Göteborgs Filmfestival 2002 - Söndagssrecensioner

[Body] [Fatal reaction - Moscow]

Body
Originaltitel: Deham
Regissör: Govind Nihalani
Land: Indien
Språk: Engelskt tal (och en del hindi), engelsk text
Längd: 2.00
Ingen förfilm

Salong:
Vad kan jag säga? Vi hade oturen att se den här filmen i Kongressen, filmfestivalens utan tvekan sämsta salong. Stolarna är alla på samma nivå, vilket gör att man måste sitta längst fram för att kunna läsa textremsan och maskinisten har ingen medhörning, vilket gör att det är ren tur som avgör om man går från en film med hörseln i behåll eller inte. Ett stort minus för Kongressen!

Om filmen:
Indiens första försök till en Science Fiction-film påanonserades den här rullen som. Om det är sant eller inte vet jag ingenting om, men nog är det annorlunda att se en SF-rulle från en annan kultur.
Govind Nihalani är ingen duvunge i indisk film och har fotograferat, regisserat och producerat sedan mitten på sjuttiotalet. Det känns som ett onödigt påstående att ingen av hans filmer nått någon större publik här i Sverige men så är det givetvis.
Själva filmberättelsen brottas med en bunt riktigt sorgliga datoranimationer som påminner om det glada åttiotalet och ett par ganska lågbudgetaktiga kostymer. Detta är dock inget Govind Behöver skämmas för, svensk SF tenderar (då den görs) att se ännu sunkigare ut.
Body är baserad på Manjula Padmanabhans pjäs "Harvest", som vann Onassis Foundations teaterpris 1997.

Handling:
År 2022 ser världen ungefär likadan ut som den alltid har gjort för de fattiga i Mumbais (föredetta Bombay) slumkvarter.
Tolv familjer delar på tre toaletter och tolv små rum. Moderna bekvämligheter är något man drömmer om och hygien får skötas bäst det går med de två hinkarna vatten man får om dagen.
Det finns ett sätt att komma ur fattigheten dock. Unga män med god fysik kan sälja sina organ på kontrakt till Interplanta, det stora västerländska transplantationskonsortiet. Mot löfte att ställa upp på transplantation på upp till två tredjedelar av sina organ och sin kroppsvävnad får man ofattbara mängder pengar och mat levererade till dörren.

Om Prakash är en av dessa unga män. Han lever i ett litet kyffe tillsammans med sin mor, sin hustru och sin bror. Efter flera år av arbetsintervjuer som inte lett någonstans fattar han beslutet att Interplanta är enda utvägen.
Oms unga fru Jaya är inte helt förtjust i idén. Hon inser att när västerlänningarna har tagit vad de vill ha kommer det inte vara mycket Om kvar.
Jeetu, Oms bror, är inte heller han särskilt förtjust i det reglerade liv som erbjuds av Interplanta. Jeetu försörjer sig som lyxprostituerad och vill inte leva enligt någon annans schema.

Genom en blå kamera i taket kommunicerar familjen Prakash med Ginny, den mystiska amerikanska som har köpt Oms kropp.
Hon ställer extremt märkliga krav på familjens liv och kräver att måltiderna skall intas på exakta tider.
En stor del av filmens behållning är kulturkrocken mellan Ginny och de andra. Familjen Prakashs värld är verkligen inte Ginnys desinficierade tillvaro och högteknologiska livsstil.
Att leva i ett förfallet hus i Mumbai är långt ifrån samma sak som att leva västerlänningarnas onaturligt långa liv, förstärkta av köpta kroppar.

Det här är en väldigt rolig film.
Inte bara för att specialeffekter och kostymer är ofrivilligt komiska utan även för att manuset är rätt bra och skådespelarna otroligt duktiga.
En av mina personliga favoriter var Surekah Sikri-Rege som spelar den åldriga och bittra Ma Prakash. Hon låter sig långsamt förföras allt mer av lyxlivet och försvinner till sist in i en självförsörjande video-kapsel.
En annan duktig skådespelare är Kitu Gidwani som spelar Jaya, en stark men lite vilsen ung kvinna som desperat försöker behålla sin värdighet i en värld där värdigheten är det enda hon har.

Lite ris förtjänar dock Givind Nihalani för hur filmens sista tjugo minuter helt tappar tempo och mycket av det klimaktiska slut som byggts upp för faller ihop. Lite tajtare klippning, lite sparsammare med dialog och en märklig duschscen mindre så hade slutet blivit så mycket bättre.
Dock på hela taget en annorlunda film av den sorten man nästan bara stöter på på filmfestival här i Sverige och som får en att se fram emot nästa års festival med tillförsikt.

Innehållsförteckning:
Kulturkrockar
Fattigdom
Högteknologi
Vattenransonering
Vakter i fula uniformer
Medicinpersonal i stannioloveraller
Kvinnor i saris

Harald Åberg : 02-02-03

Dokumentär
Originaltitel:

Salong:
Pusterviksteatern har inte de mest bekväma platserna, men har fördelen av en rejäl gradering så man inte behöver få ett huvud i vägen.
Enligt den kille som i Draktidningen skrev om filmnatten med maraton i Seidlfilmer så är det också den enda biograf man kan ligga raklång i.

Förfilm:
Saknades. Inte ens vinjettfilmen från filmfestivalen visades men jag kan inte påstå att jag saknade den. Med tanke på att filmen dessutom var en timme försenad på grund av något programbyte så var jag bara glad över att man gick direkt på huvudfilmen.

Om filmen:
Detta är den fjärde och tydligen den sista dokumentären om storstadskvinnor som den holländska regissören och producenten Marijke Jongblood har gjort. De tidigare filmerna handlade om New York, Singapore och Bombay.
Efter att ha sett denna så längtar jag efter att se de andra.
Jongblood har gjort en dokumentär som är nära men inte påträngande.
Det är tempo utan för den skull leka MTV, samtidigt som hon vågar stanna upp med mer intima sekvenser och locka fram personligheten hos de intervjuade.

Handling:
En dokumentär löst sammanhållen av den fyrtioåriga karriärkvinnan Larissa och hennes liv. Larissa är skådespelerskan som sadlat om och öppnat en restaurang/bar där musiker och stå-uppkomiker uppträder.
Hon lever med sin mor och sin dotter men funderar ständigt på att gifta om sig. Mannen måste dock kunna hantera en självständig hustru, vara intelligent, ha pengar, kunna hantera sina problem och sin hustrus.
Det ligger i kvinnans natur att vara den veka, Adam skapades ju trots allt först. Det florerar åsikter i filmen som jag försöker tillskriva öststaterna men då ljuger jag för mig själv med tanke på den artikel om "the rules" som jag nyligen läst på Aftonbladets Kvinna-sida. Ryssar och amerikaner har betydligt mer gemensamt än de själva kan föreställa sig.
Så kallade äktenskapsbyråer, "match makers", intervjuas och det konstateras att mannen är huvudet, kvinnan är nacken.
Så när huvdet vrider på sig är det bara för nacken att följa efter.
Alla ryska män är otrogna och det är kvinnornas uppgift att acceptera det och dessutom se ut som Claudia Schiffer.

Larissa berättar att hon är uppvuxen med Dostojevskij, Tolstoj och Pusjkin och deras kvinnosyn.
När hon blir uppvaktad så vill hon bli det med poem och sånger.
Hon beklagar att det sättet har försvunnit och konstaterar att kvinnorna är för villiga, därav hamnar man för snabbt i sängen.
Som en kuriositet filmas även "Bröllopet" av Gogol med enbart manliga skådespelare och i pjäsen så konstateras det att alla borde gifta sig, ve de som inte gör det.

Tro det eller ej, men det är en rolig film.
Man skrattar, både av humorn och självironin som florerar och av fasa när man inser att männen är helt allvarliga när de hävdar "att kvinnor inte tänker lika snabbt som männen, att män måste ta de viktiga besluten för kvinnorna har fullt upp med tvättning och städning".
Bakom ytan finns också det faktum att människor behöver närhet och varandra och på många sätt har samhället idag försvårat relationer eftersom det måste vara så perfekt hela tiden och går inte perfektion att uppnå så avstår man.

Innehållsförteckning:
Brudpar
Diskussioner
Barbiedockor
Diskussioner
Björncirkus
Diskussioner

Carin Thärnström : 02-02-03