade, gjorde att jag började överväga att jobba mindre och cineasta mer under resten av veckan. För där på stolen kom alla upplevelser som tidigare festivaler gett mig tillbaka. Obegripliga kinesiska ungdomsfilmer halv ett på natten tedde sig plötsligt som stora stunder i livet.

Den lilla stunden tog snart slut och verkligheten pockade på min uppmärksamhet. Men ett par timmar senare träffade jag vännerna igen utanför Bommens salonger som i år tagit över Trappans Kinski bars roll som festivalbar.
Att festivalmingla är nämligen ett oerhört underskattat sätt att billigast möjligt supa i sig lite av den speciella stämning som råder under den här veckan.
Gratis entré om du kan visa upp medlemskort.
Billig öl om du kommer ihåg att lägga till festival- framför beställningen. Visserligen kan märket bli vilket som helst, men en flaska öl får du.
Dessutom visas det film därinne.
Igår bjöds vi på "Anita? En sextonårig nymfomans bekännelse".
Kanske inte tidernas höjdarrulle. Snarare en riktig skitfilm.
Men det är ju stämningen vi är ute efter. Och den får vi.

Beakta följande:
En mycket överförfriskad riktigt hård rocker måste tala högt framför mig om en helt sjuk händelse han var med om på vägen till Bommens.
En lite överförfriskad halvhård rocker vid min sida ber honom hålla tyst eftersom Anitas fantastiska repliker drunknar i kacklet.
Den hårda rockern tittar snett och kniper igen.
Efter en stund måste den halvhårda rockern diskutera Anita med en vän.
Den hårda rockern ber honom triumferande att hålla tyst eftersom replikerna drunknar i kacklet. Den halvhårda å den hårda tittar på varandra.
Sen skålar dom i sina festivalöl. Sen kramas dom.
Det råder festivalstämning.

Lite senare råkar jag stöta till en vältatuerad överarm innestängd i en alltför tight t-shirt i baren. Jag ber om ursäkt.
Och tillbaka får jag veta att mannen som sitter ihop med överarmen har sina rötter i Korea och är mästare i nån skum kampsport från samma land.
Han kopplar några effektiva grepp om min betydligt smalare överarm och plötsligt gör det fruktansvärt ont i handleden.
Det visar sig att mannen i fråga brukar träna kvinnor i självförsvar och nu delar han frikostigt med sig av vad jag skall göra om jag skulle råka ut för ett våldtäktsförsök. Det utmynnar i en minilektion.
Jag lär mig att gå på den svagaste punkten. Det verkar oftast vara näsan. Knytnäve eller skalle går lika bra. Jag har blivit en kunskap rikare.
Det råder festivalstämning.

Men inget är naturligtvis så bra att det inte kunde bli bättre.
Bommens salonger känns lite ödsliga i början av kvällen. Lokalerna kan liksom inte ersätta känslan av utvaldhet man kände efter att ha kämpat sig uppför alla steg till Trappan.
Men jag ska inte vara gnällig.
Ikväll visas ett pilotavsnitt av en TV-serie som refuserades av SVT 1997. Upphovsmannen heter Carl-Johan DeGeer.
Kanske ses vi framför duken?
För nu är jag igång.

Sara Hellman : 02-01-30