Bernardo Atxaga - om namn och språk

Ett tråkigt jobb eller tråkiga studier kan ibland vara en stark sporre för att göra något annat. Bernardo Atxaga läste ekonomi vid universitetet och hann även jobba en kort period som ekonom och tyckte att detta var uttråkigt. Att skriva var betydligt mer stimulerande och det är som författare som vi känner till honom.

Bernardo är dock inte hans verkliga namn. Han jämför sig med en man som viger sitt liv åt kyrkan, och när han lämnar det värdsliga livet och inträder i klosterlivet får han ett nytt namn. Bernardo betraktade sitt skrivande som sitt dolda liv och det livet var större än hans verkliga liv, hävdar han, och därför ville han byta också byta sitt namn. En annan bidragande orsak tiol hans namnbyte var att det var en orolig tid i Spanien och Baskien under 1970-talet. Om man bytte namn så var man också svårare att få tag på. Hans bröder bytte också sina namn när de valde att ge sig in kampen mot Franco.
Namnet Bernardo tog han efter sin rumskamrat på universitetet, den ende han kände som ägde en skrivmaskin. För att få låna den så tog han sin kamrats namn. Efternamnet är hans fars andra namn, eftersom han inte ville förneka sin far och sin bakgrund helt och hållet.

Bernardo Atxaga har skrivit på baskiska under alla år som författare och under diktaturen var det en tydlig markering mot Franco och hans krav på spanska som det enda statsspråket. Bernardo publicerades första gången 1972 och har två gånger dömts för förolämpning mot stat och prästerskap.

Baskiens utveckling har varit omvälvande de senaste femtio åren och har gått i rasande takt. Bernardo upptäckte vid en uställning om Pompeji att han som barn lekte samma lekar som de gjorde i Pompeji för tvåtusen år sedan och att man plöjde sin mark på samma sätt, med en romersk plog. I dagens Baskien är man närmare nutiden än det förflutna. Enligt ett ordspråk från den katolska skolan så "lär man sig när man blöder", d v s att lärdom skall piskas in i kroppen. Det är inte något som Bernardo håller med om men när han ser utvecklingen i dagens samhälle så är det ett ordspråk som alltför väl passar in. Frågan är bara vad man lär sig.

I sin senaste roman "Dragspelarens son" återvänder Bernardo till sin barndomsmiljö och från att ha skrivit fiktiva berättelser värderar han den egna erfarenheten alltmer. I romanen finns självbiografiska inslag och även inspiration från andra författare. Bernardo hävdar att man som författare är en del av många andra författarskap och att ett plagiat kan lika gärna vara en hyllning som en stöld.

Carin Thärnström: 09-09-28