Senaste nytt ur bokhögen

Under rubriken "Ur bokhögen" publicerar vi kortare recensioner och kommentarer om både nyutgivna och äldre böcker, färdiglästa och såna som för evigt är dömda att ligga halvlästa bredvid sängen.
Sträcklästa med nöje eller förvisade till glömska, eftersom man alltid somnar redan på sidan 22.

DEN AMERIKANSKA FLICKAN av Monika Fagerholm

(Bonniers förlag, 2005, 489 s.)

Att läsa "Den amerikanska flickan" är att ge sig in i ett främmande land. Fagerholm har sitt eget sätt att skriva som inte är helt lätt att ta till sig. Omskrivningar, upprepningar och stilbyten som gör att jag undrar om inte boken kunnat redigeras en aning hårdare.
Boken beskriver ett sent 60-tal som går över i 70-tal någonstans i Finland, kallad Trakten. Det är ett myller av människor med mer eller mindre märkliga namn, där många får sin egen presentation i berättelsen.

Jag skriver dessa rader när jag nått drygt halvvägs i in i boken och jag har svårt att tro att jag kommer att orka ända till sidan 489.
Jag har dock hunnit möta Sandra Wärn, en harmynt flicka och en pragmatisk personlighet, när hon är någonstans i början av skolåldern.
Hennes föräldrar Ålänningen och Lorelei Lindberg lever ut sin vardag i dramatiska övertoner och tänker inte alltid på att de har en liten dotter.
Doris Flinkenberg är en annan liten flicka, jämnårig med Sandra, men med föräldrar som misshandlar och utnyttjar henne. Hon har fått en fristad hos en annan familj i trakten och gör sitt bästa för att möta Sandra.
Till slut tar hon sig in i Sandras hus och mellan dessa två tilltufsade flickor finns en ögonblicklig förståelse. Det är berättelsen om dessa två flickor som gör att jag kommit så pass långt in i boken som jag gjort, och som kan få mig att fortsätta, Berättelsen om dem är också med största sannolikhet bokens behållning.

- Carin Thärnström

VARFÖR HAR VI DET INTE BÄTTRE NÄR VI HAR DET SÅ BRA?
av Per Arne Dahl

(ICAFörlaget, 2004, 156 s.)

"Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra?" lyder titeln på Per Arne Dahls bok. Det är en fråga som är angelägen i detta materialistiska århundrade då fler och fler får det bättre och bättre och mår sämre och sämre.

Första fjärdedelen av boken ägnar Dahl åt att beskriva hur en bristande meningsfullhet i livet leder till depressioner och negativa tankar.
I andra fjärdedelen beskriver han några inspirerande ledare som kan visa vägen bort från meningslösheten, till exempel Martin Luther King, Johannes av Korset och Ignatius av Loyola. Den återstående hälften av boken ägnas åt utdrag ur diverse predikningar.

Emedan problemformuleringarna är intressanta är bokens meddelande alldeles för simpelt. Om vi bara böjer oss för Gud, menar Dahl, kommer Guds godhet att lösa alla våra problem. Och även om Dahl utryckligen hävdar att man kan ta vilken väg som helst, må den vara buddistisk eller zen eller agnosticism, så genomsyras hela boken av kristendom. Detta är dess svaghet.
Boken predikar för redan övertygade kristna. För ateister har den lite att erbjuda.

Likaså är bokens meddelande moraliskt tveksamt. Om man bara böjer sig för en högre makt kommer allt att bli bra. Detta må stämma. Men så som det är formulerat kan man lika gärna böja sig för en politisk ideologi som en religion. Och behövs det verkligen flera lyckliga och övertygade nasister?

Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra är en reell och viktig fråga.
Men jag tvivlar på att svaret är så enkelt som att "För att vi inte känner Jesu kraft flöda genom oss".

- Filip Wiltgren

(Forum, 2003, 477 s.)

Det var en kulen höstkväll förra året som jag med iver kastade mig över "Den tjugosjunde staden", författaren Jonathan Franzéns debutbok. Hade från vänner och bekanta hört om denna författare och i synnerhet om hans bok "Tillrättalägganden", som av samma personer hade blivit väl mottagen.
Nu är det vår, boken tog slut precis, och frågan "varför?" ekar runt i mitt huvud. Varför är boken skriven och varför envisades jag med att spendera många för mig ointressanta timmar med denna bok?

Franzén tar oss till en stad i USA som kan vara Saint Louis, till en tid som kan vara tidigt åttiotal. Allt därefter är dock inte beskrivet lika vagt.
Beskrivet säger jag, för beskriver gör han, allt och alla med en sådan minutiös detaljrikedom så att den inte lämnar läsaren några andrum.

Staden har fått en ny kvinnlig polismästare, som dessutom är av indisk härkomst. Makthavarna i stadens ekonomiska härskarskikt möter i henne en slug och mäktig motståndare som har som sikte att ändra hela stadens inre struktur. Personerna som är inblandade i denna berättartekniskt mastodontiska, men enformiga bok, är många och olika, men ingen lämnar kvar ett enda minne hos mig som intressant.
Är boken en sociologisk studie om maktens gömda stigar, eller en kriminalroman? Ja, det får ni själv bestämma om ni tänker ger er i kast med denna tegelsten.

- Elisabeth Oikarinen

SVENSKA IDYLLER - EN BOK OM ANDERS OLSSON av Thomas Tidholm & Dan Backman

(Kartago, 2003, 126 s.)

Trots att konstnären Anders Olssons bilder är vida spridda och chansen att du sett någon av dem är mycket stor, är det inte säkert att hans namn säger dig något. Kulturjournalisten Dan Backman har skrivit en bok om denne flitige, men anonyme, konstnär där man dels får veta en hel del om hans liv och karriär och dels får en ordentlig titt på hans omfattande produktion.
På 1940-talet massproducerades hans bilder som pappersbonader och fanns i snart sagt var mans hem. Motiven var ofta hämtade från ett idylliserat bondesamhälle, där rågblonda och atletiska människor, vackra sommarlandskap och bondgårdens djur stod i centrum. Men hans julkort med små spetsnäsade tomtenissar i färgglada kläder som inte sällan är i full färd med att göra hyss kanske är den lämning som man ser mest av än idag. Åtminstone känner jag igen hans signatur i svarta versaler från hörnen på många av barndomens julkort.

Förutom djur, natur, sommarlandskap och tomtar så målade Olsson också pinupp-bilder som fanns i föregångarna till dagens herrtidningar. De nakna kvinnorna följer 50-talsidealet och liknar filmstjärnorna som var i ropet då. Lite Zorn-liknande i sin stil, även om Olsson själv störde sig på den jämförelsen, lika mycket som epitetet "tomtemålare". Sina samtida konstnärskollegor hade han inte mycket till övers för, naivism och modernism föll honom inte på läppen, utan han höll sig hela livet till den fotorealistiska och idealiserande stilen.
Anders Olsson gick ur tiden 1999 efter ett femtiotal år som verksam konstnär och uttolkare av svenska idyller.

- Mia Gustavsson

LYCKA TM av Will Ferguson

(Bonnierpocket, 2004, 406 s.)

Jag undrar vad Will Fergusons redaktör tyckte när han fick detta manus i sin hand. Ferguson försäkrar dock i sitt lilla "tack till alla-anförande" att hans redaktör inte stått modell för huvudpersonen.
Han kanske kunnat ligga risigt till för i förordet nämner Ferguson hur hans redaktör kallsinnigt tvingade honom att lyfta ut avsnittet om den armé av franskkanadensare som anställer invasion av USA. (Kan inte påstå att jag saknade det avsnittet i boken så redaktören har sannolikt gjort läsarna en stor tjänst).

"Lycka TM" är en underbar drift med förlagsvärlden och redaktörer och med människors omätliga behov av "hjälp-dig-själv"-handböcker och att få tröst.
Jag hade vansinnigt roligt när jag läste denna bok om anti-hjälten, redaktören Edwin, på ett kanadensiskt bokförlag. De hoppfulla blivande författare som läser denna bok riskerar dock att känna sig en gnutta nedstämda av de mycket råa och roande beskrivningar hur inkomna manus hanteras av förlagen (i alla fall i berättelsen).

- Carin Thärnström

IDUN - Sagan om Valhalla av Johanne Hildebrandt

(Forum, 2003, 410 s.)

"Idun" är andra delen av Johanne Hildebrandts bronsålderstrilogi, där den första handlar om "Freja".
I denna bok möter vi hennes dotter Idun och konflikten mellan mor och dotter är en viktig del i boken.
Det är inte alltid lätt att ha en mäktig och kompetent moder när man inte riktigt klarar av att leva upp till samma nivå.
Dessutom drar en farsot över världen och asarna dör som flugor. Makten att stoppa förbannelsen har Freja, men guden Tor kräver en insats som hon till en början inte är beredd att ge.

Hildebrandt har använt sig av de gamla asarna och skapat om dem till människogestalter. Den är flyhänt skriven, men lyckas inte skapa något djupare intresse hos mig. Den sista delen läser jag till och med sporadiskt och bläddrar mig fram bland sidorna.
Det har hunnit komma ut en tredje del, "Saga", som handlar om den tredje generationen, Frejas dotterdotter och Iduns dotter, men det är knappast sannolikt att jag kommer att läsa vare sig ettan eller trean.

- Carin Thärnström

KAPTEN FETT OCH DET ONDA GYMIMPERIET av Fredrik Granberg med illustationer av Johan Wanloo

(Bonnier Carlsen, 2004, 112 s.)

Att kalla det här för en fånig bok är en underdrift. När Fredde Granberg från den beryktade "komikerduon" "Ronny och Ragge" ger sig på att skriva en barnbok är det förstås inte direkt så att man väntar sig nåt djupsinnigt nobelprismaterial, men riktigt så här illa hade man kanske inte anat att det kunde bli.

Handlingen i sig är ju...intressant....*host*
Varje gång hälsokostaffärsägaren Ben Rangel trycker i sig en extra fet 350 grams hamburgare med extra allt så förvandlas han till den gigantiskt fläskige superhjälten Kapten Fett. Hans superkrafter är att sätta sig på sina motståndare, fjärta på dem eller rapa på dem. Hans onde motståndare, gymägaren Carl von Biceps, vill förslava folket genom att göra dem till träningsslavar.

Om det eventuellt skulle finnas någon sorts samhällsatirisk underton (varför det nu skulle finnas det) så drunknar den i dallrande fett, bajs, svett, spyor, rapar och dåliga ordlekar (som att Carl von Biceps medhjälpare heter Anna Bola).
Humorn är ungefär på en 4-årings nivå och den här typen av historier brukade de mest illitterata av mina klasskamrater knåpa ihop och läsa högt på roliga timmen i lågstadiet. Sen gick de vidare i sin utveckling...
Målgruppen är 9- till 12-åringar, men jag har svårt att se att ens de mest omogna pojkarna i den åldern tycker att det här är roligt och jag har svårt att se att någon vuxen skulle klara av att läsa högt ur den här boken för nån som uppskattar humornivån. Det är trist att den annars så rolige tecknaren Johan Wanloo lånat sig till ett sånt här lågvattenmärke.

Jag tycker inte att man skall bränna böcker på bål, men den här passar väl bra som dasspapper.

- Mia Gustavsson

Bulldozer