Candlemass
Klubben, Fryshuset, Stockholm 2007-09-26

Ett av mina absoluta favoritband sedan gymnasiet gjorde en klubbspelning i Stockholm nyligen. Jag var där och fick se Candlemass med nye sångaren Robert Lowe.

Bandet från Upplands Väsby bildades 1985. Deras fyra första skivor ser jag och många med mig som absoluta hårdrocksklassiker med "Tales of creation"-plattan som en av de bästa hårdrocksskivorna någonsin. Åren från 90-talet och framåt har varit turbulenta med ständiga sångarbyten, bråk och ekonomiska bekymmer. Kanske som en följd av allt detta så har skivsläppen varit sisådär, men på sistone har bandet lyft sig rejält. Skivan "Candlemass" från 2005 nådde nästan gamla höjder och nya plattan "King of the grey islands" är minst lika bra.

Bandet spelar något som kallas "Doom"-metal och stilen kännetecknas av mycket tung malande hårdrock som nästan släpar sig fram. Det är förvisso ös också, men de långsamma blytunga tuggande släpande riffen är ändå mest kännetecknande. Tänk er hur en zombie skulle dansa och digga så har ni takten i ett nötskal. Texterna är oftast väldigt mörka. Underbart.

Vi tappra tvåhundrafemtio som är på konsert på klubben i fryshuset, får först höra tre gamla pärlor i rad "Well of souls" med sitt pampiga intro följt av "Gallows end" och sedan "Solitude". Låter tungt och skönt bra. De vita gravkorsen blinkar på scen. Nya "Devil seed" lyfter inte riktigt, men med "mirror mirror", "under the oak" och framför allt gamla "A sorcerers pledge" fyller ut konsertlokalen fullständigt. Det går fort, bara nio låtar spelade men långa som de är så är det ändå dags för extranummer. "Black dwarf" är en riktig kovältare, tung och fartfylld med ett grundriff som drar i revbenen som behagligt rivjärn. Långa instrumentala partier i låtarna nu och "The samarithan" får avsluta, något som är synd för mig då jag aldrig riktigt gillat den låten.

Summa summarum så får en nostalgiker som jag en bra kväll med både gammalt och nytt från ett band som gott och väl kunde tröttnat för länge sedan med tanke på strulet som tidigare varit. Candlemass gav min tonårstid ett ansikte, ett musikaliskt uttryck för tonåringens inre. Idag är relationen till bandet annorlunda, men Candlemass har sin plats i mitt hjärta för vad de varit för mig och på ett nytt sätt fortfarande är.

Innehållsförteckning:
Två sjungande kvinnor i förbandet
Plastmuggsafton
Tröjtjuvar

Jörgen Krüsell : 07-10-09