[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> läst - evenemang - Bokmässan 2003


Författare som cirkusapor

Nu för tiden så räcker det sällan med att skriva en väldigt bra bok.
Nej, för att få uppmärksamhet i det ständigt ökade mediabruset krävs fler och mer utåtagerande åtgärder som föreläsningsturnér, sitta och tycka i tv-soffor och ställa upp på bokmässan.
Det finns alltid författare som tycker om strålkastarljuset och där det förstärker deras naturliga glans lite extra. Det finns tyvärr också de som i allt för stark hetta skrynklas ihop lite och vars svaga egna ljus försvinner totalt när flera hundra watt exploaterar dem.


Att lyssna sig igenom litterära seminarier av skilda kvalitéer och karaktärer gör att man snabbt lär sig urskilja vilka författare som växer och vilka som faktiskt krymper en aning. De kan ha skrivit magiska böcker med fantastiska meningar som nästan bränner sönder pappret de skrivits på, men när författaren själv skall berätta om boken så framträder en fuktig vedklabb istället.

Under bokmässans första dag har jag lyssnat på människor som pratat om biblioteksbyggen, flickors läslust, exotiska frukter, antisemitism och egna litterära alster. Jag har gått på bokmässan nästan varje år i över tio års tid och intrycken har skiftat nästan lika snabbt som göteborgsvinden.
Det finns böcker som jag bara måste läsa för att författaren berättade så intressant och det finns böcker vars författare avskräckt mig från att göra ett försök till läsning.

Torsdagen inleddes med en beskrivning av Världsbiblioteket i Alexandria.
Ett svenskt SIDA-projekt jobbar med utveckling av bland annat barnlitteratur- och IT-delen. Projektledaren Angelica Schneidler-Larsson, som också är förstebibliotekarie på Göteborgs universitetsbibliotek, höll i seminariet.
Den var ungefär som jag väntat mig. Lagom korrekt och saklig och kanske inte helt medryckande, men ändå intressant.

Sen lyssnade jag på två botanister från Lund, Lennart Engstrand och Marie Widén, som har ägnat sig åt att beskriva och fotografera frukter från främmande länder. Jag måste erkänna att jag smet in på seminariet mest i förhoppningen om att få något smakprov på någon exotisk frukt.
Tyvärr så serverades vi bara ord. Det började lite halvsegt för att sedan bli en oerhört rolig och intressant föreläsning av kunniga människor. Nu kan jag en hel del om både fikon och brödträdets resa från Afrika till Karibien, även om jag inte fick smaka på nåt.

Judiskt liv i ett mångkulturellt Polen verkade intressant, med tanke på att ett av bokmässans tema är just Polen. En panel bestående av Konstantin Gebert (polskjudisk redaktör, publicist och författare) och Leo Lagercrantz (journalist från Expressen som var ersättare för författaren Ida Fink) samtalade med moderator Anders Carlberg från den judiska församlingen i Göteborg. Konstantin Gebert var en oerhört verbal och intensiv personlighet som medryckande berättade om den judiska kulturen. Det blev en intressant diskussion om skillnaden i antisemitiska strömningar i Polen kontra Europa och övriga världen och hur det påverkar judarna efter ett inträde i den europeiska unionen. Gebert diskuterade också behovet av ickejudars intresse för den judiska kulturen för att hålla den vid liv. Leo Lagercantz satt bredvid och hans mycket hackiga framställning stjälpte snarare än förde diskussionen framåt tyvärr.

Nästa nedslag blev för min del en föreläsning av Christoph Reuter. En tysk journalist som i mitten på 1990-talet började undersöka fenomenet självmordsbombare. Det har resulterat i boken "Med livet som vapen". Parallellt med bokskrivandet och journalistiken har han studerat islamologi och arabiska. Det svenska förordet till boken är skriven av Jan Hjärpe, professor i islamologi vid Lunds universitet. Hjärpe höll en introduktion till Reuters bok och därefter talade författaren själv i dryga 40 minuter. Ämnet är intressant och Reuter diskuterade självmordsbombaren i ett historiskt såväl som samhällsvetenskapligt och politiskt perspektiv. Tyvärr så läste han innantill och inte ens den mest fascinerande text håller för 40 minuters innantilläsning.
Det märktes väl på publiken som lyssnade, efter ett tag stänger man helt enkelt av. Min kompis "vilade ögonen", själv skrev jag inköpslista på matvaror och en del andra tog upp seminarieprogrammet och läste, andra började sakta dra sig ut ur föreläsningssalen. Så mycket mer hade vunnits om det varit en tydligare dialog mellan de två männen på podiet och om Reuter vågat släppa manus en gnutta.

Det är som så mycket annat ett vågspel när det gäller att välja seminarier.
Vilka människor kommer få mig att lyfta från det hårda cementgolvet och vilka får mig att nästan börja gråta eller kanske skratta? Jag hoppas att jag åtminstone slipper dem som får mig att somna.

 


Carin Thärnström : 03-09-26


 
> maila crew@bulldozer.nu