Ego

Det har dykt upp en ny tidning i en kiosk nära dig.
Den heter Ego, är glansig, överdådig och utger sig för att vara "ett magasin för den medvetna kvinnan".
Medveten om vad, kan man fråga sig.
Knappast god journalistik i alla fall.
För som tidning betraktad är den faktiskt något av det sämsta jag läst.

Visst, jag är medveten om att jag knappast platsar i den tilltänkta målgruppen. Jag är förmodligen Sveriges ende manlige trettioettåring som över huvud taget skulle komma på tanken att köpa en tidning med 1998 års Robinsonvinnare Alexandra Zazzi, iförd 1700-talsklänning, på framsidan.
Hon ser ut som en drottning där hon sitter; det är guld, gult och glitter mot den svarta bakgrunden och rubriker som "Diamanter - en kvinnas bästa vän" och "Drömmen om den perfekta kroppen" slår emot de tilltänkta läsarna.

Men det spelar ingen roll att det inte är mig de vänder sig till.
Skräp är skräp och det behöver man varken vara kvinna eller särskilt "medveten" för att inse.
Anette Ditz, Egos chefredaktör och ansvariga utgivare, presenterar i en intetsägande och floskelspäckad ledare sin tidning som en "kraftkälla" och ett "bollplank" som man kan få tips, idéer och styrka från.
"Här kan du få bekräftelse på att du duger som du är" skriver hon, och det låter ju bra ända tills man upptäcker att nästan hela tidningen handlar om plastikoperationer, smink och juveler. En aning motsägelsefullt.

Och att Ego dessutom är en journalistiskt undermålig produkt, vars skribenter förmodligen inte ens kan stava till korrekturläsning är inte heller det värsta.
Desto allvarligare är dock den cyniska kommersialism som genomsyrar hela tidningen, från första till sista sidan.
Att varje publikation bör dra tydliga skiljelinjer mellan redaktionellt material och reklam tillhör de grundläggande journalistiska reglerna.
Att man skall undvika att ensidigt informera om utbud eller produkter från en viss tillverkare, och att det är klart olämpligt att upplåta redaktionellt utrymme för uppgifter om exempelvis ett företag - såvida detta inte är klart journalistiskt motiverat - är för de flesta seriösa journalister en självklarhet.

På tidningen Ego jobbar inga journalister, eller också struntar man helt enkelt i dessa regler. Här flyter den rena reklamen ihop med övrigt material på ett sätt som gör det omöjligt att veta vilka budskap som annonsörerna har betalat för att föra fram och vilka som eventuellt har hamnat där av någon annan anledning. Faktum är att det knappt går att finna en enda text i tidningen som inte har någon koppling till ett visst företag, en specifik produkt, eller någon typ av tjänst.
Hela syftet med Ego tycks vara att uppmana till konsumtion och man får en stark känsla av att varenda sida är betald av någon, vars intressen gagnas av det som skrivs.

Ett "gör om mig"-reportage mynnar ut i reklam för firman som den anlitade hudterapeuten/makeup-artisten driver.
Ett personporträtt av kvinnlig företagare åtföljs av en helsidesannons för hennes företag längre fram i tidningen.
En kort text om gudinnan Freja ackompanjeras helt omotiverat av sex stora bilder på guldringar, och de firmor som tillhandahållit dessa har även köpt annonsplats på andra sidor i tidningen.
En text om rosor illustreras med bilder (och produktinformation) från olika parfymtillverkare på ett sätt som nästan gör det omöjligt att uppfatta det hela som annat än ren reklam.
Efter ett par artiklar om choklad kommer påpassligt en stor annons för Anthon Berg, och så vidare.
Ja, till och med receptsidorna tycks vara sponsrade av en kycklingfabrikant!

Det är visserligen inte alla texter som har ett direkt samband med specifika annonser, men däremot finns det flera artiklar som genom sin totalt okritiska vinkling ändå fungerar som ren reklam för olika produkter och företag.
I en artikel presenteras Victoriakliniken i Stockholm där man utför skönhetsoperationer. Här uppmålas en minst sagt positiv bild av stället och texten ackompanjeras av en prislista som anger vad olika kirurgiska ingrepp kostar.

Några sidor längre fram handlar det om en produkt som tillverkas och saluförs av ett visst företag i Uppsala. Produkten injiceras vid exempelvis läppförstoringar och framställs i artikeln som bra och ofarlig.
"Amerikanska undersökningar visar att så kallade vackra människor tjänar mer och har lättare att få jobb än fula människor", säger marknadschefen för företaget. Han blir varken emotsagd eller kritiserad.

En klinik som sysslar med laserbehandling får ett par sidor till sitt förfogande så de kan marknadsföra sin verksamhet, en makeup-artist ges plats att ohämmat lägga ut orden om hur bra hennes salong är och ännu en produkt som används vid skönhetsoperationer avhandlas i positiva ordalag.

Så här håller det på.
Hur ett sådant publicistiskt lågvattenmärke som Ego har kunnat nå ut i butikernas tidningshyllor är för mig en gåta.
Visserligen kommer väl knappast olyckan att bli särskilt långvarig - så här usla tidningar brukar faktiskt inte klara sig särskilt länge - men vi kan väl hjälpas åt att påskynda processen lite?
Ju färre nummer vi får se, desto bättre.
Chefredaktör Anette Ditz vill att man skall nappa på en provprenumeration av Ego - tre nummer för 79 kronor.
Låt mig upplysa dig om något, Anette: Medvetna kvinnor prenumererar inte på illa skriven reklam för saker de inte behöver.
De bojkottar skiten.

Albin Valsinger : 02-07-16