Författare är också stjärnor

Att gå på Bokmässan har vissa likheter med att gå på en rockkonsert.
För man vill se idolerna uppträda, men skulle hemskt gärna vilja ha en närmare skymt av dem också för att så att säga få se dem "i verkligheten".

Vad man kan lära sig är att verkligheten inte alltid korresponderar med bilden på bokens omslagsflik eller med de i tidningen.
Jag stod och väntade på ett seminarium med Michel Faber och han gick förbi mig utan att jag på något sätt förband honom med bilden från bokomslaget.
Att utifrån ett ansiktsfoto skapa sig en bild av en människa är kanske dumt, men ibland så lyckas man. Dock inte i detta fallet.
Michels mörka, lätt demoniska, bild visade sig tillhöra en mycket späd (ja, det finns inget lämpligare ord) liten kille med ljusbrunt hår och att föreställa sig att han skulle ha passerat tjugotre kändes märkligt. Med tanke på att han studerade på universitet i slutet på 1970-talet så är dock en ålder av dryga fyrtio mer sannolikt än tjugotre, om han inte var ett underbarn, och det fanns inga indikationer på det.

Simon Sebag Montefiores seminarium hade jag inte tänkt gå på, men följde med för skojs skull. Han visade sig vara en lysande föreläsare och fick mig att vilja läsa hans bok om Stalin. Jag fick dock vissa betänkligheter när jag såg tjockleken på boken och besutade mig för att lägga den på listan "vill läsa någon gång". Under seminariets gång så drog jag en slutsats à la Sherlock Holmes och konstaterade att Montefiore nog är en fåfäng man.
Bilden i seminarieprogrammet och även på bokomslaget visade en betydligt yngre och "hårigare" man än den som stod på scen.
Francis Spufford däremot visade sig vara en exakt kopia från bilden, det är t o m inte helt omöjligt att det var samma tweedkavaj på bild och i verklighet.
Det som möjligen förvånade mig något var att han var betydligt längre och resligare än vad min fördomsfulla blick hade läst ut från hans foto.
Han var däremot precis så brittisk korrekt, så artig och förtjusande som hans självbiografiska bok ger illusion av.

Jan Guillou funderar efter nästa vassa replik. © Bulldozer

Jan Guillou och Göran Rosengren vet jag från tidigare mässor att det är två herrar vars reslighet inte existerar i verkligheten.
Nu råkar jag själv inneha 176 centimetrar över jordytan vilket gör att det är åtskilliga som får finna sig i en blick från ovan av mig. Det gör också att jag har vanan att betrakta män som inte når upp till mina höjder som korta. (en väninna på 165 centimeter har inte riktigt samma inställning). Liza Marklund klår mig längdmässigt vill jag minnas, medan däremot förläggaren Dorothea Bromberg i högklackat knappt når upp till min axel.
Torbjörn Flygt sprang jag ihop med, även om vi båda undvek direkt hopstötning. Hans image av brittisk professor i tweed blev en skarp kontrast till förebilden Björn Ranelid som var iklädd en svart väst, där hans gyllenbruna armar kunde beskådas. Jag kunde konstatera att ingen rakning av dem hade skett nyligen. Jag vet inte om det var det som var meningen med klädseln, men eftersom jag tidigare år sett honom i elegant vit kostym så är årets väst onekligen en ny inriktning när det gäller klädstil.
Det är inte alltid lätt att urskilja de prominenta gästerna på Bokmässan från de övriga. P O Enqvist tillhör en av de längre och det gör honom, vid en uppåtsträvande blick, urskiljbar.
Att se Marika Cobbold och Majgull Axelsson i verkliga livet blir ingen överraskning från bokomslagets bilder, förväntan och verklighet visar sig inte vara markant åtskilda. Eric Schlosser var en exakt kopia av sitt fotografi, eller rimligtvis tvärtom, och hade en stillsam, nästan tillbakadragen personlighet när han pratade om det politiska tillståndet i USA. Möjligtvis kunde man ana en starkare känsla när han talade om hur mycket han älskade sitt land och vad han ansåg om människor som hatade USA.
Att lyssna på Birgitta Stenberg när hon läser högt ur sin nya bok och samtidigt titta på denna rara och förtjusande äldre dam gör att man nästan blir skär om kinderna. För inte kan väl hon ha varit och vara så vild och så öppen om sexualitet, egen och andras. Det kan hon dock och är.

Vilka på den här bilden är presumtiva kulturjournalister? © Bulldozer

Vill man spana in en kvinnlig kulturjournalist så spana efter dem i helsvarta kläder, och har de ingen strikt page så är en mer konstnärlig klippning med taggar sannolik. De vinkar och minglar och hälsar på "alla".
De manliga kulturjournalisterna kör med den mer bohemiska stilen, sjavig kavaj och en frisyr som slutade vara frisyr för ett bra tag sedan. Bland de unga manliga brittiska författarna var en lätt tillrufsad, spretig hårstil tillsammans med en randig skjorta en gångbar och uppenbarligen användbar stil.

De senaste böckerna av de nämnda författarna:
Michel Faber har skrivit "Sugar" (Brombergs)
Simon Sebag Montefiore har skrivit "Stalin - Den röde tsaren och hans hov" (Prisma)
Francis Spufford har skrivit "Hur jag läste böcker och lärde mig leva" (Albert Bonniers)
Jan Guillou har skrivit "Tjuvarnas marknad (Piratförlaget)
Göran Rosenberg har skrivit "Friare kan ingen vara" (Albert Bonniers)
Torbjörn Flygt har skrivit "Verkan" (Norstedts)
Björn Ranelid har skrivit "Bär ditt barn som den sista droppen vatten" (Albert Bonniers)
P O Enqvist har skrivit "Boken om Blanche och Marie" (Norstedts)
Birgitta Stenberg har skrivit "Alla vilda" (Norstedts)
Marika Cobbold har skrivit "Fjärilsjakten" (Månpocket)
Majgull Axelsson har skrivit "Den jag aldrig var" (Prisma)
Eric Schlosser har skrivit "Pengar som gräs" (Ordfront)

Carin Thärnström : 04-09-30