Dystopi

Grekiska för "dåligstans".
En oerhört populär genre både i filmen och litteraturen.
Skillnaden från utopin är att den senare är vad du vet är bra för andra, medan en dystopi är vad andra felaktigt anser är bra för dig.
Framtiden är kall, okänslig, effektiv och kaotisk.
Allt kommer att gå åt helvete och det tidigare än du tror.

FILM:
1984 (Ninteen Eighty-Four, 1984):
Kanske en av de mest kända dystopierna i modern litteratur.
Det finns flera olika filmatiseringar av George Orwells framtidsskildring av en totalitär stat. Värt att veta om den inspelning som gjordes just 1984 är att alla scener spelades in exakt det datum de utspelar sig i boken.
Trots Orwells pessimistiska spådom om framtiden lever vi ännu inte i den storebrorstyrda staten Oceania där tankepolisen jagar oliktänkande som gör sig skyldiga till oförlåtliga brott av typen att "älska andra människor mer än staten".

A Clockwork orange (1971):
Alex är en helt vanlig sjysst kille. Han gillar saker som alla sjyssta killar gillar: våldtäkt, misshandel, LSD-spetsad mjölk och Beethoven. Glöm inte Beethoven. Stanley Kubrick filmatiserade Anthony Burgess roman och gjorde ett så bra jobb att författaren själv stod i spetsen för kampanjen att förbjuda filmen som kunde förråa ungdomen.

Apornas planet-filmerna
(Planet of the Apes, 1968 och 2001)
(Beneath the Planet of the Apes, 1970)
(Escape From the Planet of the Apes, 1971)
(Conquest of the Planet of the Apes, 1972)
(Battle for the Planet of the Apes, 1973)
I ursprungfilmen betitlad just "Apornas planet" är det Charlton Heston, den gamle vapenfetischisten, som spelar en astronaut som landar på en främmande planet efter att ha kommit totalt ur kurs. På planeten är aporna herrar och människan i bästa fall reducerad till försöksdjur. Planeten visar sig vara vår egen. Därifrån utvecklades en hel serie med apfilmer, den ena märkligare än den andra. Ett måste att ha sett nån gång i sitt liv.
Under 1970-talet producerades även en TV-serie byggd på Apornas planet, och från den klipptes ytterligare sex filmer, knappt minnesvärda, ihop.
Bland annat Treachery and Greed on the Planet of the Apes (1974) och The Forgotten City of the Planet of the Apes (1974).
År 2001 kom så demonregissören Tim Burton ut med en egen version av klassikern, den fick det föga nyskapande namnet "Apornas planet" (Planet of the Apes). Filmen bar en del av Burtons omisskännliga signum men kändes aldrig riktigt som en Applanet-film eller för den delen en Burtonfilm och blev ingen större succé hos kritikerna. Bulldozer-redaktionen anser dock att den hör till standarden i scifi-samlingen.

Barb Wire (1996):
Utspelas anno 2017 då en fascistisk diktatur tagit över USAs styre och skall utrota befolkningen med ett AIDS-liknande virus. Hjältinnan, som lånat sin karaktär av seriefiguren Barb Wire och sina läder- och lackinklämda silikontuttar av Pamela Anderson, bär turligt nog på antikropparna och räddar naturligtvis världen (=USA) från ondska. Större delen av filmen vill man annars bli räddad från Pamelas tuttar som hotar att tränga ut genom filmduken.

Blade Runner (1982):
Ridley Scotts mästerverk från 1982 hör till grundstenarna i alla sanna scifi-diggares filmsamling, liksom boken den är grundad på "Do anderoids dream of electric sheep?" av Philip K Dick.
Aldrig har framtiden varit så regnig och dyster.
Aldrig har en robots existentiella ångest gripit tag så.
"Too bad she won't live…but then again who does?"

Brazil (1985):
Terry Gilliam regisserade den här sorglustiga 1984-pastichen. En av genrens riktigt stora filmer med härligt oteknologisk framtid. Den som säger att e-post är mer framtid än rörpost har inte sett Brazil. En underbar film.

De 12 apornas armé (12 Monkeys, 1995):
Bruce Willis åker svårt vilse i tiden när Terry Gilliam återvände till dystopia. Efter den stora pesten lever de överlevande under jorden. Willis straffånge utses som frivillig att åka tillbaka till tiden innan pesten och stoppa den.
En oerhört märklig film som vi på Bulldozer mer än gärna rekommenderar.

Demolition man (1993):
Sylvester Stallone är den hårde polisen, The Demolition man, som jagar sin ärkefiende Wesley Snipes både i 1996 års Los Angeles och sen efter nedfrysning och upptining även i 2032 års LA.
Att detta är dystopi märks inte bara på att han vaknar upp i ett diktatorstyrt samhälle, utan också på att Arnold Schwarzenegger har varit president och att Taco Bell är den enda snabbmatskedjan som finns kvar, samt naturligtvis att man i denna framtid har sex virtuellt med hjälmar på sig.
Hur hemsk kan framtiden egentligen bli?

Farenheit 451 (1966):
Baserad på Ray Bradburys bok med samma namn. Titeln syftar på den temperatur där papper fattar eld. Huvudpersonen Montag har som yrke att bränna böcker i denna dystra framtid där allt självständigt tänkande är av ondo. Böcker gör människor olyckliga påstår staten. Montag blir först lycklig av att bränna böcker och sen av att läsa dem.

Flykten från New York (Escape from New York, 1981):
Var man skall spärra in sina kriminella har alltid varit en spännande fråga i framtiden. I "Flykten från New York" har man tagit ett blad ur Robert Heinleins "Coventry" och helt enkelt slagit upp höga murar runt Manhattan. Därinne får de kriminella sköta sig bäst de vill. Givetvis kraschar ett plan, inehållande USAs president, i fängelset och någon måste få ut honom. Kurt Russel spelar Snake Plissken, alla hårdingars hårding, som motvilligt låter sig påtvingas uppdraget.
Snake fick dra på sig hårdingstället en gång till 1996 och åka till Los Angeles i den inte allt för hyllade uppföljaren Flykten från LA.

Gattaca (1997):
I en framtid där genetiskt framavlade barn utan defekter hör till självklarheter och ett perfekt DNA avgör om du är "hot or not" gör den gentiskt defekte Vincent Freeman en kupp för att uppfylla sin högsta dröm, att bli rymdpilot.
En ära som annars bara är förunnad de allra bästa exemplaren av mänskligheten. När en man mördas på rymdcentret upptäcks att en person med mindervärdig DNA finns bland eleverna. Jakten på mördaren blir också jakten på Vincent.
Rekommenderas varmt av Bulldozerredaktionen.

Mad Max 1-3
(Mad Max, 1979)
(Mad Max 2, 1981)
(Mad Max Beyond Thunderdome, 1985):
Mel Gibson är i början av trilogin den hårdaste snuten i en någorlunda postapokalyptisk värld. Sedan han tagit kål på ett MC-drägg får han hela bikerklanen på sig. När hans fru och barn så mördas får han den sedvanliga knäppen. Hård rättvisa skall skipas. Senare filmer i serien tar bort polisen och placerar Max som en vandrare i en laglös efter-katastrofen öken.
Första filmen var länge totalförbjuden i Sverige av okänd anledning.

Mars (1996):
Med en tagline som "where there is life, there must also be death" är den här filmen ett måste för alla fans av B-scifi. Oliver Gruner skall hämnas och klara ut omständigheterna kring sin brors död på Mars och stöter där på allt från tveksamma vetenskapliga förklaringar till kung fu-slagsmål.

Metropolis (1927):
I framtiden bor alla i storstäder, hårt uppdelade i sociala skikt med kraftigt skiljande bostadsförhållande. I den avgasfyllda slummen bland skyskrapornas bottenvåningar bor vackra Maria som väcker starka känslor i överklassonen och slyngeln Freder. Freder får känslor även för de svaga och hans reformer gillas inte av de bättre lottade. Snart skapar den riktigt onde Rottwald en robot i skepnad av Maria för att leda arbetarmassorna i en annan riktning. Förutom att vara fylld av överdrivet stumfilmsskådespeleri är Metropolis ett mästerverk på alla plan. Detta är scifi-dystopins moder.

Robocop (1987):
Detroit kommer i framtiden att vara en helt privatiserad stad. Det gigantiska företaget Omni Consumer Products sköter så gott som allt, från sjukhus till polisväsendet. De äger stan så att säga. Mitt i denna smet av skenande kapitalism blir polisen Alex Murphy skjuten och hans hjärna instoppad i en robotkropp. Sen blir det åka av.
Den första filmen är genial konsumtionskritik regisserad av den en gång så radikale Paul Verhoeven. De två efterföljande filmerna (1990 av Irvin Kershner samt 1992 av Fred Dekker) kunde inte ens hjälpas upp från mediokritet av att Frank Miller bidragit med manus. TV-serien som baseras på Robocop skall vi inte ens tala om. Riktigt höggradig dynga. Det är möjligt att 2001 års miniserie gjorde temat rättvisa, men vi på Bulldozer vågar inte se den av rädsla för att återigen få Robocop skändad.

Rollerball (1975 och 2002):
I en harmonisk framtidsstat regleras människornas våldsbehov av den brutala lagsporten Rollerball. Idén med sporten är att visa att utan laget och samarbetet är man inget värd. Tråkigt nog dyker det upp en klant som blir den bästa och populäraste individuella spelaren någonsin. Gissa om det rubbar de styrandes cirklar.
Eftersom ingen film är för bra för att skända riktigt rejält så lät man år 2002 John McTiernan våldföra sig på Rollerball-konceptet. Borta var varje uns av samhällskritik och filmens handling förskjuten till någon skum centralasiatisk ryssrepublik där liv var billigt och logik sällsynt. Hårda bandet Slipknot ställde upp som mongoliskt underhållarband vid en av matcherna och klippningen är effektiv, men skall du se en Rollerball-film så är det den från 1975 som gäller.

Split Second (1992):
Rutger Hauer får en omaka kompanjon att hålla rätt på medan han jagar ett supervåldsamt monster genom ett översvämmat London. I framtiden har meterologerna det lättare än vad Polman har idag, det är mörkt och det regnar hela tiden. Split Second är bättre än vad det låter, kanske för att det skjuts mer än vanligt.

Total recall (1990):
Philip K Dick igen. Och Paul Verhoeven igen. "We Can Remember It For You Wholesale" heter novellen som denna actionspäckade och specialeffekts-spektakulära film är baserad på.
Grymt tuff Schwarzenegger-rulle där typiska Arnold-oneliners varvas med en komplicerad intrig som går ut på att den hemlige agenten Doug Quaid har fått ett falska minnen inplanterade i hjärnan. Istället för att leva sitt vanliga liv som megatuff agent är han placerad i en falsk tillvaro där han är byggnadsarbetare och har en söt hemmafru. Men Arnie är inte så lättlurad, han plockar bort en spårsändare ur huvudet med lite hemmakirurgi och åker till Mars för att ta itu med skurkarna. Det visar sig dock att även hans identitet som hjälte kan vara ett falskt minne...Vem är Arnold egentligen? En österrikisk bodybuildare med taskig accent kanske?

The Running man (1987):
Löst baserad på en Stephen King-novell med samma namn. En tidig och träffsäker satir över medievärldens utveckling. I ett framtida Amerika är det bästa folkliga nöjet ett lekprogram av Gladiatortyp där brottslingar får försöka överleva genom att forcera en bana fylld av diverse monstruösa slaktartyper. Orättvist anklagad för brott hamnar helyllepolisen Ben (Arnold Schwarzenegger) i ringside och får med damsällskap försöka att klara sig igenom denna mardröm.

TV:
Förutom Ap-uppföljaren och Robocopskändningen som vi beskrivit här ovan så har det gjorts lite mer TV-dystopi.

Total Recall 2070 (1999):
En serie som förvisso verkar bygga mer på Blade Runner än på Total Recall men ändå var ganska så underhållande i sin regniga futurism.
Michael Easton, annars mest känd som modellen Glenn från ett par avsnitt av Ally McBeal, spelar polisen David Hume som tillsammans med sin androidpartner Ian Farve (Karl Pruner) jagar högt uppsatta bovar.
Temat höll bara för en säsong, sedan var det dags att ersätta SF med ytterligare en TV-serie om advokater, läkare eller promiskuösa tonåringar med identifikationsproblem.