TV-varning: "Debatt"

Såg på teveprogrammet "Debatt" igår på SVT och undrar än en gång varför i helvete man aldrig lär sig.
Jag blir ju bara så förbannad på det oförklarliga snutte-media-brus-svamlet.
Ingen får någonsin säga klart och tydligt vad de menar, för att göra det tar nämligen tid. Och tid, det är något man absolut inte får slösa med i teve, ens på sämre sändningstid.

Problemet är bara att tar man sig inte tid, tid att tala och tid att lyssna, så vare sig hör eller förstår man ett jota av föregående talares inkompletta åsikt.
Och då kan man heller inte komma med vettiga mothugg.
Man vet med andra ord inte vad man talar om.

Det som gäller i det läget är givetvis att ju kortare och snärtigare du kan formulera dig, desto bättre för dig, då framstår du nämligen som den som har koll på läget. Märk väl att jag inte säger kort och koncist.
Koncist antyder nämligen att du håller dig till ämnet och åtminstone försöker vara exakt och tydlig.
Det är alls inte nödvändigt. Det du säger i tevedebatten behöver nämligen inte betyda någonting särskilt alls, bara det låter bra.

På så vis kan en av deltagarna i gårdagens program sitta, som ung-utan-koll med en fem år gammal rockerfrisyr, och representera det unga och fräscha i sitt gubbparti. Och rapa käcka slogans och slagord.
Och framstå som både kvällens huvudperson, och den vettigaste snubben i lokalen. Medan det ute i landet sitter ett gäng förstagångsväljande fnissmödisar av bägge könen och tänker att "han borde man rösta på", därför att hälften av dem vill ha honom och den andra hälften önskar att de var åtminstone lite mer som han.

Det fåtal som har något att invända, som den lille gröne killen från flumpartiet, framstår som naivare, nervösare och överviktiga jämte den flashiga rockerkillen och den garvade cyniske arkitekten som genomskådade världen redan för etthundratvå flaskor calvados sedan.

De som inte tillhör något av lägren verkar mer finnas där för den komiska effektens skull. Den skojige nysvensken som brer ut sig på sitt speciella kulturella vis och som alla skrattar bort för "han verkar ju ha kommit fel, är han egentligen här för att prata om samma sak som vi andra och oj, vad lustigt han pratar, hö hö".
Jo, han pratar om samma sak, det gör de allihop, men det är ingen som lyssnar på samma sak. Eller alls.

Den käcke kändisen är där också. Det är bra, det lockar den unga publiken. "Vad snygg han är, vad häftig han är" hoppas den stackars producenten att kidsen ska tycka. Han gör det han gör bäst, pratar om sig själv och sin tillvaro med sig själv med utgångspunkt från honom själv.

Den gamle arkitekten med det långa håret suckar.
Han vill helst fortsätta prata om den coola boken han har läst som faktiskt inte så särskilt många känner till men som förklarar allt såå bra, men han får inte prata om sin coola bok så istället hoppar han på en av de yngre deltagarna med sämre debatteknik än honom själv och slår honom till marken med det klassiska knepet "håll motståndaren ur balans och peta på hans självförtroende tills det gör ont eller spricker".
Ett elakt men säkert kort.
Skönt nu fick han synas lite till. Hurra!

Till slut får kvinnan med finn-dig-själv-vibbar, hon som är "de utsattas röst", nog av allt det pseudo-intellektuella skitsnacket och ryter ifrån.
Men självklart är det som att tala till en vägg.
En envis vägg, med stort ego, små öron och taskig empati.

Vad handlade programmet om?
Tja, det finns väl typ tre svarsalternativ till den frågan:
1) Ingen aning, jag lyssnade inte på sakinnehållet.
2) Det var någon sorts studie i mänsklig förnedring
3) Det handlade om konsumtionen som samhällsferomon.

Sänt i TV: onsdag 24 april 22.10 SVT 2

arga gubben Wilhelm Hedin
: 02-04-25