Göteborgs Filmfestival 2002

AVSLUTNING & SAMMANFATTNING
SÖNDAG 3 FEBRUARI:

Söndagen är festivalens sista dag (om man inte räknar måndagens sex filmer stora fotbollsfilmfestival som ligger separat).
Men redan på lördagkvällen hölls den sedavanliga avslutningsfesten där regissörer, skådisar och en och annan filmentusiast minglade.
Dessutom delades en del priser ut under kvällen.

Avslutningsvis så låter festivalledningen meddela att årets festival slagit alla rekord genom att ha sålt nästan 109.000 biljetter och drygt 19.000 medlemskort (som är nödvändiga för att man skall kunna gå på filmerna).
Därtill kommer 1.800 ackrediterade från media och liknande (Bulldozer hörde tyvärr inte till dem).
60 procent tyckte, liksom halva Bulldozer-red, att det var smidigast att förköpa sina biljetter via nätet.

Nästa års filmfestival kommer att bland annat ha skotskt tema och nästa års festivalaffisch görs av konstnären Peter Johansson (mest uppmärksammad för sitt "konstverk" där han ställde ut ett par skinheads i ett flytande hus).

Nordiska filmpriset:
Stefan Jarl fick 200.000 kronor och statyetten Filmräven för sin dokumentär "Muraren"
Susan Taslimi fick ett hedersomnämnande för sin film "Hus i helvete"
(Priset delas ut av Nordisk Film & TV fond, Film i Väst och Göteborgs Filmfestival. I juryn sitter nordiska filmregissörer och filmkritiker)

Kodak Nordic Vision Award:
Priset på 50.000 kronor för bästa filmfoto fick den norska filmen "Dragonflies" som fotograferats av John Christian Rosenlund.
(juryn var den samma som för Nordiska filmpriset)

Short Film Award:
Filmpool Nords pris på 25.000 kronor gick till Baker Karims film "Malcolm".
Tävlande var de åtta kortfilmer som visats som förfilmer innan bidragen till nordiska filmpriset.

Svenska kyrkans filmpris:
Det nyinstiftade priset på 30.000 kronor gavs till den finska filmen "The River" av Jarmo Lampela.
Hedersomnämnandet gavs till den norska "Allt om min far".

Fipresci-priset:
Detta pris delades ut till det bästa nordiska bidraget, som blev norska "Allt om min far" av Even Benestad.

The Netpac Award (Network for promotion of Asian Cinema):
Priset för bästa asiatiska film, av tio nominerade bidrag, delades av den koreanska "Flower island" av Song-Il-Gon och den indiska filmen "Body" av Govind Nihalani.

Carin sammanfattar filmfestivalen:

Så var den tjugofemte filmfestivalen över för detta året och det dröjer cirka elva månader för oss festivalbesökare innan vi kan börja planera för filmer vi ska se på festival nummer 26.

Fem filmer blev det, kanske inte så mycket att skryta över med tanke på den mängd som finns med i programmet.
Jag beklagar att jag inte hann/orkade med att se vare sig "Queenie in love" eller "En lång, en kort" och jag hoppas att de var bra.
För övrigt är jag väldigt nöjd med de filmer jag sett, framförallt väldigt glad över att jag spontanköpte "Maids".

Afghanistan, Chile, Brasilien, England (med italiensk touch) och Ryssland blev spridningen. En kväll på Jazzå med festivalmeny hanns också med och lite fika för att få in stämningen och inte bara rusa från jobb direkt in i biografen.

Väl mött nästa år med nya krafter och fler filmer...

Carin Thärnström : 02-02-03

Mia sammanfattar filmfestivalen:

Jobb, skola och filmfestival. Tidsbrist och lite sömn.
Bulldozerartiklar som inte blev riktigt som det var tänkt.
Ingen pressackreditering. Mer TV-soffa än biosalong.

Detta var ändå den första filmfestival som jag mer seriöst tog del av.
Tidigare år har pengabrist och dålig planering gjort att jag liksom "överrumplats" av filmfestivalens ankomst och mest hängt på andra när det blivit en biljett över eller gått på en eller annan impulsfilm.
I år har jag en oerhört tummad filmkatalog fylld med kryss och markeringar med överstrykningspennor. Ju mer jag läst ju fler filmer har jag velat se och så fort någon pratat om en film som de varit och sett eller planerat att se har jag sagt "Jaha den där".
Hade jag haft tid, ork och råd hade antalet filmer säkert blivit minst det dubbla eller det tredubbla. Nu stannade det vid sammanlagt 8 filmer.
Sex förbokade via nätet (så otroligt smidigt, och vi fick biljetter till alla visningar vi ville ha) och två spontan-köp.
Allt från indisk science fiction till dokumentär om ortodoxa judar, och en hel del där emellan.
Ingen film som vi valde att se var ens i närheten av kass, tvärtom var alla väldigt intressanta och bra. Kanske för att alla var valda med sån omsorg?

Mindre nöjda var vi med vissa av biosalongerna.
Tre timmars eskimådrama i en kvav och kokhet salong på Hagabion och en sittning på Pustervikteaterns hårda träbänkar var inte direkt angenämt.
Men värst var ändå Kongressen.
Hårda stolar, lågt hängande bioduk som skymde all textning (vilket kan vara ett minus om filmen är på ett främmande språk som inte är engelska) från och med rad två.
Än värre var det att sitta på rad ett där volymen var så skärande hög i vissa partier att man fruktade att bli döv för all framtid.

Men som sagt, nästa år blir det fler rullar och mer initierade kunskaper om vilka salonger man skall undvika.

Vi ses då!

Mia Gustavsson : 02-02-03

Harald sammanfattar filmfestivalen:

Jag har inte sett så mycket film på festivalen sedan mitt första år i Göteborg. Då var det en god vän som kom över från Kalmar för festivalens skull och hade med sig sin sjuka klasskompis överblivna biljetter.
Nästan alla filmerna var jättebra och jag tänkte att det här, det skall man göra jämt.

Givetvis blev det aldrig så. Jag är urdålig på att spara pengar och har konsekvent aldrig haft något flis kvar i januari när man skall beställa biljetterna. Men en lycklig tillfällighet gav mig chansen att köpa sex biljetter redan vid release.
Att alla filmer dessutom varit bra är en enorm känsla, de senaste ströfilmerna jag har kommit in på på festivalen har aldrig lyckats leva upp till det där fantastiska första året. Men i år slog det rätt.

Film skall dock ses på bio - välventilerade salonger med bekväma stolar och lagom med benutrymme.
Av filmfestivalens salonger är det tyvärr allt för många som inte lever upp till dessa krav och två timmar på hårda stolar utan möjlighet att se textremsan på en tysk thriller är kanske inte min favoritunderhållning.
Tre timmar i bastu med en film helt och hållet på inuit är också en upplevelse som ter sig bäst i backspegeln.

Nysatsningen på Bommens Salonger istället för klassiska Trappans "Kinski bar", har jag inte märkt mycket av.
Jag har helt enkelt inte haft tid eller ork att gå och mingla med de andra festivalbesökarna i år. Å andra sidan har jag aldrig upplevt festivalminglet som någon större succé, varje sällskap där ens värde bedöms efter storleken på ens basker är i mina ögon något suspekt.
Klubb Super-8 på Bommens hann jag med en gång.
Även om jag nog hade velat se alla filmerna där så blev det bara favoriten "Rymdinvasion i Lappland" som lyckades få mig att trotsa min aversion mot andra människor och faktiskt ta mig in till stan och Bommen.

Slutligen skulle jag vilja säga, även om det låter som ett guldbaggetal, att filmfestival är en lysande idé.
Man får se en jäkla massa filmer som man aldrig skulle märka av i den vanliga världen. Man får stifta bekantskap med främmande kulturer och man får möjligheten att se hur andra har det jävligare än en själv.
Jag se gärna fler dokumentärer och fler indiska, tyska eller iranska filmer även i vardagen.
Men i gengäld vill jag se mer Swords and Sandals, Zombisplatter och Science Fiction på filmfestivalen.

Harald Åberg : 02-02-03

MÅNDAG - FOTBOLLSFILM:

Har du ännu inte fått nog av film eller är en riktig fotbollsentusiast?
Då skall du hänga kvar i festivalkvarteren och gå på måndagens minifestival - fotbollsfilmsfestivalen - på Pusterviksteatern.
Fotbollsmagasinet Offside i samarbete med Göteborgs filmfestival visar filmer om "det gröna fältets schack" hela dagen.
Fotbollsstjärnor som kommentatorer utlovas och billigt är det också.
Bara 25 pix per film.

- Fotball, Iraninan Style/Teheran, 10 seconds (16.00)
Två dokumentärer om iransk fotboll. Kärleken till sporten är ett enande kitt i en splittrad värld. Tyvärr får kvinnor inte samma möjlighet att delta i sportyran som männen.

- Dynamo Kiev. Good old boys (18.00)
Om 70-talets ryska fotbollskungar, Dynamo Kiev.
Spelarna minns tillbaka och det är lika mycket en nostalgisk fotbollsfilm som ett dokument över öststaternas sönderfall.

- Vägen tillbaka - Blådårar 2 (20.00)
En dokumentär om Malmö FF:s väg tillbaka till allsvenskan, med särskilt fokus på en ung och stöddig, men begåvad spelare vid namn Zlatan.

- Ajax, hark the Herald Angels sing (22.00)
Dokumentär om den holländska fotbollsklubben "Ajax Amsterdam" och fotbollsvardagens "glada och sorgsna ögonblick".
Den handlar också om fotbollsskolorna i Ghana ditt talangjägare åker för att ragga nya förmågor. Konkurrensen bland spelarna är hård eftersom det kan vara en biljett till ett bättre liv i väst.

Alla filmer visas på Pusterviksteatern.

Av någon anledning ingår också två helt andra, icke-dokumentära och totalt sportbefriade, filmer i festivalen.
Förklaringen om att filmerna visas för att vi skall förstå i vilket klimat vårt svenska landslag kommer att spela i senare i år känns något sökt. Men kanske behöver även fotbollsspelare lite hardcore-kultur bland svettiga benskydd och gräsfläckade kortbyxor?
Det två filmerna är det japanska rituella dramat "Man walking on snow" och koreanska "Joint security area" som handlar om en dödsskjutning vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea och om konflikten mellan de båda länderna.
Båda visas på Draken, kl. 19.00 respektive 21.00.

Mia Gustavsson : 02-02-03