Senaste nytt ur bokhögen

Under rubriken "Ur bokhögen" publicerar vi kortare recensioner och kommentarer om både nyutgivna och äldre böcker, färdiglästa och såna som för evigt är dömda att ligga halvlästa bredvid sängen.
Såna man sträckläste med nöje och såna man alltid somnar innan sidan 22 när man med möda försöker plåga sig igenom dem.

VÄN AV ORDNING av David Batra

(Bokförlaget DN, 2005, 125 s.)

Komikern David Batra har skrivit en bok.
Eller rättare sagt har han låtit andra skriva den åt honom.
Ett urval av Sveriges insändarskribenter närmare bestämt.
Batra har samlat klipp ur tidningar från mitten av 1960-talet och framåt och dessutom själv bidragit med vissa kommentarer och inlägg.
Men de flesta av insändarna framstår även okommenterade som mer eller mindre galna, småsinta eller oavsiktligt (?) komiska inlägg i samhällsdebatten.

Att jag finner den här boken så underhållande beror troligen på att jag jobbat på en insändarredaktion och vet att folk är precis så där knasiga, jobbiga och arga på riktigt.
Hundbajs, Tv-program, dialekter, trafiken, kläder och utseende samt duande av kungligheter är sånt som folk blir mest upprörda över.
Det är svårt att välja ut någon favorit i boken för det finns så många roliga och underhållande alster, men en som sticker ut är mannen som beklagar sig över att "Baywatch" kör med falsk marknadsföring. När han åkte till Kalifornien med familjen för att flukta på Pamela Andersson-brudar i baddräkt springande i slow motion så visade det sig att det på stranden fanns feta personer och inte fotomodeller. Av detta hade han lärt sig att inte lita på TV-program från USA. Han var också upprörd över att amerikanerna var så dumma!

Boken avslutas med en intervju med proffstyckaren Bertil Monegrim som snart skickat in 50.000 insändare till olika tidningar. Det mest udda med honom, förutom hans abnorma flit med pennan, är att alla hans insändare är positiva. Nåt som sannerligen inte är fallet med merparten av insändarna på landets insändarsidor.

Det enda man kan invända mot den här boken är att insändarna nästan är så dumma att man kan tro att de är hittepå. Enligt uppgift är autenciteten i vissa av bidragen åtminstone lite tveksam.

- Arg Skattebetalare

BUSIGA BEBBEN OCH HUSDJUREN av Thomas Svensson

(BonnierCarlsen, 2005, 32 s.)

Jag har inte läst någon av de andra tio böckerna om Busiga Bebben, men kan gissa att de litterärt inte skiljer sig nämnvärt från det senaste tillskottet, "Busiga Bebben och husdjuren".
Det är en klassisk bilderbok för de minsta där vi får följa en ganska tråkigt tecknad, och förvånansvärt obusig, bebis upptäcktsfärd genom huset där han bor.
I olika rum finns det olika små bon; ens barn får gissa vilket av fyra djur som bor där. I Bebbens hus bor de klassiska djuren papegoja, hund, katt och fisk (man kan tänka sig att det stundtals uppstår kalabalik i huset med den djurkombinationen), och det mest exotiska djur som skymtar förbi som alternativ är en sköldpadda.
Det mest spännande som händer i Bebbens möte med djuren är väl att katten fräser så att Bebben rycker bakåt, så spänningsfaktorn är rätt låg.
Å andra sidan är det förmodligen spännande nog för ett barn som är en si så där 1-3 år.
Läsaren får i denna bok lära sig namnen på 16 ganska vanliga djur, och för den mer eller mindre fantasifulle ges även tillfälle att öva djurläten med sitt lilla barn.
"Busiga Bebben och Husdjuren" är en bok det med stor säkerhet finns åtskilliga liknande av i bokhandeln, men som ändå fyller sitt syfte: Att lära våra minsta om våra vanligaste djur.

- Grete Österberg

(Minotaur, 2005, 400 s.)

Två saker är extra tydliga med Mark Billingham. Den första är att hans tidigare yrke som stå upp-komiker lyser igenom i hans kommentarer och hur han förväntar sig respons från sin publik. Den andra är hans beundran av Michael Connelly.
Billinghams hjälte är dock inte riktigt lika socialt missanpassad som Connellys Harry Bosch, men han är en frånskild medelålders man utan större socialt umgänge och vars förhållanden kantrar innan de fått vind i seglen.
Det är jobbet, eller åtminstone tanken på jobbet, som tar det mesta av Tom Thornes tid och energi.
I "Offerlek" så stryps två kvinnor till döds i London samma dag. Deras enda gemensamma nämnare är könet och dödssättet. Polisen grubblar över vad som fått mördaren att slå till två gånger samma dag, tills Thorne av en slump börjar fundera på två mord som skett fyra månader tidigare, då två kvinnor har blivit knivhuggna.
Morden och tillvägagångssättet analyseras närmare och resultatet blir det nedslående faktum att det antagligen är två mördare som polisen söker efter, men två mördare som samarbetar.

Billingham bygger upp en laddad atmosfär där en psykopat utnyttjar sin förmåga att tjusa och skrämmas i en katt- och råttalek där kampen till slut står mellan Thorne och mördaren/råttfångaren.

"Offerlek" är en klassisk deckare i sitt utförande, med en hårdför polis som tänjer på reglerna för att åstadkomma resultat och för att kunna ge skurkarna en hård match. Thorne har problem med disciplinen och är i konflikt med sina överordnande samtidigt som han engagerar sig lite väl djupt i mordfallen.
Det gör även en av hans kollegor som i en kombination av trots och vilja att visa framfötterna ger sig in ett livsfarligt spel med mördaren.

"Offerlek" är en välskriven bok om en psykopats härjningar, men utan de förväntade förklaringarna till beteendet. Här finns en inte utskriven slutsats om att vissa människor har ett beteende som hela tiden kommer att ge dem ett övertag över andra, en psykopats beteende.
Boken är precis så lagom obehaglig att man står ut och när man slår igen boken så är man nöjd med att vara i sitt eget trygga hem...

- Carin Thärnström

MOLVANIEN - Ett land bortom modern dentalvård av Santo Cilauro

(Forum, 2005, 176 s.)

Molvanien är ett av östeuropas mest förbisedda länder. Kanske beror det på innevånarnas tradition att vara otrevliga mot, skjuta på och lura/stjäla pengar av turister?
Eller på att huvudingrediensen i all molvanisk mat är palsternacka (med inslag av ättiksinlagt hästkött och bitter sågtandad tistel)?
Kanske är det för att efter kommunismens implosion har Europa fått så många nya länder vars främsta utmärkande drag är korruption och post-kommunism och vars främsta exportvara är folk som tröttnat på att dryga ut brödet med asbest?

Eller så är det för att Molvanien inte finns på riktigt.
En snabb koll i en relativt uppdaterad kartbok (riktmärken: ett Tyskland, inget Jugoslavien) ger så klart vid handen att så verkligen är fallet.

Hur som helst är "Molvanien - Ett land bortom modern dentalvård" mycket underhållande läsning. Visserligen är det ganska gott om bristande sammanhållning och det som anges som sanning i ett kapitel visar sig inte ha något med nästa kapitel att göra.
Vilket är tråkigt, mer konsekvens hade gjort boken ännu roligare. Dessutom har författarna en tendens till att ta i så de spricker.
Kanske har de gjort så för att ingen på allvar ska försöka resa till Molvanien och sedan stämma förlaget när resebyrån skrattar ut dem, men det blir faktiskt lite tråkigt på det sättet.

Läser du "Molvanien" får du en god parodi på moderna backpackerguider komplett med citat från en resenär som sökt den "autentiska" upplevelsen och funnit den i Molvanien. Till exempel skriver Philippe Miseree:
"Varför betala för en anemisk västerländsk måltid på ett hutlöst dyrt turistcafé, när man till halva kostnaden kan få en bit salt lutfisk och en påse citronskal i ett gatustånd?"
Om jag hade haft en femma för varje gång jag läst liknande åsikter i guideböcker skulle jag kunna åka på en långresa.

Molvanien har förstås också en egen hemsida: www.molvania.com

- Harald Åberg

MEDELMÅTTAN - Ett porträtt av Carl Gustaf af Leopold av Torkel Stålmarck

(Norstedts, 2004, 240 s.)

Carl Gustaf Leopold var svag för kungar, framför allt Gustaf III, och han fick uppleva fem stycken under sin levnads dagar. Han föddes i Norrköping 1756 och studerade både vid Uppsala universitet och universitetet i Greifswald. Det sistnämnda lärosätet hade ett rykte om att godkänna examen på alltför lösa grunder.

Han utvecklade en hel filosofi om att ett land behöver sina medelmåttor, men trots en sviktande självkänsla blev han både hovskald och medlem av Svenska akademien.
Akademien instiftades av Gustaf III och hade i uppdrag att verka för svenska språkets "renhet, styrka och höghet".

Leopolds favoritkung framför alla var just Gustaf III och han föreställde sig gärna Gustaf III som Fredrik den store och sig själv som Voltaire.
Leopold är formell och underdånig i sina prosabrev men betydligt friare i sina dikter. Följande rader är en reaktion från honom då kungen velat dra tillbaka en utlovad pension:

Ja Prins! i hela åtta månar,
Jag dels med penna, dels med staf,
Kring Sverget tigger, eller lånar,
Hvad jag wid Hofvet lefver av.
Om nu från mig Du återtager
Din första nåd, i den pension,
Hvarpå jag mina växlar drager;
Så sätter Din poët sin lager
På Assistance [pantbanken] och Auktion.

Idag hör knappast Leopold de till de mer lästa skalderna, få har ens hört talas om honom. Dit hör exempelvis jag.
Stålmarck ger oss dock en god introduktion både till hans författarskap och till hans liv, samt livfulla skildringar av hovlivet under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det är inte bara ett livsöde som skildras, invävt i boken finns också berättelsen om en intressant epok i vår svenska historia.

- Carin Thärnström

HIRKUM PIRKUM - och andra brännvinskryddningar av Jan Olsheden & Lars Andersson

(Bokförlaget Settern, 2005, 127 s.)

Trots att jag föredrar min snaps ren sitter jag ändå och lusläser denna lilla brännvinskryddarbok med största intresse. Författarna verkar med yttersta noggrannhet ha tagit varenda krydda, blomma, gren och bär de kunnat hitta och med hjälp av gamla recept ha provat fram det bästa sättet att smaksätta sin starksprit med dessa växter.
Kanske är det bokens omsorgsfulla genomgång av växterna, hur de skall lagras med spriten, hur den färdigkryddade brygden skall avnjutas och till vad (komplett med recept på dessa anrättningar), de små anekdoterna och de vackra bilderna gör den så oemotståndlig.
Betygssatta är alla kryddningarna också, av båda författarna, och ibland också av deras vänner. När en särskild sorts kryddning vunnit avsevärt mer gillande hos omgivning än hos spritkryddarna själva känner de sig nödgade att tala om detta.

Jag vet nu allt jag behöver veta om brännvinsgris (ett krus att ha sprit i, format som en gris), hur man gör potkäs (en röra av olika sorters ost, kryddor, smör och brännvin som skall stå kallt i en vecka innan den avnjutes), vad centerpartist är, förutom en anhängare av ett politiskt parti (ett slags potatismos med spenat, ägg och grädde i) och vilken krydda som ger huggormabrännvin (åbrodd, ett slags malört, vars doft sägs fördriva huggormar) och en hel del annan kunskap jag aldrig kommer att få nytta av.
Förutom snaps-brännvin finns det avsnitt om kaffegök, punsch, glögg och andra sorters användningar av brännvin.

Sprit är kul. I alla fall i denna form, för läsning av den här boken ger inte ens baksmälla.

* hirkum pirkum är ett annat ord för johannesört, "kungen av brännvinskryddor", enligt författarna Janne och Lasse.

- Mia Gustavsson

Det tjugoandra tintinalbumet i ordningen är också ett av de märkligare. Tintin och hans vänner är på väg till en raketforskningskonferens i Sydney i egenskap av att vara de första människor som gått på månen. Vid mellanlandningen i Djakarta blir de bekanta med den excentriske flygplanskonstruktören och miljardären Laszlo Carreidas, en surmulen gubbe vars största glädje är att fuska i spel.
Plötsligt befinner de sig ombord på Carreidas privata flygplan och dras in i ett kidnappningsdrama arrangerat av ärkeskurken Rastapopoulos.

Så långt allt väl, sen börjar det bli märkligt.
Templet på djungelön där de befinner sig visar sig ha statyer av rymdfarare och plötsligt dyker en skallig farbror i grå kostym upp och säger sig vara kontaktperson för utomjordingar som då och då besöker ön för att se hur det står till med mänskligheten.
Lägg till vulkanutbrott, sanningsdroger och en kampsportsutövande Karl Kalkyl så förstår ni hur märkligt allt är.
De flesta Tintin-kännare är överrens om att "Plan 714" inte direkt är någon av Hergés mest lyckade produktioner, även om den givetvis förtjänar all den respekt som ett Tintin-album ges av naturen.
Det är en mycket actionfylld berättelse och vissa av bildsekvenserna är skickligt planlagda, som till exempel den dramatiska landningen på djungelön.

Björn Wahlbergs översättning är utmärkt, vilket Tintinläsare nog har vant sig vid vid det här laget, och det korta förordet till albumet är både matnyttigt och intressant. Eftersom ingen Tintin-samling är värd att kallas samling innan den är komplett så blir givetvis även "Plan 714 till Sydney" oumbärligt.

- Harald Åberg

(Bonnier Carlsen, 2005, 61 s.)

Jag älskar den här boken, trots att jag är ganska långt från målgruppen. Hur kan man motstå en bok på dryga 60 sidor som utger sig för att kunna förklara "allt om universum, stjärnor, galaxer och andra kosmiska mysterier"?
Hade jag fått sätta tänderna i den här när jag var i lågstadieåldern hade jag säkert tävlat med Christer Fuglesang för att få vara första svensk ut i rymden.
Lindström lyckas på ett roligt, pedagogiskt och lättfattligt sätt fånga även mycket abstrakta saker i komiska och tankeväckande texter och bilder. Framför allt lyckas han förmedla en nyfikenhet på, och en fascination inför, rymden som är smittande.
Men rymden är allt lite läskig också.
"När man väl har ramlat in i det svarta hålet kommer man inte ut...Det går inte ens att lysa ut med en ficklampa, hålet sväljer ljusstrålen. Det är därför svarta hål är så svarta."
Och så får man veta att solen kommer att äta upp sitt eget väte till slut och slockna om sisådär 3 miljarder år.
Hjälp! Så skynda nu att läsa den här boken innan solen först sväller till en röd jätte för att sen sjunka ihop till en vit dvärg, knappt större än jorden, och liksom bara dö.

- Mia Gustavsson

Bulldozer