Anton Corbijn : Mortals

Utställning på Kulturhuset, Stockholm 23 februari - 28 april 2002

De flesta har nog sett Anton Corbijns bild av Luciano Pavarotti med grova svarta markeringar runt näsben och ögonparti.
Jag har alltid älskat den bilden.
Och efter att ha tillbringat ett par timmar på Kulturhuset i Stockholm omgiven av porträtt av bistra män i svartvitt står sig den bilden fortfarande rätt bra i konkurrensen.
Men det finns fler pärlor.

Courtney Love, Orlando 1995, Lithprint, Edition 20. Courtesy Torch Gallery / Exponera Fotogalleri

Anton Corbijn gjorde sig ett namn i slutet av sjuttiotalet med sina grovkorniga svartvita bilder av kända storheter. Men under åren har han själv nästan blivit lika känd som de han fotograferat. Och då snackar vi inte om B-kändisar.
På Kulturhusets retrospektiva utställning över Corbijns bilder från de senaste 25 åren finns, vid sidan av Pavarotti, valda delar av Rolling Stones, Björk, Clint Eastwood, Depeche Mode, U2 och framför allt då Bono, Naomi Campbell och så vidare. Nästan alltid porträtt.
Svartvita bilder med blickarna riktade djupt in i objektivet.
Och han väljer sina motiv.
För att de är kända, naturligtvis, men varje person får också sin egen pose, sitt eget uttryck förmedlat.
Det är inte för inte han kallats ”popvärldens okrönte imagemakare”.
Fast bilderna på Keith Richards osannolikt slitna uppenbarelse luktar nästan lite illa.

Och mitt här bland alla internationella storstjärnor finns faktiskt en hel del svenskar representerade.
Ulf Lundell spänner ögonen i mig, bredbent med handen genom håret.
Roxette är, ovanligt för Corbijn, men alldeles för vanligt för dem själva, stelt uppställda med Per Gessle i bredbent rockstjärnepose.
Vackrast av dem alla är Sophie Zelmani i blåton bland tvättlinor på Gotland.
En bild från den oerhört snygga serien som fotades till ett av hennes album för några år sen.

Annars är det mest männen som tycks ha fascinerat Anton Corbijn under de senaste 25 åren. Slitna och bistra.
Fast han bara är med på en bild känns det som om Leonard Cohen har lagt ribban och då fattar ni hur muntert det blir.
Ett tag känns det nästan lite tjatigt.
Kvinnorna är alltså inte så många men i gengäld säger bilderna på dem mig desto mer.
Björk ihopsjunken i ballerinakjol med uppblåsta kinder som om allting var outhärdligt jobbigt.
Naomi Campbell hårdsminkad och skrevande med blottade trosor under klänningen. Men hon sitter utomhus på en gammal tvättmaskin och plötsligt sätter bilden igång en hel film i mitt huvud.
Och så Marianne Faithful i svart spetsbehå, nästan lika sliten som Richards, drar ett hårt bloss på ciggen med blicken sänkt mot kaffekoppen.
Bilden talar om hur hon låter.

"Mortals" visar också upp några av de rockvideor och skivomslag Anton Corbijn producerat under åren. Depeche Modes ensamma ros finns i flera grälla färgkombinationer, tydligt inspirerade av Andy Warhol.
På TV-skärmar rullar hans rockvideor. En del i samma grovkorniga svartvitt som de flesta av hans fotografier, men också explosioner av färg bland annat med Depeche och Henry Rollins band.
Och så U2 då.
De dyker upp både här och var under hela utställningen.

Mitt i skildringarna av det hårda rocklivet ett par glimtar i ögonvrån.
Danny DeVito nere i ena hörnet av bilden med en ballong i den uppsträckta högerhanden.
Bono i skumbadet, med Bush d.ä. på TV:n, champagne och fet cigarr, med New Yorks skyline utanför fönstret.
Och Bono igen när han bytt sina flugsolglasögon mot Salman Rushdies stålbågade och ingen av dem kan hålla sig för skratt.
Och så den bild som gav Pavarotti hårdast konkurrens på min egen lilla topplista. Skunk Anansies Skin på en stor grov bild i dämpad färg.
Hennes gigantiska vita leende får all uppmärksamhet.
Det var det jag tog med mig ut i vårsolen.

Sara Hellman: 02-02-27