Senaste nytt ur bokhögen

Under rubriken "Ur bokhögen" publicerar vi kortare recensioner och kommentarer om både nyutgivna och äldre böcker, färdiglästa och såna som för evigt är dömda att ligga halvlästa bredvid sängen.
Sträcklästa med nöje eller förvisade till glömska eftersom man alltid somnar redan på sidan 22.

ABBA av Helena Bross

(Bonnier Carlsen, 2005, 64 s.)

Efter biografierna om Astrid Lindgren och Olof Palme är det dags för Helena Bross att ta sig an det svenska popundret Abba. Vår mest kända musikexport genom tiderna, en grupp som röjde på de internationella topplistorna medan Per Gessle ännu gick i kortbyxor och Roxette var mindre än en glimt i hans öga. Abba var big in Japan, och i Australien, och i en hel massa andra länder.

Dessa kortkorta biografier, som riktar sig till barn i mellanstadieåldern, är perfekta även för de vuxna som vill ha en faktaspäckad och rolig sammanfattning eller uppfräschning i ämnet.

Fast jag och kompisarna bråkade om vem som skulle vara Agneta och vem som skulle vara Frida när vi mimade med hopprepen framför spegeln, så visste jag aldrig speciellt mycket om gruppen. Jag hör till dem som länge inte kunde skilja på vem som var Björn och vem som var Benny heller. Så denna historiska genomgång av Abbas karriär är en guldgruva.
Här får man veta alltifrån hur de båda paren (Agneta och Björn & Anni-Frid och Benny) hade en misslyckad krogshow på Trädgår'n i Göteborg 1970 som fick dem att aldrig vilja stå på scen som grupp igen, till att Fridas pappa var en tysk soldat som hennes norska mamma blev med barn med under ockupationen av Norge. Hon träffade honom först när hon var 32 år eftersom hon och hennes mamma trodde att han dött under kriget.

Det finns massor av fakta om låtar, listplaceringar, turnéer samt gruppens utveckling och avveckling. Och skojiga bilder på deras "fräcka" scenutstyrslar förstås. Läs och bli 70-talsnostalgisk!

- Mia Gustavsson

EN STAD I LJUS - Antonio Gramscis slutsatser av Anders Ehnmark

(Norstedtst, 2005, 150 s.)

De sista elva åren av sitt liv, 1926-1937, tillbringar Antionio Gramsci i fängelse. Han döms till tjugo år, men överlever bara elva av dem. Under sin tid i fångenskap fyller Gramsci trettiotvå textböcker med sina tankar. Böcker som räddades undan förstörelse av hans syster. Det är tankar om demokrati och medborgarstyre, som är lika aktuella idag som de var på 1920-talet.

Antonio Gramsci föddes på Sardinien 1891 i en tjänstemannafamilj som råkar i obestånd när Gramsci är åtta år. Fadern blir anklagad för försnillning och döms till fängelse. Antonio själv drabbas av ryggradstuberkulos och blir aldrig längre än 150 centimeter. På grund av familjens obestånd blir skolgången åtsidosatt. Redan elva år gammal arbetar Gramsci med sin bror på jordregistret, tio timmar om dagen. Så småningom så börjar han på en privatskola och får sedan ett stipendium till universitetet i Turin där han planerar att ägna sig åt språkstudier. Där börjar han också skriva teaterkritik i en socialisttidning och blir sedan allt mer aktiv i politiken.
Samtidigt som arbetarna tar över flera fabriker i Italien är fascismen på frammarsch och de stöds av både jordägare och industriledare.
Gramsci är med och bildar det italienska kommunistpartiet 1921 och bara några år senare blir han dess partiledare. Det är också det som är den främsta anledningen till hans fängslande i november 1926.

Anders Ehnmark läser och diskuterar de idéer som Gramsci levandegjorde i sina anteckningar. Vi möter en tänkare som inte väjer för att kasta om begreppen eller för vilda idéer som sår frön i en brokig rabatt av tankar och tänkare genom seklerna.
"Passionerad sarkasm är Gramscis formel: sarkasm för att undanröja sken och förställning, passion för att göra något åt saken."

Gramsci är inspirerad av Lenin, men ingen slavisk följare av hans politiska idéer. Tanken på det kollektiva samhället är dock betydelsefullt för honom och den dröm han har om klarhet, "en stad i ljus", är starkt förbunden med läran om medborgarstyre. Gramsci är också mer intresserad av färden snarare än målet och hyllar striden samt misstänker att friden, den slutliga utopin är åtskilliga århundraden in i framtiden.

Ehnmark läser Gramscis textböcker och hittar de frön som spridit sig till senare tänkare och påverkat de politiska idéerna i Italien.
Gramsci är dock knappast någon provinsiell författare, utan hans idéer och tankar är universella. Det är politiska idéer men för Gramsci är det kulturen som är det väsentliga och det är på den grunden som ett nytt samhälle skall skapas, inte i första hand på den politiska grunden. Han vänder sig i sina textböcker direkt till bland annat Machiavelli, och funderar på att skriva en ny "Fursten", där denne "bör vara en förkämpe för en intellektuell och moralisk reform som ytterligare utvecklar den nationella kollektiva viljan mot en högre form av morden civilisation".

Gramscis tankar vindlar fram genom Ehnmarks säkra penna och det är en viktig bok, i det att den för fram att det måste finnas en diskussion om ideologier som i dagens samhällen saknas helt.
Ehnmark gör dock sitt bästa för att sprida Gramscis idéer.

- Carin Thärnström

SPÖKPLATSER PÅ GOTLAND av Ulf Palmenfelt

(Carlssons förlag , 2005, 95 s.)

Ulf Palmenfelt är en känd folklivsforskare från Gotland som här tagit sig an att leta fram alla bysar, troll, gengångare och annat oknytt som figurera i myter och spökhistorier överallt på den gotländska landsbygden. Men, visst finns det ett par spökhistorier från "stan" också.
Till exempel en från kyrkoruinen S:t Göran i Visby. Den låg precis bredvid en spetälskekoloni och var tillflykt för alla som led av smittsamma sjukdomar, eftersom den är belägen utanför ringmuren (i närheten av dagens lasarett). När man städade upp i ruinen på 1800-talet så hittades dels spetälske- och rödsots-lik och dels skelett efter en och annan rysk soldat. Så att byggarbetarna tyckte sig se en gast i brun långrock var kanske inte så märkligt. Han visade sig sedemera vara en uteliggare som camperat i ruinen, så det kunde avfärdas som icke-spökeri. Däremot har man än i dag inte fått förklaringen till att marmorsarkofagen, som står i kyrkans kor, fylls av blod så fort det nalkas krig. Så skedde veckan innan både första och andra världskriget, och sen Koreakriget sägs det att sarkofagen aldrig har varit helt tom. Och med tanke på oroligheterna i världen lär den väl inte bli det inom en överskådlig framtid heller.

I boken finns alltifrån sägner om mytiska figurer, som asaguden Oden, och naturväsen, som den huvudformade rauken Hoburgsgubben, till berättelser om namngivna personer som existerat och efter sin död sägs spöka på ett eller annat sätt.

Visst blir man lite sugen på att gå spökjakt i sina hembygder. Även om sägnerna är återgivna med mycket humor och glimten i ögat så berättar de samtidigt mycket om Gotlands och gotlänningarnas historia.

- Mia Gustavsson

BLI EXPERT PÅ 5 MINUTER av Göran Everdahl

(Bonnier Carlsen, 2005, 96 s.)

Här kommer bok nummer två i "Bildningsakuten", ungefär ett år efter den första. Jag hoppas innerligt på en hel serie, för jag älskar verkligen den här sortens roliga faktaböcker.
Göran Everdahls allmänbildande 5-minuterslektioner i ämnen som spänner över allt från spioner till Andy Warhol har tidigare publicerats i ICA-Kuriren, men finns nu alltså även samlade i bokform. Första boken var kul och den andra håller precis samma stil med mycket och skojiga fakta och snygga illustrationer.

Min absoluta favorit denna omgång är ämnet "Skandaler" där vår tids skvaller blandas med äldre smaskigheter. Skandalfamiljen nummer ett genom tiderna tycks vara den italienska 1400-talsfamiljen Borgia. Pappa blev påve och ordnade sexorgier i Vatikanen och sonen var lönnmördare. Där ligger Bill Clintons praktikanthångel, Hugh Grants ertappande med byxorna nere och Gustav V:s homosexuella eskapader i lä.
Det finns förstås också mer seriösa ämnen att lära sig mer om, alltifrån amerikas presidenter, påsken och Molière till planeten Mars, parfym och Greta Garbo.
Fortfarande snabbaste genvägen till allmänbildande fakta.

- Mia Gustavsson

I ROBOTARNAS VÄRLD - R2-D2, smarta gräsklippare och humanoider av Håkan Borgström

(Alfabeta, 2005, 72 s.)

Boken skulle också kunnat heta "en liten bok om robotarnas historia".
Långt innan det fanns självgående gräsklippare och robotar i var och varannan scifi-film, långt innan Isaac Asimov skapade robotlagarna i "I, Robot" och och långt innan Karel Capek myntade begreppet robot i sin pjäs "R.U.R", så fanns idén om robotar.
Redan 800 f Kr skrev Homeros om automatiska trebenta maskiner, tripoder, i "Illiaden". 350 f Kr funderade Aristoleles kring vad mekaniska hjälpmedel kunde åstadkomma för människorna "om skytteln kunde väva, om lyran kunde spela av sig själv, utan att en hand styrde dem, då skulle inte någon arbetsledare behöva några tjänare".

På 100-talet konstruerades automatiska manicker som drevs med ånga och sedan har utvecklingen steg för steg drivits framåt. På 1700- och 1800-talen byggdes såväl automatiska vävstolar och de första räknemaskinerna som en mekanisk anka bestående av över tusen olika delar och en pianospelande docka som "andades" i takt med musiken.

Bilden av roboten, eller den mekaniska människan, i film och litteratur har oftast varit den hotfulla. Robotarna skapas av människor, utvecklar egen intelligens och gör uppror mot oss är ett vanligt scenario.
Verklighetens robotar är ännu långt ifrån självständigt tänkande maskiner, och är i människans tjänst både som hjälp och underhållning. Bland annat har man tagit fram robotar som kan hjälpa sjuka personer hålla reda på sin medicinering. Inom områden som industri, sjukvård, rymdforskning och konstruktion har roboten fått en nödvändig roll att utföra jobb som är för tungt, pilligt, svårt eller monotont för människor. Inom underhållning skapar man robothusdjur och avancerade leksaker.

Men robotforskarna försöker också skapa självlärande robotar som ska kunna på egen hand utveckla vad vi kallar för artificiell intelligens och till år 2050 är målsättningen att man ska ha utvecklat ett lag robotar som kan ta sig an världsmästarna i fotboll. Ett bisarrt mål kan tyckas, men kan robotarna vinna en fotbollsmatch så kan de nog en hel massa annat.

- Mia Gustavsson

SY - den kompletta sömnadshandboken av ICA bokförlag

(ICA Förlaget, 2005, 176 s.)

Det här kan man säga är ett slags syslöjdsfröken i bokformat. Sy for dummies, om man så vill. Eller helt enkelt en grundbok i vardagssömnad.

Jag vet att jag en gång sydde en kavaj, ett par shorts och ett förkläde. Det var när jag gick på högstadiet. Jag har också bevisligen stickat, virkat, vävt och broderat. Men allt det under strängt överinseende av skolsystemet och en en barsk syslöjdsfröken. Jag har fållat gardiner, lagt upp byxor och sytt i en och annan knapp genom åren sen dess, men jag har ändå förhållit mig skeptisk till konceptet sömnad. Sånt överlåter man till mammor, eller så köper man färdigsytt. Så var det ur världen.
Inte kan man erkänna att man trots att man är kvinna inte har några som helst genetiskt nedärvda talanger för att hantera en symaskin och ännu mindre nål och tråd för hand? Nej, det kan man inte. Så den här boken är en gudagåva.

Den utgår faktiskt ifrån att man är en newbie och talar om vilken typ av söm som används till vilket tyg, vilka nålar och vilken tråd som används när, hur man nålar, ritar ut mönster, ändrar mönster, klipper ut och syr ihop.

I avsnittet "plaggdeltaljer" slår man lämpligen upp det man skall sy, t ex blixtlås, ficka, foder eller resårlinning och får en liten beskrivning komplett med illustration på hur man går till väga. Mycket praktiskt.

I avsnittet "lappa och laga" får man dels veta hur man syr på lappar på utslitna byxknän och bakar, men också hur man förlänger ärmar och ben och syr nya knapphål eller sätter applikationer och nya fickor över exempelvis en fläck. Slit och släng är alltså ett minne blott.

I avsnittet "heminredning" får man förstås lära sig att sy gardiner, dukar, lampskärmar, kuddöverdrag och annat smått och gott.

Det här är en pedagogisk, lättfattlig och mycket praktisk bok för den som inte är bästa kompis med symaskinen, men vill kunna fixa mindre saker på egen hand. Jag tror den och en symaskin kan vara inkörsporten till en orgie i hemsydda gardiner och egna klädkreationer.
Gardiner i kamouflagemönstrat med matchande kuddar kanske vore nåt...

- Mia Gustavsson

(Fitnessförlaget, 2005, 165 s.)

Detta är det senaste tillskottet på marknaden av böcker av Fredrik Paulún - Sveriges kanske mest kände författare inom näringslära.

Själv kan jag ibland känna mig förvirrad av alla kostråd och dieter som florerar i vårt samhälle, men i "Nya vitamin- och mineralguiden" är det inga konstigheter; de vitaminer och mineraler vi får i oss genom vår kost presenteras utifrån vetenskaplig bakgrund, funktioner, brist och bristsymptom, dagsbehov, källor, hur de påverkar vår prestation, om man bör inta det som tillskott samt deras eventuella toxicitet.

I denna lilla pocket går han grundligt igenom vitaminer och mineraler, hur mycket vi generellt behöver få i oss, hur de funkar och hur vi får i oss dem.
Allt enligt senaste forskning.
Ganska intressant om man är så där lite lagom intresserad av sitt eget välmående och vill veta hur man på bästa sätt får i sig alla nyttigheterna men inte orkar leta alltför länge för att få tag i informationen.
Här får vi allt klart och tydligt serverat - mycket praktiskt!

Så mycket mer har jag inte att tillägga om detta lilla uppslagsverk. Funderar du på huruvida du får i dig de vitaminer och mineraler du behöver, eller är du kanske intresserad av hur de påverkar din kropp? I så fall kan "Nya vitamin- och mineralguiden" säkert vara trevlig att ha hemma!

- Grethe Österberg

I INDUSTRISAMHÄLLETS SLAGSKUGGA av Lars-Eric Jönsson & Birgitta Svensson (red.)

(Carlssons förlag, 2005, 154 s.)

Kulturarv är numera ett vedertaget begrepp och är nåt som Sveriges kommuner har ansvar att ta hänsyn till.
Det främsta praktiska användningsområdet har varit att skapa turistmål som kan öka kommunernas intäkter. Framförallt i de norra delarna av Sverige har åtskilliga kulturhistoriska objekt utvecklats för att locka folk att besöka vissa områden. Detta när det gäller kulturarv där det goda och trevliga har kommit i fokus och det inte finns någon allt för problematisk historisk bakgrund.
I Östersund skrevs det insändare om när ett av regementena lades ner och lokalerna användes till nya verksamheter. Man ville värna om och bevara kulturarvet.
Men när mentalsjukhuset Frösö sjukhus lades ner så gjordes det mesta för att glömma bort att det någonsin funnits där.
I flera olika artiklar i boken tar man upp mentalsjukhus, leprasjuka och fångvården som en del av ett kulturarv som ofta glöms eller göms undan, men som ändå är en viktig del av historien.

Detta är knappast en bok som kommer att locka någon större skara av läsare och det är en klar fördel av att vara van vid ett ganska torrt och akademiskt korrekt språk. Trots detta icke föraktliga hinder att ta sig över så är det intressant läsning för den som kravlat sig över grinden, eller kanske berget. Det är en del av vår historia som diskuteras och framförallt är det en viktig bok för stat och kommuner, och de som arbetar med begreppet kulturarv.
Även det lite solkiga behövs bevaras, för det finns inga bländande rena förflutna.

- Carin Thärnström

Bulldozer