Charlie Christensen i Österled

Arne Ankas "pappa" serietecknaren Charlie Christensen lämnade hemmet i Spanien för att intervjuas på bokmässan av serieakademiens ordförande Sture Hegerfors och historikern Peter Englund.
Det var dock inte ankan som var i fokus denna gång utan vikingar. Christensens senaste projekt är att omsätta "Röde Orm" i serieform.

Tre seriealbum om Frans G Bengtssons "Röde Orm" har det hittills blivit och det fjärde och sista beräknas vara klart nån gång våren 2004.

Samtalet kom dels att handla om varför Charlie Christensen tröttnade på att teckna kultserien Arne Anka och dels om hur det rent praktiska arbetet kring att omsätta Frans G. Bengtssons vikingaepos till seriebilder gått till.
Tyvärr saknade seminariet lite fokus och det kändes som om Christensen egentligen inte ville prata om Arne Anka alls, vilket gjorde att en massa tid ödslades på detta istället för det betydligt roligare ämnet hur han gjort bildresearch för "Röde Orm".

Christensen uttryckte en besvikelse över att så många tolkat Arne Anka som en självbiografisk livsstilsserie och inte som det han menat det som, ett instrument för att bedriva politisk debatt och samtidssatir.
Vid en fråga om vilka som var hans förebilder och inspiratörer angav han Bellman och revymakaren Karl-Gerhard "eftersom en seriesida är som en kuplett - nio bilder är som fem refränger".
Hans huvudorsak till att sluta teckna Arne var att han efter flytten till Spanien kände att han inte kunde bedriva trovärdig samhällssatir mot ett land han inte längre bor i.
- Dessutom tröttnade jag på att rita den där jävla näbben.

När Christensen blev tillfrågad om att ta sig an "Röde Orm" och göra en serie utav denna klassiker var han först tveksam. Men efter att ha tagit ett sabbatsår från tecknandet efter Arne Anka började kassan krympa och han omvärderade sitt beslut. Men inte utan ångest. "Det var läskigt att ge sig på en sån nationalklenod, det kändes lite som att bajsa i kyrkan".
Därefter vidtog det digra jobbet med att börja forska fram hur saker kunde ha sett ut vid den här tiden. Frans G Bengtssons berättelse är som en saga, men är baserad på historiskt material. Alla slag som utspelas i boken är äkta och platserna som beskrivs finns på riktigt. Alltså gjorde Christensen stora ansträngningar för att ta reda på hur arkitekturen vid den här tiden såg ut och att besöka flera av de platser som förekommer i boken. Ibland krävdes att riktigt detektivarbete för att hitta de platser som nämns i böckerna.

För att vi skulle se hur Christensen arbetat visade han sina researchfoton och sen fick vi se den färdigtecknade bilden. Det är mycket spännande att jämföra och se hur och var han hämtat inspiration till olika detaljer i bilderna.
Det kan röra sig om allt från ett foto på den irländske bartenderns tatuering som blivit en tecknad vikingatatuering i boken till valven i moskén i Cordoba som först fotograferats och sen ritats av med skrämmande detaljrikedom i en annan av böckerna.
Tyvärr blir denna del av seminariet allt för kort och det känns lite rumphugget.
Kanske kunde man ha skippat den inledande småraljanta genomgången av olika tidigare försök att göra om klassisk litteratur till serieform (fast visst drog alla på munnen när vi såg Strindbergs idéroman "Röda rummet" i serieformat. Ingen riktig actionserie där kan man lugnt påstå. Seriebubblornas storlek i den tecknade versionen av "Hamlet" var inte heller att leka med.)

Om respekten för originalförfattaren säger Christensen slutligen:
- Jag har nu gjort berättelsen till min. Det är jag som skrivit "Röde Orm". Det är som en mental gravskändning av Frans G Bengtsson, men jag lovar att lägga tillbaks alla benen och återlämna berättelsen när jag är klar.

Mia Gustavsson : 03-09-30