[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> läst - evenemang - Bokmässan 2003


Evengelium för de redan frälsta?

"Fri, frigjord eller villkorligt frigiven?" var titeln på ett seminarium där en panel bestånde av kända feminister som Eva Adolfsson, Ulrika Knutson, Eva Moberg och Gunilla Thorgren deltog. Samtalet leddes av Immi Lundin.
Det hela blev en intressant diskussion och en gnutta debatt om kvinnohistoria. Främst 1900-talets kvinnohistoria och den brist på kontinuitet som funnits inom kvinnorörelsen. Historien "upptäcks" mer eller mindre på nytt hela tiden, istället för att kanske utvecklas ur det som varit.


De fyra debattörerna är alla aktuella med nya böcker. Eva Adolfssons senaste bok, essäsamlingen "Hör jag talar", resonerar kring kvinnors möjligheter att göra sig hörda. Ulrika Knutsons bok har ännu inte givits ut, men har titeln "Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor".
Knutsons bok belyser det tidiga 1900-talets kvinnorörelse och feminismens genombrott i Sverige.
Gunilla Thorgren har skrivit om sjuttiotalet och sina erfarenheter från dåtidens kvinnokamp i "Grupp 8 och jag".
Eva Moberg skapade rabalder och ramaskri när hon skrev "Kvinnans villkorliga frigivning" i början av 1960-talet och hon är nu aktuell med boken "Prima materia. Texter i urval".
Här finns alltså nästan hundra års kunskap av kvinnorörelsen samlad och varför är de röda trådarna så svaga att de ibland inte syns för de unga, nyväckta feministerna? Gunilla Thorgren tror att det delvis beror på valet av organisation bland feministerna. Kvinnorörelsen har aldrig varit hierarkisk utan utgått från platta organisationer. Den är inte alltid så väldokumenterad och inte heller har kvinnor tagit rollen som experter inför varandra. Hon jämför med arbetarrörelsen där både hierarkin och dokumentationen varit mycket tydligare och där det därför också funnits ett större histroriskt material att visa upp.

Trots att det ändå finns viss dokumentation av kvinnorörelsens utveckling så räcker den inte till för att upplysa de yngre generationerna. Den kanske finns där, men den når inte riktigt ända fram till målgruppen. En bidragande orsak kan kanske vara att kvinnohistoria har en tendens att separeras från den "vanliga", d v s mannens historia, och att det trots allt är den "manliga" historien som är norm i exempelvis skolundervisningen.
Gunilla Thorgren arbetar som statssekretare under Marita Ulvskog och ett av de projekt som de arbetar med handlar om att få muséer att synliggöra kvinnor. Väldigt många muséer väljer att skapa kvinnorum i stället för att integrera dem bland övriga samlingar och återigen särbehandla kvinnan som nån som inte riktigt är som "de andra", d v s männen.
Eva Moberg hävdade i sin skrift "Kvinnans villkorliga frigivning" att det inte fungerar att ha arbete och samtidigt ta ansvar för hem och barn och ivrade bland annat för arbetstidsförkortning. Förutom att hon blev anklagad för att hata hemmafruar (!) så resulterade debatten som följde i att daghem och barnstugor byggdes ut.
Mobergs åsikt var att männen skulle bli mer delaktiga hemarbetet, men med utbyggd barnomsorg påverkades inte mannens heltidsarbete i någon större utsträckning. Arbetstidsförkortning är fortfarande inte aktuell, om det inte handlar om kvinnor som minskar sin arbetstid (men då också minskar sin pension). Grupp 8 stred på sin tid bland annat för att kvinnan skulle ha rätt att söka arbete, och om hon inte fick något, då ha rätt till arbetslöshetsersättning!

Jag som växte upp på sjuttiotalet hajar till inför deras krav.
Var det verkligen inte bättre då? De flesta av de krav de kämpade för då är nu genomförda. Trots det kommer det hela tiden till nya och även nygamla krav (som arbetstidsförkortning) och i takt med att samhället förändras så behöver också kvinnorörelsen förändras.
Eviga problem som är lika aktuella nu som då är till exempel kvinnans rätt till sin egen sexualitet, utan att för den skull bli kallad lösaktig eller hora.
En betydelsefull påverkan för unga i dag är faktiskt den invandring som för med sig värderingar från strikt patriarkala länder där stor åtskillnad görs på en mans kvinna (jungfrun) och kvinnan tillgänglig för alla (horan).
Thorgren jämför för hur klimatet var när hennes 38-åriga dotter var tonåring respektive när den 22-åriga dottern var det, och hon berättar hur hon häpnade över artiklar som den nu 22-åriga dottern läste om hur tjejerna skulle tillfredsställa pojkarna. Hon ifrågasatte var debatten om den kvinnliga sexualiteten har tagit vägen och ställer sig också frågan om hon och andra tagit sitt ansvar i att upplysa dagens ungdomar i ämnet.

Det är intressanta diskussioner som uppstår under seminariets gång och tankar väcks till liv för att förhoppningsvis så frö i vidare diskussioner i andra sammanhang.
Vilka får då ta till sig denna diskussion och information?
Eftersom det är ett av de stora seminarierna och kostar pengar så är majoriteten i publiken kvinnor, ganska troligt lärare och bibliotekarier liksom en hög med journalister. Kvinnor som i de flesta fall är både familjära med kvinnohistorien och sympatiserar med den. Jag kan ju tycka att det är en av bristerna med Bokmässan nu för tiden, de dyra seminarierna som utesluter de som inte har råd. Ett seminariekort kostar 2600 kronor för fyra dagar och de som betalt den avgiften på egen hand är försvinnande få.
Det man kan hoppas på är att de yrkesfolk som lyssnar på seminarierna faktiskt sprider tankarna och idéerna vidare och skapar nya forum och debatter på till exempel skolor och bibliotek där tankarna når ut till en större publik.


Carin Thärnström : 03-09-30


 
> maila crew@bulldozer.nu