Den viktorianska epoken

Årets bokmässa satte fokus på brittisk litteratur och det var inte bara den nutida som diskuterades.
Jag lyssnade på tre seminarier som alla tre belyste den viktorianska epoken i Storbritannien.

Den viktorianska epoken är den period som drottning Victoria regerade det brittiska samväldet och det gjorde hon i sextiofyra år, under åren 1837-1901.
De tre seminarierna handlade om Dickens, familjen Brontë samt om två nutida författare som båda valt att förlägga handlingen i sina böcker till den viktorianska epoken.

DICKENS

I det första seminariet diskuterades "Den moderne Dickens". Samtalet fördes av författaren Ola Larsmo, litteraturprofessor Johan Svedjedal och journalisten Ulrika Knutsson.

Det är ingen tvekan om att Charles Dickens (1812-1970) tillhör en av Storbritanniens mest kända författare. Hans påverkan syns än idag både i den anglosaxiska och den internationella litteraturen.
Dickens växte upp i Portsmouth som son till en bokhållare. Familjen hade det relativt bra, men tyvärr råkade fadern på obestånd och hela familjen hamnade på gäldstugan. Den unge Charles fick sluta skolan och istället börja arbeta på skokrämsfabrik. Det påverkade honom givetvis och finns som ett tema i flera av hans böcker där förnedring och skräck är givna ingredienser.
Han gick den långa vägen och provade på en mängd olika yrken, som att arbeta på advokatkontor och testa en skådespelarbana, innan han till sist blev journalist. Han blev känd som en rapp politisk reporter och kåsör under namnet Boz.
Hans första steg på den litterära banan var boken "Sketches by Boz", som innehöll bitska skisser från Londonlivet. Den blev en succé när den publicerades 1836. Därefter kom "Pickwick-klubbens efterlämnade papper" 1836-37, som först publicerats som följetong.

Charles Dickens var stilbildare, pionjär och spridare av litteratur som tog upp samhällsfrågor. Jonas Svedjedal beskriver Dickens som en godmodig samhällskritikersom var mycket medialt skicklig. Han publicerade sina berättelser i i vecko- och månadshäften som när han började hade en upplaga på 500 exemplar och som sedan ökade upplagan till 10 000 exemplar på grund av Dickens popularitet. Häftena var billiga och nådde ut till en stor publik som inte hade råd med böcker. De kan jämföras som våra tiders tv-serier och fick stor uppmärksamhet. Dock blev nog de flesta aningen tagna på sängen av succéerna och faktum är att tryckplåtarna som användes blev utslitna och tryckarna fick kallas in på övertid så att vinsten till stor del åts upp av produktionskostnaderna. Berättelserna som publicerades var illustrerade och till en början var det faktiskt bilderna som gjordes först. Dickens fick helt enkelt skriva scener som passade till illustrationerna.

Ola Larsmo påpekar också att Dickens var extremt modern för sin tid och uppfann nya genrer som julboken och tog upp diskussioner om copyright med förläggarna. Charles Dickens är med och skapar realismens genombrott och enligt Larsmo så är det unika med Dickens att han förknippar seende och skrivande. Dickens uppfattades av vissa som en farlig vänsterman, men han var inte intresserad av vare sig arbetaruppror, hungersnöden på Irland eller britternas hänsynslösa kolonialisering. Det som Dickens främst kritiserade var tre angelägenheter.
För det första bysättningshäkten där den anklagade kunde få sitta och nästan ruttna bort om inte familjen hade råd att lösa ut vederbörande. För det andra fattigvården och för det tredje internatskolor för sämre bemedlade barn.
Han blev citerad i parlamentet när nya förslag till lagstiftning lades fram och de tre nämnda angelägenheterna både ändrades och förbättrades med tiden.

Ulrika Knutsson citerar J B Shaw: "I jämförelse med Goethe är Dickens en barbar, likväl är han en av de största författarna". Hans intriger är hopplösa, han har påklistrade lyckliga slut och hans hjältar saknar personlighet, men trots att de kan liknas vid karikatyrer på ytan så lyckas han göra dem levande och trovärdiga. Knutsson tar som exempel Mr Micawber i "David Copperfield" med sin obotliga tro på att allt kommer att ordna sig: "Something will turn up".
Det lär vara ett porträtt av Dickens egen far.

Knutsson pratar också om hur teatern i Europa under 1970-talet ville komma bort från stiliserade kammarspel och letade efter känslomässigt starka pjäser, och då fann Charles Dickens verk. Det finns numera åtskilliga uppsättningar av "Oliver Twist" och "Nicholas Nickelby" där framförallt den senare boken skapade en ny scenisk uppsättning med inspiration av Shakespeare.
Kanske är det så att man idag tittar på Dickens snarare än läser honom, men vill man göra ett försök så föreslår Ola Larsmo hans "Bleak house", Ulrika Knutsson "Lysande utsikter" och Johan Svedjedal "En julberättelse" (som en kuriositet kan nämnas att Joakim von Anka på engelska har namnet Uncle Scrooge, som är synonymt med den penninggnidne mannen i "En julberättelse")

Panelen ser hur den brittiska 1800-talstraditionen framför allt lever kvar i det forna kolonierna och hos författare i med en dubbel kulturell bakgrund, som exempelvis Arundathi Roy, Zadie Smith och Hari Kunzru.

FAMILJEN BRONTË

Nästa seminarium var "Möt de märkliga Brontës" där författaren/översättaren Gun-Britt Sundström, författaren Sigrid Combüchen och journalisten Ulrika Knutsson samtalade.

Familjen Brontë är dubbelt aktuell på svenska i år. Dels i en brevbiografi som getts ut av Juliet Barker (i översättning av Gun-Britt Sundström) och dels i och med att den första svenska översättningen av Anne Brontës "Främlingen på Wildfell Hall" kommer ut.

Familjen Brontë bestod av fadern Patrick, präst i Yorkshire, och hans hustru Maria samt sex barn, varav två dör unga.
Maria Brontë dör när den yngsta dottern Anne är ett år gammal.
Charlotte är dotter nummer tre, de två första döttrarna Maria och Elisabeth dör i tioårsåldern, därefter kommer den ende sonen som nummer fyra. Emily och Anne är de två yngsta i syskonskaran. De sex barnen föds inom loppet av sju år så det är kanske inte konstigt att fru Brontë dör i vad som förmodas vara äggstockscancer. Moster Branwell flyttar till kyrkogården för att ta hand om den moderlösa skaran.
Familjen Brontë är ovanlig på det sättet att barnen får ovanligt stor frihet under sin uppväxttid, både fysiskt och andligt. De har fri tillgång till prästgårdens litteratur och möjlighet att vandra omkring fritt i omgivningen. Vad de däremot saknar är pengar. Döttrarna, och till viss del även Branwell, tvingas tidigt hjälpa till med familjens försörjning, mestadels genom undervisning.

Ulrika Knutsson beskriver familjen som unik genom att den innehåller två genier, Emily och Charlotte och två "bubblare" Anne och Branwell.

De fyra syskonen skapade en fantasivärld som de besökte, skrev om och spelade upp, även upp i vuxen ålder. I dag skulle det kallas rollspel.
Charlotte och Branwell behöll samma värld som de fyra hade skapat men det finns dokument som berättar att Emily och Anne för en egen, "Gondal".

Enligt omvärlden så var det bara Charlotte som var socialt kompetent av systrarna. Anne var oerhört blyg och Emily hade kunnat bli en stor sjöfarare enligt sin lärare. Ett yrke för Emily idag hade varit att skapa dataspel enligt panelen och Charlotte skriver själv att "Emily borde alltid ha en tolk mellan sig och omvärlden". De två studerade en tid i Bryssel och det var bara Charlotte som fick några vänner där.

Elisabeth Gaskell var en vän till Charlotte och efter hennes död skrev hon den första biografin över familjen Brontë och skapade enligt Ulrika Knutsson en "spinsteridyll" som ville omforma bland annat Charlotte.
Senare översättningar av systrarnas verk, bland annat den av "Främlingen på Wildfell Hall", har tagit fram realismen i deras berättelser. Men Emily betraktas som symbolisten av de tre författande systrarna.

1846 utkommer "Poems" av Currer, Ellis och Acton Bell och under 1847 utkommer "Agnes Grey" (av Anne), "Svindlande höjder" (av Emily) och "Jane Eyre" (av Charlotte) under pseudonymen Bell.
Charlotte Brontë och Charles Dickens har det gemensamt att de båda kritiserade den typ av internatskolor för bättre bemedlade barn som det fanns gott om i det viktorianska England, bland annat i Yorkshireområdet.
Under 1848 ges "Främlingen på Wildfell Hall" ut i USA som ett tidigt verk av Currer Bell.
Branwell och Emily dör av tuberkulos och året efter, 1849, så dör även Anne i samma sjukdom. Charlotte gifter sig 1854 men dör redan 1855 i en tidig graviditet. Av familjen Brontë finns endast fadern Patrick kvar i livet och han dör 1860.

Trots det faktum att alla de tre systrarna var betydligt mer begåvade än brodern Branwell så var det på honom det satsades på. Han skulle bli någonting, förhoppningsvis en framgångsrik målare. Den målning av honom som är mest känd är den på honom och de tre systrarna. Den hittades hopvikt hos Charlottes make när han hade dött. Målningenär ett porträtt av syskonen där Branwell har valt att måla över sig själv och där fokus hamnar på de suddiga övermålade konturerna av en människa istället för porträtten av de tre systrarna.
Branwell hade varken begåvning eller styrka att leva upp till målen som sattes och när han dog var han starkt försupen. Det råder ingen tvekan om att Anne fått inspiration från Branwell i beskrivningen av den försupne äkte maken. Den betraktas som en tendensroman och Anne ville varna unga flickor att det faktiskt inte går att reformera en sådan man som hon beskriver. Storasyster Charlotte tog dock avstånd från romanen.

Charlotte Brontës roman "Jane Eyre" skapade på 1970-talet en veritabel forskningsindustri där de amerikanska feministerna Gilbert och Gubar gick i spetsen med sin bok "The mad woman in the attic". Där analyseras Jane Eyre och där ligger fokus på Mr Rochesters första hustru, det galna halvblodet från kolonierna. Jean Rhys har skrivit en roman om den första Mrs Rochester, "Den första hustrun".

Det är inte många romaner som finns av de tre systrarna, men de få som finns har spelat en betydelsefull roll både inom litteraturforskningen och för nöjesläsningen. Juliet Barkers brevbiografi "Familjen Brontë - en brevroman" existerar trots att Charlottes make ville att Charlottes väninnor skulle bränna breven hon skrev till dem. Lyckligtvis lät de bli det och biografin är till största delen baserad på Charlottes korrespondens, men även övriga familjemedlemmars brev och dagböcker finns representerade. Gun-Britt Sundström som översatt boken är dock aningen tveksam till att ge ut privata brev som aldrig var tänkta för offentlig publicering, medan Ulrika Knutsson hävdar att allt vad en författare skrivit är av intresse, då även den privata delen.

Sigrid Combüchen läste Emily Brontës "Svindlande höjder" i mitten av tonåren och tyckte inte det var lyckat. Jag kan bara hålla med för jag gjorde detsamma och blev inte speciellt förtjust i romanen, då.
Charlotte Brontës "Jane Eyre" läste jag i de sena tonåren efter att ha sett berättelsen på TV och blev förvånad, förtjust och förälskad i den.
Enligt Ulrika Knutsson är den en klockren julklapp till en tjej i tidiga tonåren, då man dessutom har något att prata om efter genomläsningen. Gun-Britt Sundström upptäckte i samband med översättningen av brevbiografin att hon faktiskt aldrig läst "Jane Eyre" som tonåring. Hon är idag glad över det eftersom hon tror att hennes bild av Mannen skulle ha färgats alltför starkt av Mr Rochester, till de nutida männens nackdel.

WATERS/FABER

Det sista seminariet var "The victorian era in the British literature" där två nutida brittiska författare, Sarah Waters och Michel Faber, berättade om varför de valt att skriva om den viktorianska epoken.

Sarah Waters genombrott i Sverige kom med romanen "Ficktjuven", som handlar om en ung flicka i det viktorianska London. Hon utbildas till ficktjuv och visar sig vara en bortbyting, en överklassflicka som växt upp i slummen. Det är också en roman om lesbisk kärlek mellan två unga flickor.
Waters säger att hon ville berätta om något som viktorianerna inte själva talade högt om, d v s homosexualitet. Hennes böcker bygger på historisk forskning om den homosexuella kulturen i England. Den viktorianska eran är en passande tid att förlägga berättelser om homosexuell kärlek till, eftersom det var en brytningstid mellan gammalt och nytt där staten inte längre hade någon större insyn i den enskilda människans liv.

Michel Faber har skrivit en roman om den prostituerade kvinnan "Sugar" och hennes väg till ett bättre liv. Han började skriva på boken som nittonåring och har under åren omarbetat den tre gånger och därmed hunnit skriva två andra böcker under tiden. Faber är från början holländare, men uppvuxen i Australien. Den första versionen av "Sugar" skrev han utan att varit i London alls och utan någon större research. Han använde sig av en gammal turistkarta för att få något begrepp om London och dess gator, men det var allt.
Sedan dess har han dock läst in sig på perioden och är medlem av en akademikergrupp som har den viktorianska perioden som specialintresse. Däremot så läser han inte regelbundet viktoriansk litteratur. Något som Sarah Waters gör, vilket hon har uppmärksammats för i och med att hennes karaktärer "tänker som viktorianer" och att hennes böcker inger en antropologisk känsla.

Båda författarna skriver om sexualitet i sina böcker. Michel Faber säger att han valde en prostituerad kvinna som huvudperson för att han ville att personen skulle börja från botten av samhället och att resan därmed skulle få maximal distans genom att färdas upp genom samhällsskiktet.

Enligt Michel Faber så var de pornografiska bilder som producerades under den viktorianska perioden väl så avancerade och även de skriftliga beskrivningarna kunde vara nog så saftiga. Som exempel tar han en dagbok, skriven av en okänd man som berättar mycket utförligt om alla kvinnor han hade sex med. "My secret life" heter den och är skriven under pseudonymen Walter.
Efter Michel Fabers uppläsning av ett stycke kan man konstatera att det inte är många moderna författare som skulle vara riktigt så frispråkiga, fast de döljs ju inte heller av anonymiteten som Walter gjorde.

De båda författarna konstaterar att de viktorianska författarna skrev oerhört filmiska böcker innan filmen som medium ens var påtänkt. De har ju också i modern tid visat sig att väldigt många av de viktorianska författarnas verk lätt har kunnat överföras till både teater- och filmscenen.

BOKTIPS PÅ ROMANER SOM UTSPELAR SIG UNDER DEN VIKTORIANSKA EPOKEN:

Viktorianska författare:

Charles Dickens i urval:
Oliver Twist
Nicholas Nickleby
David Copperfield
Lysande utsikter
Pickwick-klubbens efterlämnande papper
En julberättelse
Bleak house
Little Dorrit

Charlotte Brontë:
Jane Eyre
Shirley
Villette
The Professor

Anne Brontë:
Främlingen på Wildfell Hall
Agnes Grey

Emily Brontë:
Svindlande höjder (som hette "Blåst" i den första svenska översättningen)

Övriga:
William Thackeray - Fåfängans marknad
George Eliot - Middlemarch
Robert Louis Stevenson
Arthur Conan Doyle

Nutida författare:

Sarah Waters:
Livstråden
Ficktjuven
Kyssa sammet

Michel Faber:
Sugar

Läs gärna den svenska författaren Carina Burmans nyutkomna roman "Babylons gator" som urspelas i ett viktorianskt England.

Carin Thärnström : 04-09-30